Lästips:
Franco ”Bifo” Berardi: Heroes – Mass Murder and Suicide (Verso)
Heroes
Alla pratar om incels men vilka är de? (Politism)
http://www.politism.se/story/alla-pratar-om-incels-men-vilka-ar-de/#post-58621
Här är de svenska Incel-männen: ”Jag hatar kvinnor” (ETC):
https://www.etc.se/inrikes/har-ar-de-svenska-incel-mannen-jag-hatar-kvinnor
Lästips:
Franco ”Bifo” Berardi: Heroes – Mass Murder and Suicide (Verso)
Heroes
Alla pratar om incels men vilka är de? (Politism)
http://www.politism.se/story/alla-pratar-om-incels-men-vilka-ar-de/#post-58621
Här är de svenska Incel-männen: ”Jag hatar kvinnor” (ETC):
https://www.etc.se/inrikes/har-ar-de-svenska-incel-mannen-jag-hatar-kvinnor
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Catrin Lundström undrar i en insändare i Flamman (15/8) om solidariteten kräver ”att sexuellt våld förnekas” där hon kritiserar min bok 7 oktober – Hamas mot Israel (Vaktel förlag, 2024).
Sanningen är krigets första offer. Netanyahu påstod omedelbart efter dådet att man funnit 40 halshuggna bebisar och Biden att han sett bilderna, vilket Vita huset snabbt dementerade. Det förekom mycket våld 7 oktober, troligen också sexuellt, vilket framkommer av Pramilla Pattens FN-rapport, som var organisationens svar på högljudda manifestationer med parollen: ”Våldtäkt är ett brott, men inte om du är judinna.”
I rapporten står att det finns ”indicier som kan tyda på vissa former av sexuellt våld, inklusive könsstympning, sexualiserad tortyr” (§84), men den avfärdar en del vittnesmål och systematiskt könsstympning. Ordvalet är försiktigt. ”Missionen kunde inte fastställa utbredning och ansvar” av det sexuella våldet och föreslår en ”fullfjädrad utredning” (§85). Alltså långt från att bevisa ”systematiskt och utbrett sexuellt våld”, trots tusentals foton och videon, från övervakningsfilmer och Hamas kameror (§34). Det moderna Israel har inte presenterat några forensiska bevis (§10).
Lundström säger att ”ett par detaljer fick dras tillbaka” i New York Times artikel, 28 december, ”Screams without words”. I själva verket ifrågasatte huvudpersonen Gal Abdushs systrar artikelns kärna i radion dagarna efter publiceringen. De förklarar varför det är inte troligt att systern våldtogs och hävdar att Times intervjuade familjen ”under falska förespeglingar”. Det Lundströms beskriver som ”feltolkningar av otränade observatörer” är rena fabriceringar av Yossi Landau från religiösa responsorganisationen Zaka och andra. Han är inte ensam: översten Golan Vach påstod att han såg ”åtta brända bebisar” och löjtnant Yaron Buskila att ”jag såg bebisar hängda i en tvättlina”. Den 7 oktober dog, vilket är skrämmande nog, två bebisar.
Enligt Lundström insinuerar jag att Israel ”stod för morden på civila”. Inte alls. Jag visar att en del israeler dödades av IDF. Helikopter och drönare fick fria händer och stridsvagnar var inne i kibbutzer. I Pessi Cohens hus i Beeri dödades 12 kidnappade israeler av en tankgranat.
Yoav Zitun skrev den 12 december i israeliska tidningen Yedioth Ahronoth: ”Människor dödades och sårades av egen eld den 7 oktober. IDF tror att …det skulle inte vara moraliskt sunt att utreda incidenterna på grund av det enorma och komplexa antalet”. Texten talar för sig själv.
Israel talade om 1 400 döda, sedan sänktes siffran till 1 200. Mark Regev förklarade att dessa 200 var så illa brända att de inte kunde identifieras. Det kan bara vara resultatet av tungt artilleri, som Hamas inte har. Troligen Hellfiremissiler från helikopter och drönare. Alltså: Israel trodde själva att de hade döda sina egna. Detta är ingen hemlighet i Israel, där alla känner till Hannibaldirektivet om att använda alla medel för att förhindra att Hamas tar fångar, som Haaretz rapporterade om den 7 juli.
Människorättsorganisationen Physicians for human rights Israel (PHR) återgav vittnesmål de fått av centra för sexuellt våld, men i ett förtydligande i maj 2024 beklagar man att ha tagit upp vittnesmålen eftersom dessa inte kunde beläggas. PHR sammanfattar: ”Sedan den 7 oktober har den israeliska regeringen och andra utnyttjat rapporter om sexuellt våld på ett manipulativt och cyniskt sätt. Rapporterna använts som del av en kampanj för att avhumanisera palestinier och som propagandaverktyg för att rättfärdiga Israels brutala militära angrepp … Sexuellt våld och påståenden om det får aldrig användas som vapen i krig eller propaganda.”
Varför har Israel, enligt en FN-rapport den 10 juni, ”vägrat att samarbeta”, ”hindrat sjukvårdspersonal och andra från att ta kontakt med kommissionen” och ”nekat FN tillträde till landet.”?
Jo, för att det inte handlar om sanningen, utan om skräckpropaganda. Professor Lundström raljerar över min brist på akademiska meriter men hanterar informationen oseriöst och gör sig megafon för krigspropaganda och drevet mot vänstern.
Ernesto Katzenstein är skribent och debattör.
I min artikel gör jag – till skillnad från Katzenstein – inte anspråk på Sanningen om den 7 oktober. Däremot för jag ett resonemang om hur vänsterns förminskande av Hamas sexuella våld hållit tvivlet levande. Inget om döda bebisar. Det vore klädsamt om Katzenstein intresserade sig för det mödosamma, etiskt komplexa, arbete, som fortfarande pågår i Israel bland experter och kvinnoorganisationer efter kaoset den 7 oktober, i stället för att plocka isär spridda fakta och sätta ihop dem igen efter eget huvud.
Physicians for Human Rights (PHR) kritiserade exempelvis enbart krigsretoriken, utan att bestrida de framlagda beläggen, eftersom de helt enkelt inte arbetar med dessa frågor (jag talade med dem förra veckan). De specialister – med verkliga kunskaper om konfliktrelaterat sexuellt våld – som fortfarande utreder händelseförloppet, gör det med respekt för offer och efterlevande. För dem var det därför ingen triumf att The New York Times publicerade ett foto av en blodig kvinnokropp som ett sista framträdande minne av hennes liv.
Samtidigt frågar jag mig vilken evidens som Katzenstein skulle acceptera? Visst kritiserades bristen på forensiskt stöd i The New York Times artikel, men främst för att dess stora genomslag riskerade att legitimera kriget i Gaza. När journalistikprofessorn Laurel Leff går igenom ordväxlingen mellan The Intercept och The New York Times undrar hon vad som egentligen var fel i artikeln, och hur den kunde anses så kraftfull att den – allena – understödde ett ”folkmord”. Hade det sexuella våldet inte hänt? Var det oviktigt, eller icke-systematiskt?
I dagarna släpps en film av Eden Association innehållande ett 50-tal kvinnoröster om den 7 oktober (”October 7 HerStory”) samt en bok av Haaretz reporter Lee Yaron som bygger på 100 vittnesmål från överlevande. Men jag gissar att inte heller dessa kommer att övertyga den som är beredd att sätta sin ”hand i elden på att våldtäkter inte begicks den 7 oktober”. Vad finns det mer att tillägga med den utgångspunkten?
Catrin Lundström är biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet.
”Podden står i samma relation till rörelserna som Flamman står till partivänstern, nära men fri.” Var tredje avsnitt av Apans anatomi blir prenumerantbonus.
Sedan september produceras podden Apans anatomi i samarbete med Flamman. Vi ställde tre frågor till Mathias Wåg, som står bakom podden.
Varför heter podden Apans anatomi?
– Det är från ett Marx-citat, från Grundrisse. Att historien (apans anatomi) inte förklarar den komplexa nutiden (människans anatomi), utan tvärtom. I praktiken innebär det att spana efter tendenser från framtiden som kan förklara nuet. Jag har alltid gillat marxismen mer som sökande efter en väg framåt än en bakåtblickande historiefilosofi.
Vad tycker du att Flamman tillför vänstern?
– Flamman står nära Vänsterpartiet och det rödgröna blocket, men kan tänka fritt utanför och kan peta där det svider för vänstern. Flamman är den trögrörliga vänsterns utforskande och nyfikna känslospröt som sonderar terrängen.
Du sitter ju även i vår styrelse. Hur känns det att ta ännu ett steg närmare Flamman?
– Mitt projekt med podden är att undersöka relationen mellan sociala rörelser och partier, hur rörelser kan påverka partier och hur rörelser som saknar politisk representation utvecklas. Jag tänker att podden står i samma relation till rörelserna som Flamman står till partivänstern, nära men fri. När apan möter elden kan spännande saker ske.
Det senaste avsnittet av Apans anatomi heter ”Inbördes krig”, och är tillgängligt även för icke-prenumeranter.
Avsnittet går att lyssna på här.
Under lördagen bjöd Jimmie Åkesson och fästmön Matilda Kärnerup in till bröllop i SD-ledarens hemort Sölvesborg. Festen var påkostad – trots årslönen på 1,6 miljoner kronor önskade sig SD-ledaren endast pengar i bröllopsgåva.
”Om Ni ändå vill ge oss något utöver detta, tar vi – istället för presenter – gärna emot valfritt bidrag till evenemanget och kommande bröllopsresa”, skrev paret i inbjudningen.
I söndags anlände gästerna till Slottslängorna i Sölvesborg, intill ortens borgruin från senmedeltiden. Utöver ett slagsmål ska festen ha gått lugnt till.
Bland de fem hundra gästerna fanns flera välkända ansikten. Ebba Busch, vice statsminister och ledare för Kristdemokraterna, var en av dem som deltog, medan Tidökollegorna Ulf Kristersson och Johan Pehrson stannade hemma. Statsministern motiverade beslutet med att han och Åkesson ”inte är privata vänner”, skriver Expressen.
Från Sverigedemokraterna närvarade profiler som Richard Jomshof, Rebecka Fallenkvist, Jessica Stegrud och Jörgen Fogelklou – den sistnämnda iförd skelettmönstrad kostym. Även den medieprofilerna Henrik Jönsson och Jan Emanuel var på plats.
Men det fanns andra intressanta namn på gästlistan. Erik Almqvist, tidigare chefredaktör för den högerextrema nättidningen Exakt24, tog flyget upp från Budapest för att lyckönska sin tidigare partikamrat.
(mer …)
Med stöd från amerikanska miljardärer bjuder Hashomer Hachadash in unga judar från hela världen att plocka gurkor och paprikor i bosättningar på Västbanken. För Israels högerextrema politiker fungerar rörelsen som en ny rekryteringsbas för våld mot palestinierna.
På gårdar runt om i Israel plockar volontärer jordgubbar, planterar zucchinier och skördar gurkor. Amerikanska universitetsstudenter poserar med paprikor och ananaser iförda t-tröjor med logotypen för Hashomer Hachadash, en israelisk ideell organisation. De har blivit ”de bästa ambassadörer som Israel kunde hoppas på”, berättade nyligen Avi Cohen-Scali, generaldirektör för ministeriet för diasporafrågor, om gruppen. ”Det är rörande och hjärtevärmande.”
Hashomer Hachadash (hebreiska för ”Den nya väktaren”) är den mest framträdande av Israels volontärbaserade ”jordbruksorganisationer”. I över ett och ett halvt årtionde har dess breda program för ungdomar – från jordbruk till ridning – hjälpt gruppen att växa till en av de största ideella organisationerna i landet, med en budget på över 330 miljoner kronor och enligt uppgift fler än 120 000 volontärer om året.
Sedan Israels krig mot Gaza inleddes har organisationen hamnat ännu mer i rampljuset. Den Hamas-ledda attacken den 7 oktober utlöste en massflykt av utländska arbetare från Israel, och Hashomer Hachadash uppmanade därför frivilliga att komma och rädda ”Israels jordbruk från askan”. Tusentals människor från hela landet – och världen – hörsammade uppmaningen, och skyndade till de israeliska böndernas undsättning.
Men bakom de romantiska jordbruksscenerna döljer sig en agenda som går bortom fruktplockning, och som i praktiken ofta handlar om att patrullera mark för att befästa judisk-israelisk kontroll – på båda sidor om den gröna linjen [som sedan 1949 utgör den internationellt erkända gränsen mellan Israel och de palestinska territorierna på Västbanken och i Gaza].
Hashomer Hachadash är inte den enda organisationen som gör detta: förra månaden införde USA sanktioner mot Hashomer Yosh, en annan israelisk NGO som skickar volontärer till jordbruksutposter på den ockuperade Västbanken och hjälper till att stjäla palestinsk mark.
Hashomer Hachadash är mindre öppen än Hashomer Yosh om sin politiska agenda och har ett mer rumsrent rykte. Och trots de snarlika namnen verkar de två organisationerna inte ha några formella kopplingar till varandra. Aktivister menar dock att Hashomer Hachadashs ambitioner inte är mindre lömska än Hashomer Yoshs.
– Det är alltid förvånande att se hur legitim den här organisationen anses vara bland vanliga människor, säger Amnon Be’eri-Sulitzeanu. Han är vice vd för The Abraham Initiative, en ideell organisation som främjar judisk-arabiskt samarbete.
I själva verket, menar han, har Hashomer Hachadash alltid varit ”baserad på extrema nationella värderingar och försöker se till att araber håller sig borta från öppna platser”.
Detta har blivit mer uppenbart sedan kriget började, och gruppen har fått hjälp i sitt uppdrag av den israeliska regeringen. Departementet för bosättningar och nationella uppdrag, som leds av högerextremisten Orit Strook, som har förnekat det palestinska folkets existens, överförde nyligen nästan 140 miljoner kronor till Hashomer Hachadash.
Bidraget syftar till att stärka gruppens ”närvaro i öppna områden” – inklusive på Västbanken – och att öka ”samhällets motståndskraft i bosättningsområdet”. Som en del av avtalet har Hashomer Hachadash åtagit sig att utföra 15 000 vaktskift. Det gjordes ingen offentlig upphandling eftersom departementet ansåg att organisationen var den ”enda leverantören” inom området.
– Sedan den 7 oktober har alla pengar från regeringen [för den här typen av arbete] gått till dem. Helt plötsligt gick allt genom Hashomer Hachadash, säger Hagit Ofran, chef för Settlement Watch-projektet vid intresseorganisationen Peace Now.
Hashomer Hachadash har också ytterligare utökat omfattningen av sina polisinsatser, och inte bara på bondgårdar. I november grundades ”Folkgardet” för att utbilda ultraortodoxa samhällen i försvarstekniker och hjälpa till med att skaffa vapenlicenser för vakter. Den israeliska polisen godkände projektet.
När den israelisk-palestinska tidningen +972 kontaktade organisationen och bad om mer information om dess verksamhet på den ockuperade Västbanken och dess kopplingar till den israeliska regeringen, skickade en advokat ett meddelande där Hashomer Hachadash beskrevs som ”en pedagogisk, sionistisk, partipolitiskt obunden frivilligorganisation som hjälper jordbrukare från hela landet oavsett religion, ras eller kön i kampen mot jordbruksbrottslighet”. Advokaten hotade också att stämma tidningen om den publicerade denna artikel.
Hashomer Hachadashs ideologiska rötter kan spåras tillbaka till den ursprungliga Hashomerrörelsen som bildades i början av 1900-talet för att patrullera judiska bosättningar i Palestina. Dess pionjär, Alexander Zaïd, en sionistisk invandrare från Ryssland, är fortfarande symbolen på Hashomer Hachadashs t-tröjor.
Hashomer Hachadashs grundare, Yoel Zilberman, gillar att berätta historien om hur allt började. År 2007 bestämde sig hans far för att sälja familjens gård i södra Galiléen på grund av beduinernas ständiga stölder på deras egendom, som polisen inte lyckades stoppa, säger han. Den unge Zilberman, som vid den tiden tjänstgjorde i den israeliska flottan, kunde inte acceptera det. Han återvände hem och slog upp ett läger med ett tält, en israelisk flagga och en hög med böcker. Tillsammans med några vänner från militären började han patrullera sin fars mark för att hålla ”inkräktarna” borta.
Hashomer Hachadash alltid varit ”baserad på extrema nationella värderingar och försöker se till att araber håller sig borta från öppna platser”.
Redan från början inbegrep organisationens verksamhet mer än att bara skydda jordbruksmark. Den försökte använda jordbruket för att stärka den judiska närvaron på landsbygden och samtidigt fördriva palestinier. Uppdraget var att ”uppnå ett mentalt och strategiskt skifte i det israeliska samhället, återskapa de försvagade banden till landet och marken och stärka vikten av att äga mark i de öppna områdena i Negev och Galileen” – regioner i södra respektive norra Israel med stora palestinska samhällen – genom att upprätta observationsposter nära betesmark.
I mars 2008 höll Hashomer Hachadash sin första konferens i Galileen. Den var planerad att sammanfalla med och hindra firandet av Landdagen, då palestinska medborgare i Israel högtidlighåller minnet av morden på sex obeväpnade demonstranter 1976 som protesterade mot Israels konfiskering av nästan 5 000 hektar palestinsk mark.
Flera veckor senare arrangerade gruppen en protest mot ett minnesmärke över Nakban, också i Galileen, som snabbt urartade i våld och ledde till att 31 palestinska deltagare greps. Inte långt därefter avslöjade nättidningen Mondoweiss att medlemmar av organisationen olagligt hade tagit sig in på mark som tillhörde en palestinsk familj på Västbanken.
2011 rapporterade +972 att den israeliska militären var så imponerad av Hashomer Hachadash att den tillåtit dussintals rekryter att skjuta upp sin militärtjänstgöring i ett år för att i stället arbeta som volontärer i gruppen. Det ”förmilitära” programmet innehöll lektioner i ridning, boskapsskötsel och teorier om ”minoriteter i Israel, säkerhet och brottsbekämpning”.
Ram Shmueli, tidigare underrättelsechef vid det israeliska flygvapnet, blev sedan ordförande för organisationen. (För denna artikel berättade den israeliska armén för +972 att de inte har någon koppling till Hashomer Hachadash).
– Hashomer Hachadash ansluter sig till den militaristiska tradition som länge har funnits i den israeliska kulturen, och som man också kan hitta i andra ungdomsrörelser, men i en annan skala, säger Nir Gazit, chef för avdelningen för beteendevetenskap vid Ruppinhögskolan i Israel, som har forskat och skrivit flera artiklar om organisationen.
Under dessa tidiga år växte organisationen snabbt: nätverket av årliga volontärer växte från 3 700 år 2013 till 21 450 år 2015. Samma år lade organisationen fram en plan för att grunda 100 nya observationsposter i Negev och Galileen under de följande fem åren, med ”två till fyra vakter som patrullerar landet [på natten] på ett sätt som öppet visar deras närvaro”. Man anlade också fyra ”anslutna jordbruksskolor”, som har den högsta militära värvningsgraden i landet.
Vid sidan av en exponentiell ökning av antalet volontärer såg Hashomer Hachadash också till att stärka sin relation med den israeliska regeringen under åren som följde. 2017 tilltog de statliga anslagen till organisationen kraftigt, när projektet ”Sionism och judendom” utökades på order av den Judiska identitetsmyndigheten vid departementet för religiösa tjänster – som inrättats av den tidigare premiärministern Naftali Bennett, med bakgrund i bosättarpartiet Judiskt hem.
Pengarna gick till skolprogram och andra insatser för judiska ungdomar från hela världen, som var utformade för att ”stärka kopplingen mellan det judiska folket, dess arv och dess land”. Stödet gick också till ”vakttjänstgöring och bidrag åt jordbrukare och boskapsuppfödare”.
Bennett satt i organisationens styrelse 2010, och som ekonomiminister några år senare fotograferades han iförd gruppens t-tröja. 2022, under sin tid som premiärminister, meddelade Bennett att han planerade att inrätta en civil väpnad styrka som delvis skulle kunna baseras på Hashomer Hachadash. Efter det israeliska valet i slutet av samma år presenterade den nya säkerhetsministern Itamar Ben Gvir en liknande plan, samtidigt som han undersökte möjligheten att rekrytera frivilliga från Hashomer Hachadash.
Även Israels nationella säkerhetsrådgivare har sagt att organisationen bör arbeta tillsammans med landets polisstyrkor. ”Hashomer Hachadashs volontäranda bör sammansmälta med gränspolisens, den israeliska polisens och alla säkerhetsmyndigheters organisatoriska kapacitet”, sade Tzachi Hangebi vid en konferens förra året. ”Detta är den verkliga utjämnaren.”
– Själva idén som Hashomer Hachadash hjälpte till att etablera, att civila utför polisarbete, är mycket problematisk, säger Hagit Ofran från Peace Now.
Samtidigt ser Hashomer Hachadash ut att utöka sin närvaro på Västbanken. 2022 rapporterade nyhetssidan Sikha Mekomit att organisationen var aktiv på privatägd palestinsk mark i östra Jerusalem. Förra året inledde gruppen, enligt den hebreiska publikationen Kenes Media, en ”accelererad process” för att etablera sig i alla bosättningar i Jordandalen. Personer som bär Hashomer Hachadash-kläder har också dokumenterats delta i bosättarvåld och försökt tvinga palestinier att lämna sin mark.
– De balanserar på en skör tråd, säger Nir Gazit, och fortsätter:
– Potentialen för våld finns ständigt där men de försöker avsiktligt att dölja det, att hålla det bakom kulisserna och inte skylta med det som en del av sin officiella praxis.
Sedan den 7 oktober har israeliska bosättare intensifierat fördrivningen av dussintals palestinska herdesamhällen i norra Jordandalen, i samarbete med säkerhetsstyrkorna och Jordandalens regionala råd. Hashomer Hachadashs roll i detta är fortfarande oklar, men organisationen fortsätter att anordna volontärdagar i området, där alla kostnader betalas.
– De har tidigare sagt att de inte arbetar bortom den gröna linjen, men det gör de. Jag har sett dem i norra delen av Jordandalen, som brukade vara lite lugnare [när det gäller våld från bosättare] jämfört med andra delar av Västbanken. Så är det inte längre, säger Dror Etkes, grundare av den israeliska organisationen Kerem Navot som övervakar bosättaraktiviteten på Västbanken.
Yoel Zilberman, Hashomer Hachadashs grundare, sade tidigare i år att han, som ett led i arbetet med att stärka Israels grepp om landsbygden, planerade att plantera en vingård ”precis vid det syriska gränsstängslet, 100 meter från det”. Han tillade: ”Jag är inte rädd, tvärtom. Det här är precis rätt tid.”
Hashomer Hachadash har från början fått omfattande stöd från amerikanska stiftelser. 2010 kom över hälften av gruppens finansiering från den avlidne miljardären Irving Moskowitz och hans fru Cherna, som stödjer bosättargrupper i östra Jerusalem. Genom sin amerikanska stiftelse donerade paret cirka 3,8 miljoner kronor till organisationen mellan 2010 och 2013.
Under senare år har Hashomer Hachadash tagit emot minst ett halvt dussin donationer från amerikanska stiftelser som skickats via fonden Keren Kajemet (KKL). Under 2021 och 2022 gav Donors Trust – en ökänd konservativ amerikansk stiftelse – anonyma donationer på totalt 1,4 miljoner kronor till organisationen. Mest anmärkningsvärt är att den bortgångne Sheldon Adelson och hans fru Miriam, som tillhör Donald Trumps största donatorer och även har stöttat flera högerextrema projekt i Israel, gav över 60 miljoner kronor till Hashomer Hachadash mellan 2019 och 2022 genom sin Kalifornienbaserade stiftelse.
Hashomer Hachadash har stor makt och ett mycket starkt politiskt stöd.
Efter den 7 oktober utmålade sig Hashomer Hachadash som det israeliska jordbrukets räddare och donationerna från den judiska diasporan till gruppen ökade dramatiskt. I februari meddelade Hashomer Hachadash att man skulle ge ut räntefria nödlån på upp till 272 000 kronor till israeliska jordbrukare i områdena nära Gaza och den libanesiska gränsen – finansierat genom donationer från judar i diasporan.
Jewish Federations of North America, en paraplyorganisation som representerar hundratals judiska samfund, delade ut drygt 3 miljoner kronor ”som svar på den jordbrukskris som har uppstått på grund av kriget”. I mars gav Boston-baserade Combined Jewish Philanthropies också ett nödbidrag på 2,5 miljoner kronor. Och Ruderman Family Foundation, en privat filantropisk stiftelse i Boston, gav en miljon kronor till projektet ”Folkgardet”.
– Man ser hur stor den här organisationen är och hur den på ett mycket smidigt sätt har lyckats tränga in i stora delar av det israeliska samhället, säger Nir Gazit.
– Hashomer Hachadash har stor makt och ett mycket starkt politiskt stöd. Det är svårt att inte fråga sig vart det här är på väg.
Artikeln är tidigare publicerad i den israelisk-palestinska nättidningen +972 Magazine.
Översättning: Jonas Elvander.
Stödet för Hamas är fortsatt starkt bland palestinierna. Bakom ligger decennier av misslyckade försök att uppnå fred i Palestina. Men islamistorganisationens ideologi är motsägelsefull – ända ned till synen på Israel.
–Jag har köpt en tavla för 70 dollar. Motivet är Abu Obeida.
Jag videopratar med en vän i Jordanien. Vi kan kalla henne Sara. Hon har precis berättat att det numera hänger en tavla på ledaren för Qassambrigaderna – Hamas väpnade gren – i hennes lägenhet i Amman.
– Okej… säger jag.
Som alltid är det svårt att prata om Hamas. Vem är jag att läxa upp en palestinier vars befolkning enligt allt fler bedömare i Israel, Palestina och väst, utsätts för ett folkmord?
Sara kommer från en kristen familj i Haifa, den största staden i norra Israel, och är alltså israelisk medborgare. Haifa var en av de viktigaste palestinska städerna innan katastrofen Nakba, där sionistiska miliser 1948 fördrev majoriteten av den palestinska befolkningen.
Sara har gått hela sin skolgång och universitet i Israel, och hennes hebreiska är till och med bättre än hennes arabiska och engelska. ”Jag saknar mina hebreiska böcker”, sade hon en gång i förbifarten.
Oavsett politisk färg så har Israel aldrig erkänt en palestinsk stat, och aldrig upphört att bygga bosättningar på Västbanken.
Hon flyttade från Haifa till Amman på grund av ett sexuellt trauma hon utsatts för i hemstaden. Där arbetar hon som psykolog och specialiserar sig på att vårda kvinnor som utsätts för sexuellt våld och utnyttjande.
I dag är hon livrädd för att Hizbollah ska bomba Haifa, som den libanesiska terrorstämplade gruppen så ofta hotat om.
– Jag kan inte sova, inte andas, säger hon.
Sara är queer. Hon har färgat hår, piercingar och tatueringar. Hon lever med flera hundar och katter som hon hittat på gatan – den ena saknar öron, den andra lider av allvarliga trauman och en tredje har en hudsjukdom som gör att den stinker. Var och varannan dag hamnar Sara i bråk när hon konfronterar patriarkala yttringar inom de jordanska och palestinska samhällena.
Det är den här personen som plötsligt berättar att hon köpt en tavla på Abu Obeida och hängt upp den i sitt vardagsrum. Jag börjar försiktigt.
– Jag skulle aldrig neka palestinier rätten till väpnat motstånd mot Israel, särskilt inte nu, säger jag. Men med tanke på din politik och ditt liv… Hamas är ju en reaktionär islamistisk rörelse?
– Jag vet, säger hon. Men det är ingen annan som gör motstånd. Jag får ont i huvudet av den här diskussionen.
Det får jag också.
Hamas växte fram i Gaza som en del av det muslimska brödraskapet i Egypten, en slags islamistisk välgörenhetsorganisation som numera är terrorstämplad och nästintill tillintetgjord av Egypten. Då, på 60- och 70-talen hade muslimska brödraskapet en kvietistisk inställning, som innebär att de inte sökte påverka politiken direkt utan i stället föra samhället i islamistisk riktning och därigenom skapa förändring. Andlig revolution först, sedan politisk.
Det var denna hållning som Hamas bröt med på 80-talet. I stället intog gruppen en hårdare attityd gentemot staten Israel och dess ockupation av Västbanken och Gazaremsan. År 1988 publicerade Hamas sitt första politiska program, ett religiöst laddat dokument som bland annat anklagar judar för att ha legat bakom allt från franska revolutionen till de två världskrigen.
Sedan kom Osloprocessen. De sekulära palestinska krafterna inom PLO lade ned sina vapen och gick med på en palestinsk stat på 22 procent av Palestinas yta innan 1948, det vill säga på Västbanken och Gazaremsan. Hamas ställde sig instinktivt i opposition. Nu inleddes självmordsbombningarna som skakade Israel på 90-talet. Här ska sägas att även om Hamas stod för majoriteten av attackerna så var det flera andra palestinska politiska rörelser som utförde liknande våldsdåd. Det inkluderar de svenska socialdemokraternas systerparti Fatah, den dominerande kraften inom PLO. Bombningarna ansågs vara ett svar på Israels brutala och förnedrande ockupation.
Trots flera års förhandling och undertecknande av diverse avtal i USA och Egypten blev det ingen palestinsk stat. I stället etablerades den palestinska myndigheten, som en glorifierad underleverantör av israelisk ockupation. Missnöjet, förödmjukelsen och känslan av svek ledde till att palestinierna i valet 2005 röstade fram Hamas, som sedan tog makten i Gaza.
Vad som sedan händer är avgörande. För här fanns faktiskt en öppning. Hamasexperten Tareq Baconi beskriver i sin bok Hamas contained: A history of Palestinian resistance (2018) hur Hamas vid upprepade tillfällen gav uttryck för en vilja till kompromiss. Bland annat år 2007 när man undertecknade ett avtal med Fatah i Saudiarabien där man gick med på att arbeta för en palestinsk stat enligt 1967 års gränser – den internationellt erkända gränsen.
Men USA och Israel vägrade samarbeta och förhandla med Hamas – i stället ville USA se regimbyte i Gaza och började ge vapen till Fatah. Detta ledde till ett blodigt inbördeskrig som resulterade i en splittring av den palestinska politiken. Fatah tog över på Västbanken och Hamas i Gaza. Så har det sett ut sedan dess.
Hamas förvandlade Gaza till ett samhälle mobiliserat för motstånd mot staten Israel. För även om Israel drog sig ur Gaza år 2005 omringade man fortfarande den lilla landytan och inrättade en blockad. Isoleringen orsakade en kollaps för ekonomin i Gaza och en humanitär katastrof med knappa tillgångar till rent dricksvatten – långt innan den nuvarande katastrofen. Hamas byggde tunnlar och köpte vapen, men konstruerade inga skyddsrum dit Gazaborna kunde ta sin tillflykt under de många kommande krigen med Israel. Många Hamasledare skaffade ett lyxliv i bland annat Qatar, medan befolkningen i Gaza hade svårt att få i sig nog med protein för dagen. Hamas förbjöd alkohol och pressade samhället till att inta en mer konservativ, muslimsk inriktning – trots att flera tusen Gazabor är kristna.
Här ska tilläggas att Benjamin Netanyahu, som just nu leder ett existentiellt krig mot Hamas, enligt bland andra före detta chefen för underrättelsetjänsten Mossad, indirekt stöttade Hamas för att splittra den palestinska politiken. Genom att låta Hamas ta emot stort ekonomiskt stöd från Qatar och sätta press på det PLO-ledda styret på Västbanken bedrev Netanyahu en politik som ämnade stärka Hamas för att försvaga den palestinska politiska enheten.
Så kom krigen med Israel. 2008, 2012, 2014, 2019, 2021 och 2023. Det senaste året har över 40 000 palestinier dödats, varav uppemot 20 000 barn. Internationella domstolen i Haag har inte kunnat utesluta att Israel utför ett folkmord i Gaza, någonting som domstolen just nu utreder. Detta efter att Hamas den 7 oktober själva begick ett dåd som dödade över 1 100 människor varav de flesta var civila.
Mellan dessa krig, år 2017, släppte Hamas ett nytt politiskt program. I detta dokument fanns inte längre några antisemitiska konspirationsteorier och den religiösa retoriken tonades ned. I programmet befäste rörelsen de politiska kompromisserna man öppnade för i Saudiarabien år 2007. Hamas gick nu med på en palestinsk stat enligt 1967 års gränser. Samtidigt erkände man inte ”den sionistiska enheten”. Det är en motsägelse som kan vara svår att förstå. Enligt Tareq Baconi handlar det om å ena sidan strategi, å andra sidan ideologi.
Om man går med på att en palestinsk stat ska etableras enligt 1967 års gränser (22 procent av det förisraeliska Palestina) så accepterar man i praktiken att en annan stat ska få existera i övriga 78 procent av landet mellan floden och havet. Men när man i samma andetag inte erkänner staten Israel handlar det, enligt Hamas, om att inte göra våld på palestinsk historieskrivning. Hamas menar att ett erkännande av staten Israel i dess nuvarande form legitimerar den sionistiska ideologin som genom bosättarkolonialism fördrev och förstörde den palestinska nationen år 1948.
Samtidigt drar Hamas i programmet en praktisk lärdom från Osloprocessen och PLO:s erkännande av staten Israel innan förhandlingarna inleddes. Hamas anser att PLO spelade ut alla sina kort för tidigt och saknade förhandlingsutrymme när israelerna till slut vägrade gå med på en palestinsk stat.
Här någonstans ligger kruxet i Hamas världsbild. Hamas har sett på när PLO och numera den palestinska myndigheten försökt förhandla med israeliska socialdemokrater i form av Yitzhak Rabin. Det gick som bekant åt helvete. Sedan med israeliska moderater i form av Ariel Sharon och Benjamin Netanyahus regeringar på 90-talet. Det gick också åt helvete. Och i dag domineras israelisk politik av ultranationalism och bosättarfascism. Nu är vi i helvetet.
För Hamas är alla israeler lika goda kålsupare – det är ingen skillnad på fredspristagaren Rabin och Israels terrorhyllande säkerhetsminister Itamar Ben Gvir, i alla fall inte utifrån palestiniernas perspektiv. Det är så man rättfärdigar de brutala massakrerna på israeliska kibbutzer i närheten av Gaza, varav många befolkades av medlemmar i den lilla israeliska fredsrörelsen
När jag frågade Hamas talesperson Bassem Naim, i en intervju för Sveriges Radio i höstas, varför man dödade civila svarade han:
– Israeler som har gjort militärtjänstgöring är inte civila, de är en del av slagfältet.
I Israel är det lag på att nästan alla judiska medborgare gör militärtjänstgöring.
Tillbaka till Sara i Amman, hon som hängt en tavla på Abu Obaida i sitt vardagsrum. Med tanke på hennes religion, könsidentitet, queeridentitet, politiska uppfattning, alkohol- och drogvanor och tankar om sex utanför äktenskapet borde hon vara diametralt mot Hamas.
Men i konfrontationen med Israel hejar hon på dem. Och det är för att Sara och Hamas i grunden gör samma grundläggande analys av staten Israel: oavsett politisk färg så har Israel aldrig erkänt en palestinsk stat, och aldrig upphört att bygga bosättningar på Västbanken. 800 000 israeler, eller 11 procent av landets judiska befolkning, bor nu på illegala bosättningar.
Men det är förstås inte bara Sara och Hamas som gör den analysen, och det finns många andra politiska krafter inom Palestina som drar samma slutsatser av de senaste 76 åren av israelisk ockupation. Men Fatah och PLO har tappat i stort sett allt förtroende på grund av den palestinska myndighetens samarbete med Israel och deras inhemska korruption. Det finns många alla andra väpnade grupper som Islamiska jihad, socialistiska PFLP, marxist-leninistiska DFLP, Lejonkulan i Nablus, Jeninbrigaderna och många fler.
Det finns även helt annorlunda rörelser som Mostafa Barghoutis Palestinska nationella initiativet som tror på demokrati och icke-våld. Men i mörka tider är det mörka krafter som växer sig starka.
– Min terapeut i Haifa är judinna från Tyskland. Hon gjorde aliyah [utvandrade till Israel] när hon var 21 år gammal. Fatta att invandra till det här landet som vuxen, berättar Sara, och fortsätter:
– Hon kallar sig i alla fall vänster och hjälper mig med mina trauman. Ofta skriker jag på henne och kallar henne för kolonisatör. Det skulle vara ett roligt tv-program.
Jag instämmer.
I Sverige har facken varit skeptiska till arbetarägda företag. I stället är det regeringen som vill förenkla ägarskiften till personalen. Det är synd att vänstern inte äger frågan.
”Skulle vi inte kunna driva det här själva?” Den frågan ställde sig några anställda på Volvo personvagnar i slutet av 00-talet. Ford ville göra sig av med bolaget och det lokala akademikerfacket fick en idé – det borde köpas upp av de anställda.
Avsaknad av ekonomisk och juridisk infrastruktur gjorde dock att fackklubbens nystartade aktiebolag inte fick in nödvändigt kapital. Affären gick i stället till kinesiska Geely, ägt av en ensam miljardär.
Historien om hur Västsveriges stolthet nästan blev personalägt inleder Patrik Witkowskys nyutgivna bok Vi kan styra oss själva: En bok om ekonomisk demokrati (Atlas förlag). Boken väcker förhoppningsvis den slumrande svenska debatten om ekonomisk demokrati till liv.
Trots att vi tar den politiska demokratin för given, framstår ett demokratiskt arbetsliv som en utopi. Ernst Wigforss uttryckte det på sin tid som att vi blivit ”politiska medborgare” men ”ekonomiska undersåtar”. Sedan dess har inte mycket hänt.
Personalägande må vara ovanligt i Sverige, men inte runt om i Europa. I kapitalismens högborg USA arbetar nästan tio procent av den privata arbetskraften i ett personalägt företag. I stället för att styrelse tillsätts och vinst fördelas genom principen ”en aktie en röst”, är det ”en anställd en röst” som gäller.
De personalägda bolagen omger sig av udda vänner. I Sverige drivs frågan av Kristdemokraterna och S-föreningen Reformisterna. I USA av såväl hårdföra republikaner som senator Bernie Sanders.
Trots att vi tar den politiska demokratin för given, framstår ett demokratiskt arbetsliv närmast som en utopi.
Medan det från vänster handlar om att jämna ut den ekonomiska makten, sprida förmögenheter och förbättra villkoren i arbetslivet, värdesätter högern ägandet som motiverande kraft. Oavsett politisk färg så är personalägande god landsbygdspolitik. Livskraftiga företag som riskerar att läggas ned eller flyttas när nuvarande ägare drar sig tillbaka, kan överleva vid ett ägarskifte till de anställda.
I förordet citerar statsvetaren Bo Rothstein forskning som visar att personalägda företag i genomsnitt är mer produktiva och uthålliga, betalar högre löner och pensioner, har lägre personalomsättning och högre arbetstillfredsställelse. Som av en händelse bryr vi oss alltså mer om något som tillhör oss, än osynliga aktieägare.
Hur kommer det sig då att personalägande är så ovanligt i Sverige? Witkowsky, som också är medgrundare till Centrum för personalägande, ger flera potentiella förklaringar. Historien mynnar oavsett ut i något väldigt konkret – avsaknad av ekonomiska och juridiska stödfunktioner. Att göra ett ägarskifte är helt enkelt för svårt.
Ett viktigt första steg skulle vara att införa en svensk version av den amerikanska finansieringsmodellen. Det innebär i korthet att personalen företräds av en juridisk person som har möjlighet att uppta lån för förvärvet med bolaget som säkerhet. På så sätt övergår ägandet utan att de anställda står den ekonomiska risken. Personalförvärv borde dessutom främjas genom skattelättnader och fördelaktiga krediter.
Geely köpte Volvo för 13 miljarder. I dag är bolaget värt över 100 miljarder. I en alternativ historia skulle frukterna av tiotusentals västsvenskars arbete tillfallit dem själva – inte en kinesisk miljardär. Vi är bara ett par politiska beslut bort från en framtid där det kan bli möjligt
Ekonomisk demokrati borde vara ett av arbetarrörelsens självklara mål. Så var också fallet under 1900-talets första del, för att sedan trängas undan av samförståndsanda och fokus på socialpolitik. Efter det uppsving som ledde till förslagen om löntagarfonder – vilka skulle förvaltas av fackföreningar och därför inte ska förväxlas med personalägande – har frågan om att ta makten över arbetsmarknaden tyvärr tystnat inom vänstern.
I stället kommer nu ett förslag om personalägda företag från oväntat håll. För tro det eller ej – men bland Tidöavtalets brunblå vatten går det att fiska upp bra förslag. Där stadgas att ”ägarskiften […] till personal bör förenklas och underlättas för att inte livskraftiga företag ska läggas ned i onödan.”
Statsministern tar varje tillfälle att påtala hur regeringen ”får saker gjorda” – men än har ingen utredning tillsatts om förutsättningarna för personalägande. Nu när regeringen suttit halva sin mandatperiod behöver vi lägga in ytterligare en växel för att blockera så mycket som möjligt av deras repressiva samarbetsavtal. Förutom för klausulen om personalägande – där vi borde göra precis tvärt om. Väljer den värsta regeringen i svensk modern historia att ta steg mot ökad ekonomisk demokrati, är det inte mig emot.
Fyra av fem europeiska kriminella nätverk bedriver sin olagliga verksamhet via helt legala företag, enligt Europol. En ny rapport från researchföretaget Acta Publica riktar strålkastaren mot en industri av mellanhänder och möjliggörare.
– Ren penningtvätt, där man gömmer inkomster från brott och plockar ut det i lön från bolaget. Bedrägerier, både mot privatpersoner och andra företag, även välfärdsbrott, säger Patrik Lillqvist, underrättelsechef på Skatteverket.
Han räknar upp vilka brott som begås via så kallade historikbolag – företag som tidigare ägnat sig åt legitim verksamhet, och redan kommer med god kreditvärdighet och reko årsredovisningar. Skatteverket har kallat historikbolagen för ”aktiebolag som lever på andras meriter”. Dessa utgör en viktig tillgång för yrkeskriminella, då de gör det möjligt för personer med tidigare domar, massiva skulder eller näringsförbud att köpa färdiga historikbolag.
– Egentligen är det bara fantasin som sätter gränser, säger Patrik Lillqvist.
Dessa hittas hos bolagsförmedlare – bolag som köper och säljer andra bolag. Förmedlarna är de ”ekobrottsfabriker” som namnet på researchgruppen Acta Publicas senaste rapport syftar på. 15 företag av denna typ har granskats, varav nio mer ingående, som sammanlagt förmedlat uppemot 5 500 bolag.
För att få tag i historikbolag riktar sig bolagsförmedlarna ofta till personer som vill lägga ned sina företag, och erbjuder dem att stå för avvecklingen. Bolagen avvecklas dock aldrig, utan döps om och säljs vidare. Detta hände bland annat den före detta sverigedemokraten Ted Ekeroth när han ville lägga ned sitt bolag – och det i stället såldes till den kritiserade muslimska friskolan al-Zahraa.
Den ”nätsajt med förmånliga priser” som Ekeroth använde sig av förekommer också i rapporten. Där kallas personerna bakom sajten för ”Enprocentarna”, på grund av deras täta band till Bandidos, Hells Angels och Satudarah. Kopplingar mellan just kriminella mc-gäng och företag som knyter samma den ”övre” och ”undre” världens ekonomi uppmärksammades tidigare i år i dokumentären Den svarta svanen, där advokaten Amira Smajic gav danska TV2 en inblick i den djupa korruption hon själv möjliggjort under lång tid.
– Den svarta svanen satte den här sortens företeelser under lupp, säger Ulf Fahlén, redaktör för Acta Publicas rapport.
– Man börjar prata allt mer om att gängkriminalitet inte bara är skjutningarna, utan att det som faktiskt är systemhotande är när kriminella nästlar sig in i hela samhället. Näringslivet används på väldigt många olika sätt i det, förstås, men det här systemet är instrumentellt och vi kände att det var angeläget att belysa.
I rapporten citeras Ekobrottsmyndighetens vice chefsåklagare Jerker Asplund, som i somras menade att precis det den danska dokumentären uppdagar även pågår i Sverige – ”men i mycket större skala”. Totalt 33,8 procent av de polisen klassat som organiserat kriminella har också drivit näringsverksamhet, och statistik från Europol menar att detta gäller 80 procent av Europas kriminella nätverk.
– Jag skulle säga att det är rimligt att tänka på det som två sidor av samma mynt. Många av de som verkar i företagsförmedlarbranschen ser nog bara sig själva som smarta affärsmän, jag tror inte de tänker att de har skuld i gängskjutningar. Vissa rör sig säkert mellan båda världarna, säger Ulf Fahlén, och fortsätter:
– Men de blir möjliggörarna, som knyter samman de intet ont anande och sådana som kanske någonstans vet vad de pysslar med, men inte vill ta i det direkt.
Krisen på Northvolt visar att usla arbetsvillkor står i vägen för både omställningen och industrin.
”Den gröne Jesus”, som Northvolts vd Peter Carlsson har kallats, skulle inte bara frälsa Sveriges industri och skapa tusentals jobb i Norrland. Genom Europas främsta elbatterifabrik skulle han även hjälpa kontinenten från att köras ifrån av Kina, för att inte tala om att rädda jorden själv. Hajpen närmade sig en väckelse.
”Framtiden är i Skellefteå”, lovade Stefan Löfven under ett besök i staden hösten 2021. När bolaget snart därefter köpte upp ett nedlagt pappersbruk i Borlänge – ännu en småort som utlovades återfödelse – utbrast näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson: ”Herregud, jag svävar.”
Men snart kom orosmoln. Det varnades om att efterfrågan på batterier hade varit kraftigt uppblåst, och i juli skrotade Northvolt planerna i Borlänge, samtidigt som BMW avbröt en order på nästan 22 miljarder kronor. Sedan kom nyheterna om fyra mystiska dödsfall efter arbetstid, medan Dagens Nyheter publicerade en granskning (1/7) som visade på 26 allvarliga olyckor på företaget – med allt från drunkningar till brännskador och avkapade lemmar.
Det har rapporterats om en internkultur där oerfarna anställda med rappa tungor snabbt kan stiga i rang
Den 23 september varslade företaget 1 600 personer, en fjärdedel av arbetsstyrkan, varav 1 000 i Sundsvall. Undret närmar sig undergång.
De allvarliga säkerhetsbristerna bekräftas i Liz Fällmans reportage i Flamman (2/10), som bygger på intervjuer med flera tidigare medarbetare. Företaget riktade in sig på unga arbetssökande utan erfarenheter från kemitillverkning, och personalen kom från så många länder att det bildades ”getton” som inte talade med varandra. Anställda med arbetsvisum måste dessutom hitta ett nytt arbete i Sverige inom tre månader, så vem vågar protestera?
När en spansk medarbetare frågade efter europeiska CE-certifikat hos den kinesiska maskinleverantören visste de inte ens vad det var. Han tillägger: ”Det här är inte en ordentlig fabrik redo att producera något. Det är ett utställningsexemplar, som visar hur en batterifabrik hade kunnat se ut.”
Fabriken som skulle göra EU oberoende av Kina var dessutom fylld med maskiner som endast kunde skötas av personer som talade kinesiska, något som troligen med fog har kallats industriellt ”sabotage”. En arbetare berättar att han ibland behövde använda den kinesiska samtalsappen Wechat för att kunna utföra sitt arbete.
Men allt detta har glömts bort i den nyandliga atmosfären. De båda grundarna är tidigare Teslachefer, och det har rapporterats om en internkultur där oerfarna anställda med rappa tungor snabbt kan stiga i rang och få ansvar för stora arbetslag.
Som klimatdoktoranden och Flamman-skribenten Jonas Algers säger till The Guardian älskar alla en karismatisk vd som lovar revolutionera en sektor, men ord räcker inte för att bygga Europas största fabrik. Det behövs tålmodig uppbyggnad av kompetens, ett gediget säkerhetstänkande, och en kvalificerad och erfaren arbetsstyrka. ”Inget av detta är enkelt.”
Algers lyfter också fram hur förslumningen av den svenska arbetsmarknaden börjat stå i vägen för omställningen, där kryphål i arbetsrätten och ett överbruk av underleverantörer gör sådana här jätteprojekt omöjliga.
Hur trygg kommer svensk kärnkraft att vara om den produceras i det nya slit-och-släng-Sverige? Föreställ er urandallrande reaktorer som sköts av utmattade gästarbetare via Wechat.
Den svenska industrin har varit en grundbult för folkhemmet – det är tack vare våra rika naturtillgångar med skog och gruvor som vi också fick världens mäktigaste arbetarrörelse, som använde intäkterna för att skapa en välfärdsstat. Och för första gången på decennier ser vi en nytändning i norr, med landets lägsta arbetslöshet. Jag förstår att Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson blev så upphetsade av Peter Carlssons löften att ”spruta ut” bilbatterier ”12 gånger så snabbt som det föds barn i världen”.
Men när Sverige ger sig in i en andra, grön industrivåg är problemen med osäkra arbetsvillkor och skrupellösa fabrikörer desamma – även om cigarren har bytts ut mot en vejp. I stället för att låta struntpratande teknikbrorsor lova guld och gröna omställningar, behöver staten ta ledarrollen för att säkerställa projektens hållbarhet. Framför allt måste vi börja respektera arbetarnas kompetens igen – avskaffa systemet med oändliga underleverantörer, sluta utnyttja utländsk arbetskraft för att dumpa villkoren, stärka upp Arbetsmiljöverket, samt skydda arbetare och fackliga som vill vittna om missförhållanden. (Något för Sveriges alla yttrandefrihetsriddare att skriva en endaste rad om.)
Facken har länge varnat för att bristande arbetsmiljö angår hela samhället – och nu visar den sig stå i vägen för både svensk industri och den gröna omställningen. Det spelar ingen roll om du är en cyklande innerstadsvegan eller hoppas att jobben äntligen återvänder till din bygd, vi har alla ett intresse av att arbetarnas villkor tas på allvar.
Varningsklockorna borde ringa även på regeringskansliet. För nog borde även de oroa sig över hur utarmad den svenska industriella kompetensen har blivit, i ett läge där man oroar sig över Kinas växande makt. Och hur trygg kommer svensk kärnkraft att vara om den produceras i det nya slit-och-släng-Sverige? Föreställ er urandallrande reaktorer som sköts av utmattade gästarbetare via Wechat.
Industrin klarar sig bra utan snicksnackiga chefer. Men den är ingenting utan sina arbetare.
Efter en rad uppmärksammade dödsfall vilar Sveriges ögon på en krisande batterifabrik. Flamman har intervjuat tre före detta anställda, som talar ut om sin tid på Northvolt.
När ”Rasmus” sökte jobb på Northvolt 2022 var han 23 år gammal, och hade ingen tidigare industrierfarenhet. Efter bara några dagars process satt han med ett påskrivet kontrakt.
– Det har framkommit senare att de sökte aktivt efter unga, främst med restaurangerfarenhet. Man ville aktivt ta avstånd från de gamla industrirävarna som ställer en massa frågor, och ha fler unga snabbtänkta människor med ”go”.
Flamman har talat med tre tidigare anställda på fabriken, som alla vittnar om en arbetsplats fylld med ungdomar utan större erfarenhet från branschen. Mikael Stenmark, IF Metalls skyddsombud på Northvolt, bekräftar att företaget framför allt rekryterade otränade unga:
– Gärna sådana som inte vet vad som är okej, och inte kommer att sätta ned hälarna.
”Ravi”, 29, är från Indien och arbetade på avdelningen för kvalitetskontroll av material och importer. Han är masterutbildad, men i management och marknadsföring. En av hans kollegor var advokat. Deras enda kemiska ingenjörsutbildning var Northvolts månadslånga företagskurs på Vux i Skellefteå.
– De försökte trycka in tolv eller 13 års kemiutbildning på tre veckor, det var hemskt. De brydde sig inte om vi blev godkända eller underkända på proven, bara vi jobbade.
Rasmus första vecka bestod av hemarbete med en serie digitala föreläsningar och Youtube-videor, som han beskriver som ”väldigt flummig”.
– Det blir läskigt när man aldrig varit inne i fabriken, man hade inga referenser för saker och ting. De sade att ”det här är anodmaterial och det här är katodmaterial, de får inte röra vid varandra”. Jaha, vad fan är det då?
”Sebastian” kom i 45-årsåldern från Spanien till Sverige, för att arbeta på Northvolt under samma period som Rasmus, och var med om samma introduktion.
– Det var hjärntvätt. Denna sorts intro kan man klara av på en dag, inte fem med en massa information som var helt irrelevant.
När Rasmus väl var på plats upplevde han att pratet om att ta säkerheten på stort allvar inte efterlevdes.
– Nej, inte för fem öre. För det första så var det en byggarbetsplats när vi kom dit. Har man inte varit på en innan så blir det en väldigt förvirrande miljö. Gränserna mellan vem som fick och inte fick göra vad suddades ut ganska fort.
Bland de utländska gästarbetarna från alla världens hörn uppfattade han en tydlig hierarki.
– Man kunde se ett samband mellan hur bra det är att bo i ett visst land, och hur säkra de behövde vara på arbetsplatsen. Om du var från ett land som det kan vara jobbigt att bo i, hade du fria tyglar. Då var det bara att köra.
Sebastian instämmer i mönstret.
– Absolut. Det blev som ”getton” av nationaliteter, och säkerheten inne på området var generellt inget som värderades högt.
På Ravis avdelning var nästan alla från Indien eller Sri Lanka. De första månaderna upplevde han säkerheten och arbetsmiljön inom sin arbetsgrupp som mycket bra, vilket han främst tackar en enskild chef för. När denne fick sparken under oklara omständigheter blev läget snabbt värre.
– Det var som ett korthus, där ett kort blåste ner och resten föll med det. Massor av nya människor utan erfarenhet började och gamla som hade det slutade, det fanns ingen stabilitet.
De värst utsatta, enligt Rasmus, tenderade att vara gästarbetarna från Östeuropa och Kina. Vissa maskiners operativsystem fanns bara på kinesiska, och kunde därmed bara hanteras av kineserna på plats. Behövde någon lyftkranen fick man skicka över instruktioner på Wechat, Kinas mest populära kommunikationsapp, och hoppas på det bästa.
Företaget beskrev det som en övergångsfas, men hanteringen av de kinesiska maskinerna har fått så pass hård kritik att den till och med kallats ”sofistikerat sabotage”, något både Northvolts kommunikationschef och kinesiska Wuxi Lead avfärdat. ”Närvaron av Wuxi Lead-personal på produktionsplatser är praxis i branschen”, sade leverantören till tidningen Allt Om Elbil.
– För Wuxi Lead var säkerhet ett skämt, säger Sebastian.
– Vi frågade efter europeiska CE-certifikat på maskinerna, och det var inte bara att de inte hade dem, utan vi fick förklara för dem vad det var. När du behöver förklara säkerhetsstandarder för din leverantör, så har något inte gått rätt till. Jag och människor ännu högre upp sade åt våra överordnade att sluta köpa från dem, men ingen lyssnade.
Sebastian menar att han och andra från Northvolt ofta försökte få Wuxi Lead-arbetarna att sakta ned, men att de bara lydde sina kinesiska chefer. Rasmus berättar:
De försökte trycka in 13 års kemiutbildning på tre veckor.
– De hade det fan inte lätt. Vi hade en kille som kallades ”Mr. Peng”, som nämnde att de jobbade typ en månad i sträck, tolv timmar per dag, i stort sett varje dag. Sedan fick de åka hem, och komma tillbaka efter en ledig period. Det var som ett skift, fast psykotiskt.
Även Rasmus själv hade skift där han inte tog av sig skyddsdräkten eller lämnade renrummet på tolv timmar. Men även sådana dygn var snäppet värre för Mr. Peng.
– Han kunde vara där från det att jag började mitt tolvtimmarsskift, och stanna kvar efter att vi for. Det var galet. De låg uppe i kontrolltornen eller inne i renrummet och sov, tog sådana absorbentkuddar som man skulle använda om man spillde ut någon kemikalie, och använde som huvudkuddar när de inte orkade mer. Om det var lugnt.
Mikael Stenmark menar att facket haft kännedom om liknande villkor, och att situationen bör se bättre ut i dag efter vidtagna åtgärder.
– Men historiskt så köper jag det. Jag ser en trend och ett beteende, även om jag inte kan verifiera det här enskilda fallet, och jag blir bestört av att höra att detta har förekommit på svensk mark.
Under 2024 har fyra Northvolt-arbetare avlidit efter sina arbetspass, av orsaker som fortfarande är oklara efter flera månaders utredning. Fabrikens säkerhetsrutiner kring hälsofarliga ämnen har ifrågasatts av forskare, och bolaget misstänks nu även för grovt vållande till annans död efter en explosion förra hösten där en tekniker dog av sina skador. Rasmus sitter på fler än en nära-döden-historia, som han delvis skyller på en bredare branschkultur, där man förväntas ”vara lite Rambo” och inte dra sig för att ta risker.
– Vi fick ett tillbud en gång, då en byggarbetare hade fäst en säkerhetsvinsch i ett transportrör för kemikalier och jobbat på hög höjd. När situationen utreddes kom man fram till att vätskan, som hade läckt ut om man dragit ned röret, skulle ha dragit till sig allt kalcium från hans skelett. Det största problemet var dock att vinschen var för låg, så även om inte kemikalien hade dödat honom hade han slagit i betonggolvet från 15 meter.
Men han berättar även om mer systematiska faror, till exempel vagt formulerade instruktioner, för att få anställda att själva lista ut farliga lösningar de egentligen inte fick uppmanas till.
Man kunde se ett samband mellan hur bra det är att bo i ett visst land, och hur säkra de behövde vara på arbetsplatsen.
– I kamrarna där batterierna laddas upp för första gången satt det små munstycken, som du behövde rengöra för att batterivätskan kristalliserades. I stället för att förklara exakt hur du skulle göra det tryggt och säkert stod det bara ”öppna luckan, rengör munstycken, stäng luckan”. De kan inte skriva ut ”kryp in i kammaren, rengör munstyckena, kryp ut ur kammaren” utan att göra sig skyldiga till ett fel, för det är farligt att krypa in där. De var lite hala med sådant.
Mikael Stenmark säger att han hade agerat utan tvekan om han fått höra om detta när det skedde, och oroas av att kulturen Rasmus beskriver kan sättas i system.
– Det ska vara klockrent hur man gör rätt, och du ska alltid veta vilka risker du utsätter dig för. Det är farligt om man börjar köra med MacGyver-lösningar och machostil, känner man att ”en riktig karl inte behöver skyddsutrustning” så har man inte fattat vad vi håller på med. Då är frågan bara hur många som dör.
Ravi är bekant med ”lös-det-själv”-inställningen från sin tid som kvalitetskontrollant.
– Det var bara ett fåtal av oss som faktiskt visste hur man skulle hantera kemiskt avfall. Vi hade inga ordentliga instruktioner, och behövde lista ut mycket på egen hand och med internets hjälp.
Han reagerar med fasa när han får höra om tolvtimmarsskiften i renrummet.
– Herregud, det är så illa. Ventilationssystemet gick sönder där hela tiden, det var inte bra för varken utrustningen eller dem där inne. När vi rapporterade om problemet gång på gång kallade de in någon som gjorde den mest temporära möjliga lagningen, och sen kom samma fel tillbaka. De satte upp nån regel om max tre personer där inne, för att sedan ta in 14. Samma chefer som förde in reglerna bröt också mot dem.
Trots sina upplevelser planerar Rasmus, som har rötter i norra Sverige, att åka tillbaka och arbeta inom en annan industri. Ett tag tänkte han söka jobb på Northvolt igen, men i dagsläget har det slutat kännas som en möjlighet. Han bekymras av att tänka på ett framtida Skellefteå utan fabriken.
– Skulle Northvolt gå på rygg är jag orolig för vad som ska hända med kommunen. Det känns som Detroit, det kommer bli en fruktansvärt deprimerad stad. Det kommer inte finnas jobb, och folk har börjat slå rot där. Jag vet inte exakt vad som kommer att hända, men det är definitivt ett sjunkande skepp.
Sebastian är däremot inte lika sugen på att återvända till Skellefteå.
– Jag ska vara ärlig med dig. En vecka efter att jag kom dit stod det klart för mig att jag borde stanna max ett år. Det här är inte en ordentlig fabrik redo att producera något. Det är ett utställningsexemplar, som visar hur en batterifabrik hade kunnat se ut.
Flamman har sökt Northvolts presstjänst. ”Rasmus”, ”Sebastian” och ”Ravi” heter egentligen något annat.
New Yorks skandalomsusade borgmästare Eric Adams är avskydd i stora delar av staden. Det nya åtalet mot honom är en seger för vänstern och stadens mest utsatta invånare.
När New Yorks åklagarämbete meddelade att man väcker åtal mot stadens borgmästare Eric Adams i förra veckan utbröt jubel på flera håll i staden. Adams ska bland annat ha tagit emot illegala kampanjbidrag från turkiska affärsmän samt flugit på bjudresor med ett turkiskt flygbolag och bott på lyxhotell utan att redovisa det för myndigheterna. I utbyte gav han bland annat grönt ljus för öppnandet av ett turkiskt diplomatiskt kontor på Manhattan, trots att frågetecken kvarstår kring skyskrapans brandsäkerhet.
Sådan korruption sticker i ögonen, men är knappast unik i New York. Det som gör åtalet mot Adams så viktigt är den antisociala politik han har bedrivit. Sedan han tillträdde 2022 har han stramat åt budgeten, vilket har fått effekter på allt ifrån stadsbiblioteken till skolanslagen och härbärgen för hemlösa.
Kombinationen av reaktionär politik, korruption, oduglighet och bisarra utspel påminner om Donald Trump och hans första regering.
Den tidigare polischefens hjärtefråga är dock lag och ordning. Adams har ökat den polisiära närvaron i tunnelbanan med över 1 000 poliser och soldater ur nationalgardet, vars uppdrag är att godtyckligt söka igenom folks väskor. Det är ingen slump att antalet polisskjutningar i tunnelbanan har ökat under Adams: så sent som för en dryg vecka sedan sköts en man till döds för att ha plankat. Borgmästaren placerade även ut en ”Robocop”-liknande polisrobot i stationen vid Times Square – den drogs dock tillbaka sedan det visat sig att den inte ens kunde gå i trappan.
Men Adams administration präglas inte bara av antisocial politik, utan även av naivitet och inkompetens. Den senaste veckan har sociala medier svämmat över med klipp med den excentriska borgmästaren, där han visar föräldrar hur deras barn kan gömma droger och vapen i kuddar, och hyllar New York för att det är den enda staden där man kan vakna upp till att ”ett flygplan kraschar i ens byggnad”.
Kombinationen av reaktionär politik, korruption, oduglighet och bisarra utspel påminner om Donald Trump och hans första regering. Åtalet mot honom är en seger för New Yorks invånare.
