BOK
Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde.
Nina Björk.
Wahlström & Widstrand, 2012.
I förra veckan presenterade Socialdemokraterna en ”affärsplan” för politiska insatser som rör konkurrenskraft, jobb och utbildning. Hur ska vi tolka det?
Ett smart PR-drag, en typ av sådan triangulering som gjort ”nya” Moderaterna så framgångsrika: Om väljarna tycker bättre om din motståndares politiska argument, gör dem till dina!
Stefan Löfven (med flera) skriver när de presenterar affärsplanen: ”Ingen tjänar på ökade orättvisor. Därför vill vi överbrygga inkomstklyftor”
Här studsar vi till – det är naturligtvis inte sant! Det ligger ju i själva ordet ”orättvisa”, att när de rika blir rikare och de fattiga fattigare menar vi socialister att det är orättvist.
Hur kan de ändå med trovädighet hävda att ”ingen” tjänar på utvecklingen? Jo, för att ekonomisk forskning pekar på att samhällen med mindre ekonomiska klyftor är bättre rustade att klara ekonomiska kriser och den sociala rörligheten är större i sådana samhällen, vilket i förlängningen gynnar ekonomisk utveckling och framgång. Viktigt att konstatera!
Men även om så inte vore – även om ett land med mindre ekonomiska klyftor skulle vara konkurrensmässigt sämre i den globala ekonomin – är det ju centralt att ett politiskt parti står upp för sin idéburna övertygelse om att politik handlar om mer än vem som är bäst på att utforma en ”affärsplan” för störst plus i kassan.
Nina Björk förekommer denna diskussion i sin bok Lyckliga i alla sina dagar, i vilken hon förklarar, elegant och pedagogiskt, varför alla politiker som vill åstadkomma politisk förändring i dag ”måste” anpassa sig till vissa spelregler.
I en värld med ändliga resurser kan vi på sikt inte överleva jakten på oändlig tillväxt. Vi vet att klimatet inte klarar utsläpp ens i den mängd vi just nu producerar. Ändå är det ett grundkrav för en trovärdig politiker att presentera en politik för ständig tillväxt. Annars står hen för ”flum” och kan avfärdas som oseriös.
Det är mot denna bakgrund vi hör Stefan Löfven ständigt upprepa: Jobben först! – oavsett vilka jobb.
I sin bok pekar Nina Björk på det som egentligen är självklart – det är en förlust för demokratin när politiker som förlorat ett val utgår från en enkelspårig plånboksretorik och formulerar: ”Det är vi, inte väljarna, som måste ändra på oss.” För det gagnar ingen om S hanterar en valförlust genom att sluta vara socialdemokrater. I förlängningen ligger ju enpartistaten – det parti som bäst företräder den medelklass som röstar utifrån sin egen plånbok. Ett parti som inte frågar sig: ”Står jag för det rätta”, utan snarare ”Står jag för det som flest vill ha” – oavsett vad det är – är ett parti utan ryggrad.
För tänk om det faktiskt finns både finns en arbetarklass och åtminstone delar av en medelklass som kan medvetandehöjas utifrån en politisk tanke om vilket samhälle vi vill ha: ett samhälle där hållbarhet är ledord i stället för tillväxt. Där solidaritet med samhällets svagaste är viktigare än mer i den egna plånboken.
I dag är det inte längre sant att vi för att producera mer måste arbeta mer, inte heller är det sant att vi om vi producerar mer nödvändigtvis lever bättre. Nina Björk påminner oss om det som politiken också borde förhålla sig till: Många behov blir inte uppfyllda av att vi jobbar mer utan av att vi jobbar mindre. Våra behov av ren luft, vatten, utrymme, tystnad, skönhet, tid, sex och mänskliga kontakter, till exempel.
Lyckliga i alla sina dagar är en stingent påminnelse om att politik ska vara mer än att räkna plus och minus. Politik ska också inbegripa frågan om vad som är meningen med våra liv och vad vill vi med vårt samhälle. Politiken ska våga formulera en utopi!
Rebecka Bohlin