Riksdagsvalen 2002 och 2006 tappade vi makalösa 30 procent av väljarna – i två på varandra följande val. Hade den trenden fortsatt hade vi idag inte varit ett riksdagsparti. Tillsammans med två EU-parlamentsval där tappet var 30 plus 50 procent är det hisnande siffror. Det tycks dock inte råda något större krismedvetenhet, vilket är en större källa till oro än de usla valresultaten i sig.
Jag är extremt resultatorienterad, närmast som ett lyte. Inom vänstern har jag alltid trott mig se en skriande brist på den egenskapen. Med tiden har jag förstått att jag haft fel. Vi har bara olika resultatmål. Jag har alltid, naivt nog, tagit för givet att det självklart är goda valresultat, ledande till makt att förändra världen eller socknen som är det gemensamma målet. Efter snart 100 år i närmast konstant opposition tror jag dock denna outsiderposition påverkat oss. Dels verkar en del med en slags politisk dödsdrift söka en sådan position; att inte räknas är närmast bekräftelsen på att man för en korrekt politik.
Dels verkar måttstocken ha bytts ut. En politisk vinst är inte självklart en valframgång eller en konkret förändring i verkligheten. Det kan istället vara att få in en skrivning i ett uttalande ingen läser. Eller att delta i diverse aktioner som utan parlamentariskt uppbackning regelmässigt leder till misslyckande.
Självklart är det inte möjligt att bli överens om medlen om målen är olika. Men vad som är en fruktbar politisk linje är obehagligt mätbart. Det syns med matematisk exakthet i valresultaten och det avslöjas tydligt i förmågan att bilda allianser och få igenom sin politik.
”Politiken ligger fast” brukar det heta. Och nog ligger den fast alltid, förankrad i människors medvetande som icke önskvärd av 95 procent av väljarna. Politiskt ansvariga ligger också fast. Ingen signalerar att man – med tanke på katastrofresultaten – anser sig ansvarig och därför tänker avgå.
Inte heller på tjänstemannasidan verkar någon frivilligt ställa sin plats till förfogande, trots ett rekordartat sjabbel i fråga om valplanering, tryckning och distribution av valsedlar, brist på trycksaker och svårläsliga affischer. Om jag istället frågar så här; varför ska någon ansvarig politiker eller tjänsteman i Vänsterpartiet sitta kvar?
Några av oss vet hur man vinner val och därigenom får möjlighet att förändra verkligheten. I Fagersta har vi varit största parti sedan valet 1998 och styrt med egen majoritet sedan valet 2002.
Jag menar inte på något sätt att vi har facit för alla andra kommuner, än mindre för alla andra nivåer. Men vi har en för Vänsterpartiet fullständigt unik erfarenhet. Nämligen hur man blir största parti, får egen majoritet och behåller den majoriteten tre på varandra följande valperioder. Borde inte detta vara lite intressant ändå för ett parti som är svenska mästare i att befinna sig i opposition i snart 100 år?
Har då seriösa partiföreträdare vistats här veckovis för att utröna vad som möjligen kunde vara mer generellt användbart? Har partistyrelsen ordnat studieresor hit? Fylkas partistyrelsen och riksdagsledamöter på våra vartannat år återkommande novemberseminarier? Har Framtidskommissionen bokat in sig för ett besök? Svaret på samtliga frågor är genomgående nej. (Med undantag för några få individuella undantag.)
Och tro mig, det är faktiskt inte sårade känslor som ligger bakom skrivningen. Det är ett sätt att illustrera min tes; detta parti är sanslöst ointresserat av resultat i den betydelse som borde vara självklart för varje parti som verkar i en demokrati, att i allmänna val vinna människors förtroende.
Detta skrevs när det var 47 månader kvar till nästa val – nu är det bara 44 kvar.
