LARNACA Ergenekon, den hemliga, militanta och högerextrema gruppen i Turkiet, lämnar få oberörda. De är åter aktuella nu när stora rättegångar genomförs mot nyckelpersoner i nätverket.
86 ställdes inför rätta för olika brottsmisstankar och medlemskap i Ergenekon i oktober förra året. Ytterligare 56 personer står inför rätta nu och fler än så är ännu misstänkta för samröre med nätverket.
I centrum står två generaler, Hursit Tolon och Sener Eruygur, som anklagas för att ligga bakom kupplaner mot regeringen. Bland de övriga återfinns till exempel framträdande journalister och akademiker.
I väst är bilden ensidig. AKP är ett marknadsorienterat och EU-vänligt parti. Det lockar sympatier i Europa. Därför är ifrågasättanden få när det gäller rättssamhällets situation och utveckling under Ergenekon-paranoian. Det ser bra ut på pappret att jaga kuppmän. Därför har vi inte fått höra om när en av de ledande oppositionella tidningarnas, Cumhuriyets, chefredaktör, den över 80 år gamla Ilhan Selcuk, blev gripen under förnedrande förhållanden i sitt hem 2008 i en våg av gripanden mot Ergenekon-misstänkta. Selcuk fick en hjärtattack efter behandlingen, men överlevde. Det har i efterhand visat sig att Selcuk var oskyldig.
Vi har heller inte fått höra om AKP-kritiske Türkan Saylan, en sjuk och åldrad akademiker som engagerat sig för fattiga barns, framförallt flickors, rätt till undervisning. Arbetet för att samla in pengar för ändamålet avbröts i år när husrannsakan skedde i hennes hem utan någon synbar anledning. Saylan var sjuk redan innan anklagelserna och dog en kort tid efter polisbesöket. Något samröre med Ergenekon har inte bevisats. De två fallen är inga undantag, fler exempel finns.
Det är viktigt att militärer hindras från att genomföra statskupper, oavsett hur långt framskridna planerna är. Men ”genombrottet”, så kallas Ergenekon-jakten, har sin förklaring i annat än att regeringen är civilt inriktad och vill begränsa militärens makt på allvar. Det är här frågan om de politiska motiven i Ergenekon-jakten blir aktuell.
Fortfarande har ingen ledare från den blodbesudlade juntan 1980 ställts till svars. Det är inte för mycket begärt, då Ergenekon-jakten påbörjades flera år efter att AKP kommit till makten. Den som vill göra upp med militären har alltid problem att ta itu med, oberoende av Ergenekons existens. Det krävs mindre resurser för att se till att det går att åtala generalen från 1980, Kenan Evren, och hans tortyrexperter till vänner än för att nysta upp härvan kring Ergenekon. Båda rättsprocesserna måste ske.
Det stora slaget mot militärens makt utkämpas inte av AKP, som lade fram ett konstitutionsförlag 2007 där man i flera passager gett mer makt åt de militära ledarna än de tidigare juntornas konstitutioner. Men regeringen får västligt beröm för att man konfronterar militären. Med tanke på den dåliga precisionen när man gripit människor i jakten är det få som idag kan förneka att många polisiära ingrepp gjorts för att tysta oppositionella.
Detta som en sorts bonus för AKP då partiet varit drivande för att gripa gamla generaler som utan tvekan haft kupplaner.
Det råder inga tvivel om att många inblandade inom ramen för ett demokratiskt rättssamhälle förtjänar fängelsestraff, men när det sker på ett politiskt motiverat sätt som under Ergenekon-rättegångarna återstår problem för Turkiet. Rättssystemets färgade karaktär och AKP:s oförmåga att hantera oppositionen är två aspekter som är värda att minnas medan man klappar händerna ikapp för att Turkiet äntligen tagit stormsteg för att göra sig kvitt med militärens makt.