Pigor, hemmafruar, trädgårdsmästare har alltid varit viktiga för borgerlighetens självbild. Att de steg för steg försvunnit under 1900-talet har i hemlighet sörjts av många.
Men det skulle dröja ända fram till 2006 innan de borgerliga partierna kom på hur denna historiska tradition skulle kunna återinföras i det moderna samhället. Den chockerande enkla lösningen var att sluta förlita sig på den fria marknaden, och istället använda välfärdsamhällets verktyg: bidrag, den offentliga sektorn och arbetsförmedlingen.
Det satt långt inne. Under närmare ett sekel fnyste högerpolitiker åt sånt. De ville ha vad de kallade riktiga jobb. Med det menade de jobb som inte bekostades av skattepengar, av den ofantliga sektorn. Politiker kan inte skapa jobb, sa de helt i enlighet med ortodox nationalekonomi – det kan bara marknaden. Politikerna har dock förstört möjligheten till riktiga jobb, sa borgerliga politiker, genom för höga löner som förstört den rena marknaden.
Problemet var att denna mycket konsekventa linje verkade helt obegriplig för väljare i ett land där statens ingripande i ekonomin gett nära nog full sysselsättning och bättre jobb. För att vinna val måste borgerligheten börja tala socialdemokratiska. De insåg att man inte kan skrota kollektivavtal för att få lågavlönade jobb som pigor tillbaka. Man måste subventionera fram dem med bidrag och skaffa coacher på arbetsförmedlingen så folk vågar starta eget.
De förstod också att nya argument måste uppfinnas på grund av hur 1900-talet ändrat befolkningens värderingar. Ett lågbetalt, stressigt jobb som städning, som man vanligen skulle se som en kvinnofälla såldes in som en hjälp för kvinnor i karriären. Pigjobb och trädgårdsskötare – som man annars skulle kunna gissa är till för den som får sitt hem städat och sin gräsmatta klippt – började presenteras som en välbehövlig hjälp till arbetslösa.
När man väl har lyckats vända dessa perspektiv upp och ned har man kommit mycket långt. Så långt att en borgerlig näringsminister med närmare 100 000 i månadsinkomst kan stå i tv och stolt proklamera att hon använder tittarnas skattepengar till att få sina fönster putsade.
Tricken fungerar bara om socialdemokratin själv har slutat fixa full sysselsättning. Först i ett läge där väljarna inte tror att det kommer bli fler anställda inom pressade sektorer som skola och sjukvård, kan en borgerlig regering få ett förslag om subventionerad städhjälp som kanske få fram 12 000 jobb på sikt, att se ut som en satsning på jobb.
Först när desperationen över arbetslöshet och utslagning är gigantisk glömmer politiker att arbetskraft är en dyr vara, som kostat miljoner av skattepengar att utbilda. De glömmer att vi i Sverige aktivt rationaliserade bort lågproduktiva arbeten – faktiskt gjorde raka motsatsen till dagens idé om att ”skapa jobb” på den tiden vi byggde ett välfärdsland. Ett land som ser städning som en framtidsbransch förbereder sig för fattigdom.
Utvecklingen är förstås sämst för Sveriges utveckling. Men den är också så bakvänd att den undergräver traditionella borgerliga värderingar. Hur ska borgerlighetens kritik av slöseri med skattemedel överleva när de visar sig villiga att slänga miljoner på att städa rika människors hem? Hur ska statsministern kunna fortsätta moralisera över arbetslösa människors försörjning om hans politik går ut på att göra hela branscher permanent bidragsberoende? Hur skall en näringsminister som anser att politiker visst kan skapa jobb, inte för att rädda högkvalificerade industrijobb i Saab, utan för att gå ut med folks hundar kunna prata om industriell utveckling?
Den svenska borgerligheten har vunnit val, men förlorat sin själ. Kanske också förståndet.
