Persepolis
Marjane Satrapi.
Galago, 2015.
I juni 2009 inleddes de gatuprotester i Teheran som fick namnet ”den gröna revolutionen”. Under några hektiska månader stod Iran i centrum för västvärldens uppmärksamhet. Då upproren slogs ned i februari året därpå blev det återigen tyst. Med undantag för regelbundet återkommande spekulationer om landets kärnvapenprogram är rapporteringen inifrån Iran så gott som obefintlig. Som en välkommen påminnelse kommer nu författaren och regissören Marjane Satrapis mångfaldigt prisbelönade serieroman Persepolis i nyutgåva.
Boken, som ursprungligen gavs ut som fyra separata album, är en självbiografisk berättelse som följer karaktären Marji från tioårsåldern in i vuxenlivet. Berättelsen tar avstamp kort efter revolutionen 1979. Den vänsterorienterade medelklassens glädje över att ha drivit den diktatoriske shahen på flykt förbyts snabbt i förtvivlan då det står klart att den nya regimen tänker driva en ultrakonservativ politik på religiös grund. Deras värsta farhågor besannas när Irakkriget bryter ut året därpå. Den tioåriga Marji intresserar sig för sin omvärld och uppmuntras av sina föräldrar att ifrågasätta det hon ser. I takt med att samhällsklimatet hårdnar upptäcker Marji dock sprickorna mellan föräldrarnas marxistiska övertygelse och deras välbärgade medelklassliv. Hon får också allt svårare att förena sin starka gudstro med sin ökande medvetenhet om det förtryck som utövas i religionens namn.
När Marjis protester mot regimens företrädare blir alltför orädda skickar hennes föräldrar henne till Wien. Livet i det nya landet blir en kamp för att passa in. Marji chockeras av de österrikiska ungdomarnas självupptagenhet, men också av deras liberala syn på droger och sex. Trött på att ständigt behöva förklara sig tyr hon sig alltmer till haschet, och till sin pojkvän Markus. Då förhållandet får ett brutalt slut drar hon runt som hemlös på Wiens gator. Först när hon vaknar upp på sjukhus efter ett svimningsanfall sväljer hon stoltheten och återvänder till Iran.
Men hemkomsten är inte lätt. Marji upptäcker att hon har förändrats, samtidigt som kriget har förändrat landet. Känslan av att inte höra hemma någonstans leder till en depression som kulminerar i ett självmordsförsök. Att hon överlever blir början till ännu en nystart. Hon söker in på konsthögskolan i Teheran och träffar sin första make. När boken avslutas har paret precis skilt sig, och Marji som nu har tagit examen är på väg till Frankrike för att vidareutbilda sig. Vad det resulterade i vet vi.
Satrapi har i intervjuer berättat att hon ofta får frågan varför hon inte valt att skriva en riktig roman. Hon svarar givetvis alltid att det är precis det hon har gjort. Ändå finns det anledning att glädjas särskilt över att hon valde just serieromanens form. De enkla, svartvita bilderna – från storslagna panoramor ned ett ansiktes minsta skiftning – förmedlar effektivt stämningar och känslolägen. Bitvis är teckningarna så vackra att man nästan glömmer vilka grymheter de återger. Lika viktigt är dock att bilderna tillåter Satrapi att spara på orden. De strama replikskiftena ger berättelsen en drastisk ton och lämnar plats för läsaren att själv fylla i luckorna.
Serieformen ger också Satrapi möjlighet att anlägga ett dubbelt berättarperspektiv. Medan den unga Marji får uttrycka sig med sina egna ord förklarar den vuxna jagberättaren kontexten. I några av bokens mest intressanta scener ”avslöjar” Marjis repliker att jagberättaren förmedlar en förskönad bild av sitt eget handlande. I takt med att Marji närmar sig berättaren i ålder minskar klyftan mellan perspektiven, men detta innebär inte att Satrapis skoningslösa blick på det egna jaget förlorar i skärpa. Med siktet inställt på mänsklig feghet, dumhet och egoism klär hon av regimen, vännerna, men framför allt sig själv inpå bara skinnet. Scenen där den nästan vuxna Marji anklagar en oskyldig man för ofredande för att avleda sedlighetspolisens uppmärksamhet från hennes alltför rödmålade läppar hör till bokens starkaste. I en tid då fundamentalister av olika slag tävlar i att framhäva sin ofelbarhet finns det knappast något viktigare än att våga erkänna sina egna mänskliga tillkortakommanden.
Politiskt är Satrapi svår att ringa in. Att iranska myndigheter anklagat henne för islamofobi är förstås varken överraskande eller övertygande. Tvärtom visar hennes böcker att man kan vara kritisk både mot USA:s nykolonialism och Irans teokratiska diktatur. Samtidigt är hon försiktig med att uttala sig i dagspolitiska frågor – hennes framträdande i Europaparlamentet 2009, då hon fördömde valfusket i det iranska presidentvalet var ett undantag – och vill inte avslöja om hon bekänner sig till någon religion. Hon beskriver sig själv som en godhjärtad narcissist med en okuvlig frihetslängtan och viljestyrka som gränsar till fanatism. Kanske säger hennes excentriska självframställning något om svårigheten att förena konstnärsrollen med ett politiskt engagemang. Kanske handlar det främst om en sund skepticism mot förenklade analyser och västvärldens tröttsamma krav på fördömanden av övergrepp begångna av ”de egna”. I vilket fall som helst går den politiska kraften i hennes böcker inte att ta miste på.