Utrikes 25 oktober, 2006

Plötsligt blev det politik

Den första valomgången i Brasiliens presidentval var som vanligt. Smarta kampanjer, korruption och en massiv kampanj från tidningshögern. Men Lula har ritat om den politiska kartan. Nu förbereder sig de fattiga för att försvara sin politik.

Är Lula en brasiliansk motsvarighet till Gorbatjov, populär utomlands, men impopulär hemma? Så kan man tro om man läser brasilianska tidningar. Där framställs Lula som en okunnig och korrumperad man som av misstag hamnat på presidentposten. Trots detta har han stöd av mer än halva befolkningen, hur hänger detta ihop?
Den kritik man ser i tidningarna är medelklassens kritik. Innan Lula vann valet var PT det hederliga partiet i Brasilien. Många hoppades att han skulle göra slut på den omfattande korruptionen i landet. Men i stället har skandalerna fortsatt. Precis när allt verkade klart för att Lula skulle återväljas redan i första valomgången exploderade den sista. Några höga medlemmar i PT hade försökt köpa en dossier med komprometterande material om Lulas före detta motkandidat José Serra. Denne kandiderade till guvernörsposten i São Paulo. PT männen togs på bar gärning med 5 miljoner kronor när de skulle köpa dossiern. En bild på sedelbuntarna spreds till pressen. Den kom att bli den symboliska bilden av korruptionen. Den blev också den tuva som gjorde att Lula inte riktigt nådde till de 50 procent som krävdes för att bli omvald i första omgången.
Bakom publiceringen av bilden skymtar en konflikt inom den federala polisen. En sektor med band till högern lyckades lura till sig den hemligstämplade bilden av pengarna och gav den till pressen. Det märkliga är att ingen verkar vara intresserad av om anklagelserna mot Serra är riktiga. Lula har förvisso både tidningar och televisionen mot sig. Men det går inte att bortförklara att vissa delar av Lulas parti PT har använt mycket tvivelaktiga metoder. Fast ännu har det inte kommit fram något som visar att man, som är mycket vanligt i brasiliansk politik, försökt berika sig själv. Det handlar i stället om pengar att användas i kampen om regeringsmakten.

I Brasilien är personvalsinslaget dominerande. Det krävs flera miljoner kronor med kampanjpengar om man vill bli invald i kongressen. Dessa pengar kommer ofta från företag, där de stora pengarna finns. När man väl är invald så krävs det motprestationer. Som kongressledamot har man stora möjligheter att agera för sina egna intressen. Man kan anställa en stab på ungefär 15 personer. Dessutom har kongressledamöterna stora möjligheter att dirigera projekt och pengar till sin väljarbas. Det politiska livet i Brasilia handlar därför mycket om att sälja och köpa. Troheten till parti och ideologi är mycket liten. De flesta verkade vara korrumperade, PT var undantaget, fast inte nu längre. Nu framställs de närmast som de största skurkarna, men de värsta banditerna finns ändå fortfarande i andra partier.
En annan kritik kommer från vänstern inom och utanför PT. Lula har genomfört mycket litet av de grundläggande reformer man hoppats på. Flera inslag i politiken har dessutom gått tvärs emot PTs traditionella politik. Pensionssystemet för de offentliganställda har gjorts om, trots att partiet tidigare kraftigt motsatt sig detta. I stället för att vägra betala av skulden till IMF som man alltid hävdat har Lula i stället betalat av hela skulden. Flera ledande vänsterpersonligheter inom PT har besvikna lämnat partiet och anklagat Lula för att vara nyliberal.
De sociala rörelserna har kraftfullt protesterat mot den ekonomiska politiken som man ansett bara stöttat kapitalet. Fackföreningsrörelsen CUT som Lula varit med och grundat har varit kritisk, men där finns klara nyansskillnader.
Osmario Nobre arbetar på vårdfacket, han var med och grundade både PT och CUT. Men nu är han grymt besviken och har redan gått ur PT:
– Det satsas bara en spottstyver på att bekämpa fattigdomen, medan bankerna tjänar mer än någonsin. Lula ändrar inget i grunden.
Osmario företräder den minoritet på 25 procent inom CUT som inte ville stödja Lula i första valomgången. Det är främst de offentliganställda som tänker så och deras fack domineras av delar av vänstern inom PT. Majoriteten består av kommunistpartiet PCdoB och övriga delar inom PT. Jose Boaventura Santos är en av dem. Han är ordförande för väktarfacket i Salvador. Boaventura har viss kritik mot Lula, men menar att han gör det bästa möjliga i en svår situation.
Övriga sociala rörelser ställer i stort sett upp på MST:s, de jordlösas rörelse, linje. Man menar att Lula faller tillbaka för kapitalets och IMF:s krav på en företagsvänlig politik. Han har till exempel inte genomfört den utlovade jordreformen. I stället har Lula satsat och trott på agrobusiness som skall exportera Brasilien ut ur den ekonomiska krisen.
Ändå har rörelserna inte velat bryta med Lula utan försökt att upprätthålla en dialog.
Vänsterkritiken mot Lula har resulterat i ett nytt parti, PSoL, som i stort sett består av före detta medlemmar i PT. Dess kandidat till presidentposten, Heloísa Helena, fick tillsammans med en annan avhoppare från PT nästan tio procent i första valomgången. Det var de rösterna som fattades för omval. Men när Lula i andra omgången ställs mot högerns kandidat Alckmin vägrar Helena ta ställning. Det är uppseendeväckande när det är ett så klart klasskampsval. Ett skäl kan vara bitterheten mot det gamla partiet. Men det finns också en annan förklaring.
Helenas väljare kommer från den brasilianska medelklassen och den är märklig. Många har röstat på vänstern, men deras förhållningssätt är ambivalent. De ser och protesterar mot de avgrundslika orättvisorna men har svårt att förhålla sig till de stora marginaliserade grupperna i det brasilianska samhället. Ofta får man höra mycket fördomsfulla kommentarer från dem mot svarta och andra fattiga. Det verkar livrädda för att ha en närmare kontakt med dem. De sociala reformer som Lula trots allt genomfört har något gynnat de fattigaste men inte medelklassen. Det försiktiga försök till socialbidrag, där elva miljoner av de fattigaste familjerna fått kring 300 kronor i månaden, har de avfärdat som assistentialism, och de säger att det bara är bortslösade pengar.
Det går inte under att avfärda Lulas politik som nyliberal. Den kritik han mötts av från högern är i stället att han inte har velat minska på statens budget. Han har varit mot privatiseringar och i stället försökt stärka statsapparaten. Men samtidigt har han fört en tydligt företagsvänlig politik. Strategin verkar vara att stärka landets ekonomi och på så sätt få pengar över för sociala reformer. Brasilien har också fått ett kraftigt överskott i sin handelsbalans, företagen går bra för att inte tala om bankerna som redovisar enorma vinster. Lula för en kompensatorisk politik där den förväntade ekonomiska utvecklingen skall användas för att hjälpa de marginaliserade.
Det finns ändå några lite mer genomgripande reformer, till exempel de kvoteringar av svarta och elever från den offentliga skolan som införts till universiteten. Men Lula vågar inte genomföra de strukturella reformer som skulle kunna ändra på maktbalansen inom det brasilianska samhället. Detta beror delvis på styrkeförhållandena i kongressen, där exempelvis jordägareliten är mycket stark och kraftfullt motsätter sig en jordreform.

De få reformer han ändå genomfört har ritat om Brasiliens politiska karta. Förut hade Lula sitt kraftigaste stöd från välbetalda arbetare och intellektualiserad medelklass i det utvecklade södra Brasilien. Högern hade ett starkt inflytande bland fattiga och lågutbildade i det fattiga nordöstra Brasilien. Nu har Lula fått sitt starkaste stöd just bland dessa grupper. Detta är ett politiskt genombrott i Brasilien, även om man kan fråga sig hur pass långsiktigt det är.
I slutet av valkampanjen har Lula nu anklagats för att dela Brasilien mellan fattiga och rika. Men då kunde Lula knipa en enkel poäng när han valtalade i tremiljonerstaden Salvador.
– Jag vill inte dela Brasilien mellan fattiga och rika. Jag vill helt enkelt att det inte ska finnas några fattiga.
Han kunde naturligtvis också påpekat att de som skapat denna extrema uppdelning i Brasilien är just hans motståndare. Det som var påfallande vid mötet i Salvador var att publiken inte bestod av de vanliga politiskt engagerade ungdomarna utan just av fattigt och slitet folk. Går man runt bland vanligt folk i Salvador är det helt klart vad de tycker.
– Det är klart vi stöder Lula, vi vill inte gå tillbaka till det gamla. Fattigdomen har trots allt minskat under Lula.
Så var det inte för några år sedan, då var den politiska förvirringen stor bland fattigt folk. Lula vid makten har faktiskt lett till en politisk förändring. Som en känd ekonom uttryckte det:
– Folk är inte dumma, de ser sina intressen och väljer utifrån det.
Nu när det blir en andra valomgång har de sociala rörelserna ändrat inställning. Nu stödjer de samfällt Lula.
– Han blev inte det vi hoppades, men han är mycket bättre än motkandidaten, så uttrycker en MST-are det de flesta känner
João Pedro Stedile är MST:s viktigaste ledare. Så här uttrycker han det:
– De sista fyra åren har vi haft en koalitionsregering där kapitalets krafter har haft ett fortsatt inflytande. Å andra sidan har vänsterkrafterna gått framåt i utrikespolitiken, i försvaret av de statliga företagen och på några sociala områden som den offentliga undervisningen och höjningen av minimilönen.
Stedile menar att den första valomgången karaktäriserades av opportunistiska marknadsförare och tvivelaktiga metoder med stöd av pengar från företagare intresserade av tjänster från regeringen. Resultatet blev en kampanj utan entusiasm och aktivister och den intresserade inte folk. När högern sen fick till en andra omgång för sin kandidat Alckmin gick de till offensiven genom alla de media de behärskar.
– De vill privatisera företagen, de vill flexibilisera arbetslagarna. De vill ta upp frågan om frihandelsavtalet ALCA igen, eftersom de anser det nödvändigt. Med andra ord vill de ännu mer underordna vår ekonomi det amerikanska imperiets intressen.
Stödet för Lula är alltså främst en försvarskamp för det man trots allt lyckats genomföra. Valkampanjen har nu plötsligt blivit ideologisk enligt Stedile. Men han ser ändå det som kommer att hända efter en eventuell Lulaseger som viktigast:
– Då måste vi mobilisera för att få till stånd en debatt om det brasilianska samhällets framtid. Vi måste få ett projekt som prioriterar staten och försöker lösa folkets viktigaste problem som arbetslöshet, utbildning, jordreform, boende och inkomstfördelning. Det blir inga sociala förändringar utan folkligt deltagande och mobilisering.

Veckobrev 18 december, 2024

Catrine da Costa-fallet gör mig mörkrädd

De flesta spår ignorerades när Catrine da Costa-fallet sögs in i en 80-talsstorm av inkompetens, karriärism, aktivism och moralpanik. Foto: SVT.

I dag sänds sista delen av Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär ”Det svenska styckmordet” om da Costa-fallet. Om du inte sett den än så föreslår jag att du gör det. Jag brukar inte följa krim, men den är verkligen chockerande.

Så vad har hänt?

Den 18 juli 1984 hittades kvarlevor av 27-åriga Catrine da Costa i sopsäckar nära E4:an. Hon är en ung kvinna som fastnat i heroinberoende och prostitution, och snabbt misstänks obducenten Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén för dådet.

Att kalla bevisningen tunn vore en överdrift. I huvudsak kommer den från läkarens fru, som mitt under en vårdnadstvist påstår att deras tvååriga dotter bevittnade dådet för ett år sedan, och nu berättar för henne om det via lekar.

Hon gav 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Hon lägger fram kirurgiska verktyg framför barnet och uppmanar henne att visa på dockan hur den unga kvinnan styckades. Ibland bankar barnet förutsägbart nog på dockan, och säger saker som ”bibba” – vilket mamman tolkar som en term för sexuellt våld. Hon är övertygad om makens skuld, då hon redan misstänkt honom för sexuella övergrepp på barnet för att förskolan upptäckt röda märken i baken – något som förnekats av fyra oberoende läkarundersökningar. 

Jag kan bara hoppas att barnet inte lidit alltför stor skada av att växa upp med en mamma som pratar maniskt om ett styckmord.

Absurditeterna är för många för att återge. Framför allt chockeras man av rättsväsendets oändliga inkompetens. Detta är då det mest högprofilerade rättsfallet, och den ena experten är värre än den andra.

Rättsläkaren som utan grunder ändrar sitt vittnesmål över natten och pekar ut Teet Härm med godtycklig bensäkerhet. (Han ligger bakom andra kontroversiella utlåtanden, som en studie på 1990-talet som sägs bevisa hur många som ”dött av hasch” i Sverige.)

Utredaren kunde inte ens bevisa att Catrine da Costa träffat de båda misstänkta, men släppte ändå alla andra spår för att helt fokusera på denna galenskap. Utredningen föll i träda när alla resurser krävdes av Palmeutredningen – varifrån sedan en åklagare hämtades över till da Costa-fallet. Undrar varför den gick som den gick.

Utredaren plockade då in en barnpsykiater och en barnpsykolog, som utifrån förhör med mamman gav tungt stöd till ”barnets berättelse” så att åtal kunde väckas. Att barnet lekte glatt när hon togs till obduktionsrummet där styckmordet ska ha ägt rum tolkade de som en ”tillkämpad oberördhet” i stället för en vederläggning av hypotesen.

Fallet gav också upphov till protester mot att de båda männen till slut friades, med hänvisning till Hanna Olssons lovprisade bok Catrine och rättvisan. Med den gav hon 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Konsekvensen är inte bara två krossade liv, vars olycka blev en trampolin för rättsexperter och debattörer. Även Catrine da Costa själv är ett offer för denna kollektiva psykos. Det snäva fokuset på tvååringens ”vittnesmål” gjorde att andra spår knappt följdes upp – inte minst ett antal manliga sexköpare som hon hade längre kontakt med. Nu är sanningen om hennes död begravd, och rättvisan kommer troligen aldrig att bli skipad. Skulden för det delas av många.

Vilka slutsatser bör vi dra i dag? Dels blir man mörkrädd av att Sveriges främsta rättsliga experter och utredare var så taffliga. Men innan man sadlar en hög häst bör man fundera över de egna impulserna att utesluta och straffa – som av detta fall inte minst väcks mot experterna (som jag valde att inte namnge här).

För aktivister gäller det att hålla sig till sanningen, hur god man än anser sin kamp vara. Och för oss journalister gäller att se en människa bakom dem som vi granskar, och inte falla med i ett grupptänkande. Var skarp, korrekt, men glöm inte att också vara snäll.

Kultur 18 december, 2024

”Vi pratade om droger och Virginia Woolf”

Tone Schunnesson hade Peter Englund, Svenska akademins ständige sekreteraren, som bordssällskap. Foto: Christine Olsson/TT.

Glöm både Silvia och ”wokegröten” – det var Tone Schunnesson som fick Sveriges blickar på sig när hon halsade öl i t-shirt med Svenska akademiens tidigare ständiga sekreterare vid sin sida. Flamman frågade ut henne om festen.

Du stack ut med din alldagliga, svarta klänning och ölhalsande. Vad inspirerade dig till din look?

– Många på Nobelfesten har glitter, och det gillar jag inte förutom på ögonen. Jag gillar inte heller att leka prinsessa. Men jag och min frisör Sofia Geideby var inspirerade av att folk hänger krimskrams på sina väskor just nu. Så det blev looken.

Hur var stämningen på festen?

– Det var hög energi. Man blev full! Jag var där som reporter så jag fick dessutom vara på telefonen utan att bli ifrågasatt, vilket höjde stämningen ett snäpp för mig.

Ditt bordssällskap var Peter Englund. Höll du dig till etikett och ställde frågor eller pratade du om dig själv?

– Är etiketten att man bara ska ställa frågor? Det visste jag inte. Men jag brukar ändå maniskt ställa frågor när jag träffar människor för det är så tråkigt att prata om sig själv. Vi pratade om att festa, om droger, om Virginia Woolf, om kriser och om att bli lämnad.

Hur många plus sätter du på bordssamtalen?

– En fyra!

Och maten då, skulle du kunna vänja dig?

– Den kändes som all mat man får på en helt vanlig petit-bourgeois [småborgerlig] krog i Stockholm, så jag är redan van!

Kultur 18 december, 2024

Vi spelar inte längre – men vänskapen består

Animationerna i ”Arcane” har prisats av kritiker. Illustration: Netflix.

Signe Krantz om hur de förhatliga dataspelen skapar livslånga band hos en ungdomsgeneration.

Visst hade jag kunnat plugga mer i stället för att spela datorspel efter skolan. Men det brukar gå rätt bra för unga trots vuxnas ångest. Och vännerna som jag snackade över Skype och spelade League of legends med har jag kvar än i dag. I lag om fem tävlade vi mot fem främlingar om vem som kunde ta över den andras bas först. För att vinna samarbetade, pratade och klickade vi tills händerna domnade. Tolv år senare sänder Netflix andra säsongen av Arcane, en animerad serie baserad på spelen som formade mina tonår.

Arcane handlar om en familj som slits isär när stadens styrande råd vill ta kontroll över slummen de bor i. Barnen förlorar allt till kriminalitet, polisbrutalitet och andras maktbegär. Deras trauma hemsöker både dem och staden en lång tid framöver.

Staden är uppdelad i två delar. Den vackra och rika ”Piltover” ovan jord och den fattiga och farliga ”Zaun” under jord. Som i ett högteknologiskt 1910-tal har magiska lokomotiv revolutionerat världen. Ovan jord leker barn med mässingsfjärilar som fått liv av ny magisk teknologi medan barnen i Zaun blir sjuka av Piltovers föroreningar. Systrarna kämpar, på olika vis, för självbestämmande och för att Zaun inte ska fastna i fattigdom medan Piltover blir allt rikare.

Det planerades bara två säsonger av Arcane, de ville inte sträcka ut storyn längre än så. I stället kommer fler serier baserade på spelet. I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet. Trots det skakiga slutet är Arcane ett mästerverk. Jag ser det som ett kärleksbrev till gamla fans som också välkomnar nya. På internet pågår det långa diskussioner om vilken karaktär som gör mest för att stoppa stadens fattigdom och polisbrutalitet. Allt med bland den vackraste animationen som gjorts och som tog nio år att göra två säsonger av.

I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet.

Före World of Warcraft fanns Warcraft 3. 2003 modifierade en spelare Warcraft 3 till ett helt eget spel som snart blev ännu större. Varje lov i högstadiet satte jag och mina vänner upp våra datorer i mina föräldrars källare och spelade Dota hela nätterna. Basshunters låt Vi sitter i Ventrilo och spelar Dota dunkade både i våra hörlurar och i radion. Han sjöng om oss. Vi var nördar, men alla i Sverige hörde ljudet av vårt spel. Dota inspirerade i sin tur ett dussintal spel. Det största är League of legends, som i världsmästerskapet 2024 följdes av nästan sju miljoner människor samtidigt.

LoL gick ut på samma sak. Hjärtat började dunka när vi valde våra roller inför spelet. Vissa ska göra skada med svärd eller magi, andra ska låsa fast motståndaren med snaror och besvärjelser. Jag var ofta den som läkte såren eller tog smällarna så att mina vänner inte behövde. Efter trettio minuter av fullt fokus, hejarop och svordomar hade vi vunnit eller förlorat. Andra grupper hade kanske skrikit och skyllt på varandra när man förlorade, eller skrivit fula ord till motståndarna. Men inte vi.

Läs mer
Kultur 14 augusti, 2022

Krig i nördfabriken

I dag är det få av oss som fortfarande spelar spelet. Men spelkulturen har blivit så stor att det finns något för alla. Serietidningar, spel, böcker, cosplay och nu en avslutad tv-serie. Min storebror visar mig konserterna som spelas i samband med LoL-turneringarna och jag skickar memes till vänner om de lesbiska paren i Arcane.

Det är inte längre samma okomplicerade gymnasietid. Sedan dess har vissa hållit ihop, andra glidit ifrån varandra och vissa har slitits isär. Skoltidens trauma och nostalgi räcker inte till för att bevara en relation, utan likt karaktärerna i Arcane behöver man göra om det på nytt. Vilket inte är det lättaste i en värld som känns som att den när som helst kan kollapsa. Men medan man räddar världen kan man i alla fall ha sina bästa vänner runt sig.

Och jag undrar om det ändå inte är dags att höra om någon vill köra en omgång igen, som på den gamla goda tiden.

Inrikes/Nyheter 17 december, 2024

Medlem i Liberalernas styrelse blir lobbyist

Simona Mohamsson valdes in i Liberalernas partistyrelse 2021. Här fotograferad strax innan kongressen. Foto: Stina Stjernkvist / SvD / TT.

Simona Mohamsson, ledamot i Liberalernas partistyrelse, blir kommunikatör på pr-byrån Narva – med hemliga kunder och uppdrag. ”Inget jag kan kommentera”, säger hon om skolkoncernen Academedias tidigare samarbete med byrån.

I måndags kom nyheten om att Simona Mohamsson, medlem i Liberalernas partistyrelse, börjar arbeta på pr-byrån Narva Communications. För tidningen Resumé uppger hon att hon kommer att sitta kvar i styrelsen, trots sitt nya arbete.

– Jag kommer hjälpa myndigheter, företag och organisationer inom civilsamhället med allt ifrån budskap till hur de ska bygga trovärdighet kring sitt varumärke, säger hon till Flamman, och tillägger att hon kommer vara del av ett arbetslag som jobbar med flera olika kunder.

(mer …)
Essä 17 december, 2024

Det är ekonomin som behöver terapi

Anders Krisár, ”Utan titel”, 2015 (beskuren).

Ångest och depression ökar bland unga. Men i stället för att skylla på telefonerna borde vi rikta våra blickar mot den drivande kraften bakom ohälsan: kapitalismen.

Tack vare de bästsäljande amerikanska psykologerna Jean Twenge och Jonathan Haidt har det som tidigare ansågs vara diskutabelt blivit allmänt accepterat: den psykiska folkhälsan, särskilt bland unga människor, försämras i många västländer.

Bevisen för trenden är övertygande, och syns i medicineringsfrekvenser, diagnoser och enkätstudier. I USA har antalet självmord ökat med 35 procent under de senaste två årtiondena. Under samma period har andelen människor som beskriver sin psykiska hälsa som ”utmärkt” sjunkit från 43 procent till 31 procent. 2024 rapporterade 43 procent av de vuxna att de kände sig mer oroliga än de gjorde året innan – en ökning från 37 procent 2023 och 32 procent 2022.

(mer …)
Rörelsen 16 december, 2024

Socialismen behöver inte Jesus

En skulptur av kardinalen Franz Hengsbach (1910–1991) lyfts bort med kran från katedralen i tyska Essen, efter att misstankar om sexuella övergrepp framkommit. Foto: Christoph Reichwein/dpa/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman nr 49 skriver Joel Halldorf målande om de historiska kopplingarna mellan en tillsynes rigid marxistisk materialism och den andligt upphöjda religiositeten. Kyrklig solidaritet med socialismen är såklart vacker, men är också en överkorrigering. En närmare läsning av historien komplicerar bilden avsevärt. Vänstern demoniseras inte som ”gudlösa kommunister” av en slump.

Jag måste erkänna mina fördomar mot argumenten som Halldorf driver kring människans andliga behov. För mig var den retoriken en del av livet.

Jag är uppvuxen i Jehovas vittnen, som i sina propagandaskrifter beskriver hur människor som jag – avfällingar – vänder sig ifrån Gud och mot det tomma, världsliga och flyktiga. Sådana personer hamnar i depression, fattigdom, drogmissbruk och nihilism. När jag själv lämnade så blev det en självuppfyllande profetia – när jag tappade band till den sociala tryggheten som sekten bidrog med så följde år av depression, arbetslöshet och social isolering.

Socialismen har för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom.

Det är för Jehovas vittnen ett bevis på deras tes. Jag tappade min andliga gemenskap och därmed försämrades mitt liv. Men det var inte en andlig brist jag hade – det var odiagnostiserad adhd som gjorde studier omöjliga, arbetsmarknaden i Södertälje, kamper med försörjningsstöd och risk för hemlöshet. Att uteslutas ur Jehovas vittnen innebär inte bara att man förlorar Gud, men också ett socialt kontaktnät.

Halldorfs ”andliga behov” är inte lika cyniskt, men fungerar på samma sätt. Man ser att något saknas i samhället, och erbjuder en färdig lösning för att fylla tomrummet. Man talar inte om problemen på dess egna termer, utifrån brister på sociala band, materiell trygghet och hinder för kreativt uttryck under en kapitalism där människan ska tjäna marknaden. Man utmålar i stället alla dessa symptom som en brist på kristen andlighet. Sedan tar man allt positivt som vänstern kämpat för – frihet och solidaritet – och påstår att de uttrycker samma andlighet, även fast Gud ofta medvetet exkluderades.

Läs mer

Jag håller med om att socialismen inte bara är en fråga om omfördelning och tillväxt. Jag delar också Halldorfs försök att skapa en berättelse om världen och en rörelse, och vänstern måste släppa det postmoderna föraktet mot ”stora berättelser”. Men att insistera på att en sådan berättelse till sin natur är andlig känns som en övning i ideologiskt självbekräftande, och alienerar dem av oss som sett religionens baksidor. Här finns också en arrogans: ”Du är kristen, fast du inte vet det, och fast du på ett filosofiskt, politiskt och socialt plan avsäger dig religiositet kan jag hitta ett sätt att konvertera dig mot din vilja.”

Socialismen har redan, utan andlighet, imponerat på miljontals människor världen över med löften om solidaritet och rättvisa, om ett liv bortom underkastelse och materialism, och om motstånd. Denna rörelse har också för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom. Att Halldorf inte är lika imponerad behöver inte vara ett problem för resten av oss.

Svar direkt från Joel Halldorf:

Till allt som vänstern och kristendomen har gemensamt hör också att båda gett upphov till sekteristiska rörelser. De är inte representativa för vare sig kyrkan eller vänstern – men de manar båda till att reflektera över den egna traditionens svaga punkter.

Jakob Pettersson har absolut en poäng i sin eftertänksamma replik: jag inser att en text som talar om att vänstern inte ska rädas kristendomen kan uppfattas som en antydan om att dagens vänster lider av en bristsjukdom som bara kyrkan kan bota. Men det var inte min poäng.

I stället hade jag två andra. Det första var att vänstern inte ska vara rädda för att slå bryggor till kyrkor, för likheterna är fler än man kan tro. Det andra att vänstern fungerat som bäst när den gett utrymme för en andlig eller existentiell dimension i sin politik. Den här behöver inte vara kristen, men det krävs något som gör politiken till mer än byråkratisk teknokrati.

Visst, det är en eld att leka med, men jag tror att den utopiska horisonten är nödvändig för att ge oss något att sträva mot.

Ledare 16 december, 2024

Ett svenskt stolpskott

Fredrik Reinfeldt har öppnat sina hjärta inför Saudiarabiens mördande av migrantarbetare. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Det svenska diktatursvassandet har dragit på sig fotbollströja. Att vi stöder den saudiska drömmen om att spela boll på arbetares gravar är skamligt.

I dag känner jag mig gay. I dag känner jag mig funktionsnedsatt. I dag känner jag mig som en migrantarbetare.

Fifachefen Giovanni Infantinos empatikavalkad under en presskonferens under Qatar-VM 2022 är redan legendarisk.

Migrantarbetarna utgör två av den bisarra diktaturens tre miljoner invånare, samt 95 procent av arbetsstyrkan. Enligt en beräkning från The Guardian dog fler än 6 500 migrantarbetare i Qatar mellan 2011 och 2020 – enligt officiell statistik från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Det är tolv arbetare per dag, och den totala siffran är sannolikt högre med tanke på att den endast gäller dessa länder.

Vi talar om femicid och genocid, men det saknas underligt nog ett ord för denna form av systematiskt mördande. Varför talar vi aldrig om laborcid?

Nu är den genomkorrupta organisationen i alla fall på det igen. Den 11 december stod det klart att Saudiarabien tilldelas 2034 års världsmästerskap i fotboll.

Undrar vad Giovanni Infantino kommer att känna den här gången. Kanske att det blir ett passande 100-årsfirande av när tävlingen hölls i hans hemland – under fascistdiktatorn Mussolini?

Framför allt undrar jag vad Fredrik Reinfeldt känner, som röstade ja till det saudiska VM-budet i egenskap av ordförande i Svenska fotbollförbundet. Har han öppnat sitt hjärta för mördandet av hundratals migrantarbetare längs med gränsen mot Jemen mellan mars 2022 och juni 2023, skildrat i Human Rights Watch-rapporten ”Deras kulor föll över oss som regn”? Eller för att kvinnor kan torteras och fängslas i 10 år för att inte bära heltäckande kläder, samt kritisera det manliga förmyndarsystemet på nätet?

Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare.

Vi får se hur många migrantarbetare som hinner dö denna tioårsperiod, då 11 av 15 arenor samt 74 träningsanläggningar ska byggas. Landet påminner om Qatar, med sitt brutala islamiska förtryck av folkmajoriteten och kvinnorna, samt i det att landets 13,4 miljoner migrantarbetare utgör 42 procent av befolkningen.

Enligt en färsk rapport från Human Rights Watch präglas landet fortfarande av ett så kallat kafala-system, där arbetarnas hela liv är i händerna på arbetsgivaren definierad som ”sponsor”. De utfattiga migranterna tvingas betala mer än tiotusen kronor i avgift för att ens anställas, lönen understiger ofta det som utlovats, och dödsolyckor definieras ofta om till ”hjärtstillestånd” eller ”naturlig död” så att arbetsgivaren slipper kompensera familjen.

Det är välkänt hur landet försöker tvätta bort blodspåren med allt från golfturneringar till museer och datorspelsfestivaler i Jönköping. Sverige – eller Suediarabien om man så vill – har nu satt sitt sigill på varje enskild dödsattest.

”Det är modernt slaveri”, dundrar alltså med rätta fackförbundet Byggnads ordförande Kim Söderström, och tillägger: ”Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare. I min värld borde Sverige vara landet som lägger ner sin röst och säger att det här är fan i mig inte okej.”

Läs mer

Nej, det är inte okej att Saudiarabien rullar ut konstgräs över migrantarbetarnas gravar. Men sådant bryr man sig inte om i ett Sverige som skär ned på myndigheter för arbetsmiljö, trots att lika många dör på jobbet som i gängvåldet. De svenska fotbollsspelarna kommer inte att märka någonting på de perfekt luftkonditionerade anläggningarna, och de saudiska kulregnen lär inte överrösta de svenska tv-soffornas popcorn-smatter. Tacka Fredrik Reinfeldt för det.

Kultur 16 december, 2024

”Folk är engagerade, men det behövs breda allianser”

Toivo Jokkala. Foto: Linnéa Sveider.

I ”Rörelsesocialisms” tjugosju minikapitel uppmanar Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd att skippa SSU och i stället sparka igång det gamla Rörelsesverige igen.

Är det slut på tron att parlamentarisk demokrati någonsin kan åstadkomma något?

– Nej, men vi vill med boken Rörelsesocialism (Verbal, 2024, red anm) bidra till att sprida insikten att vi inte kan förvänta oss progressiva samhällsförändringar utan ett rörelsetryck underifrån. Det är sällan inifrån de parlamentariska församlingarna som initiativen till verkligt samhällsförändrande projekt tas. Ändå talas det bland många om att ”om man vill ändra något på riktigt måste man in i statsapparaten och påverka”. Det är en stympad bild av hur samhällsförändring går till.

Var det inte just en rörelserenässans som skedde för tio år sedan?

– Sådana här renässanser ser vi med jämna mellanrum. Rörelser lever dessutom även när de inte är lika mycket i ropet i den allmänna debatten. Men den stora utmaningen är att hitta sätt att uppnå en ännu mer varaktig rörelsekraft i samhället, att bygga allianser mellan rörelser så att de tillsammans kan bli mer systemkritiska och systemförändrande.

Hur hoppas ni att er bok ska användas?

– Det är helt okej om folk bara läser den rakt upp och ned på sin kammare och ser vad den väcker för reaktioner hos dem – vare sig den inger bekräftelse och lite råg i ryggen eller väcker nya kritiska funderingar.

Kommentar 13 december, 2024

Henrik Jönsson och Anders Holmberg. Foto: SVT.

Högerdebattören Henrik Jönsson skiner upp som ett juleljus i tv-rutan.

”Var det 30 minuter?”, utbrister han överraskat.

Sällan har någon sett så lättad ut. Inte så konstigt – den senaste halvtimmen har Youtubeprofilen fått svettas som en julskinka. Medan han snurrade in sig i invecklade resonemang och formuleringar (”tendenserna tenderar att amplifieras”) fick han sin kritik av svenska medier söndersmulad.

(mer …)
Ledare 13 december, 2024

Jubla inte när arbetare får sparken

Två danska arbetare blickar ut över en vindkraftspark. Foto: Dragan Mihajlovic/istockphoto.

Medan den norska vänstern sätter arbetarna i centrum för klimatkampen ser danskarna dem som ett hinder. Men utan dem tappar arbetarrörelsen sin själ.

Våren 2023 utbröt jubel på den danska vänsterns sociala medier, när ett stort slakteri på Nordjylland stängdes. På det rödgröna vänsterpartiet Enhetslistan kongress försäkrade en talare publiken om att det saknades anledning att ”tycka synd om” de 800 arbetare som förlorat sina jobb.

Det är dessvärre inte bara vegetarianism som ligger bakom ointresset för landsbygdens arbetare. Även året innan – mitt i valrörelsen – varslades 800 personer, den gången på Siemens Gamesa som tillverkar vindturbiner. Men saken registrerades inte på partikontoren eller vänstertidningarnas redaktioner i Köpenhamn.

I år genomförde danska hamnarbetarfacket en blockad mot ett skepp som installerar vindturbiner utan kollektivavtal. Arbetarna oroade sig för dumpade villkor i den gröna energisektorn, som sysselsätter över 100 000 människor, primärt utanför storstäderna. Men de stod ensamma på barrikaderna. Vänstern har varken tagit upp konflikten i den offentliga debatten eller frågat regeringen om företag utan kollektivavtal verkligen ska få bygga landets havsbaserade vindkraft.

I år, när en koldioxidavgift på lantbruket debatterats har vänsterns position varit att lantbruket är en så liten del av bnp, och det är så många andra branscher som man kan få jobb i att det är helt okej att folk blir av med jobbet. Kort sagt: du är inte lönsam, lille vän – dags att skaffa ett riktigt jobb. Inte undra på att stödet för de rödgröna ligger under det nationella genomsnittet på den danska landsbygden.

Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för.

Kontrasten är stor mot grannlandet Norge, där arbetarrörelsen allt mer ses som en central aktör i omställningen. Där har tankesmedjan Manifest Analyse organiserat ett samarbete mellan klimatorganisationen Natur og Ungdom och den fackliga gräsrotsrörelsen Industriaksjonen, för att utveckla tio ”bud” för grön industri.

Idén refererar till den industristrategi som 1971 samlade tio principer för hur Norge skulle utvinna den nyfunna oljan, genom att socialisera tillgångarna och etablera statliga bolag och en inhemsk oljeindustri. Utan strategin hade oljan berikat företagen Shell, BP och Exxons aktieägare i stället för det norska folket.

Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för: Mer förnybar energi! Krav på trygg arbetsmiljö och kollektivavtal! Nej till liberalisering av elmarknaden! Koppla grön industriutveckling till regional utveckling! Det gemensamma språket möjliggör samarbete mellan den progressiva rörelsens olika grenar för att göra sig kvitt oljeberoendet.

Inställningen till industrin har smittat av sig på vänsterpartierna: en facklig representant i ett stort industriföretag berättade för mig att det gamla lärarpartiet Sosialistisk Venstreparti är den viktigaste industripolitiska samarbetspartnern i Stortinget för facket i dag.

2021, när jag själv arbetade på Manifest, utvecklade vi en strategi baserad på en kritik av vad tankesmeden Magnus Marsdal kallat ”mental avindustrialisering”, och som präglar policyeliten både till höger och vänster. Det handlar inte om någon tröttsam kritik mot ”woke” eller ”identitetsfrågor”, utan snarare om hur politiken griper an de materiella frågorna.

För den avindustrialiserade policyeliten och deras socialt och geografiskt närliggande studenter, NGO:er, tankesmedjor och akademiker blir klimatomställningen något som primärt handlar om reduktionsmål, koldioxidavgifter och konsumtionsmönster. Ett industriellt angreppssätt tar grund i olika sektorers tekniska alternativ, energibehov, arbetsplatser och insatsvaror för att förstå hur utsläppen kan minska. Denna ingång gör det lättare för vänstern att tala med arbetarrörelsen och utveckla en klimatpolitik som kan få brett stöd.

Skillnaden mellan det norska och danska angreppssättet gör vänsterns vägval tydligt: ser vänstern vanliga människors liv som en kraft för samhällsförändring – eller är de egna projekten överordnade?

Det här handlar inte bara om principer, men också om strategi. Visst, på grund av Socialistisk Folkepartis roll som ofarligt protestparti för besvikna socialdemokrater har Danmarks två vänsterpartier vuxit till 25 procent. Men V:s systerparti Enhetslistan ligger still mellan 6 och 7 procent – trots att Socialdemokraterna sitter i en historiskt opopulär regering som avskaffat lediga dagar, skurit ned på välfärden, och sänkt skatten för höginkomsttagare. Strukturellt är vänstern instängda i att jaga veliga storstadsväljare.

Läs mer

Den franske journalisten och parlamentsledamoten Francois Ruffin har formulerat att ”förlorar vänstern arbetarklassen förlorar den sin själ”. Det vill säga att vänstern behöver arbetarklassen för sin egen skull – annars förlorar man sin sociala förankring.

En bra början är att inte jubla när arbetare får sparken.