Med temat ”Från oro till framtidstro” anordnade Palmecentret under lördagen föreläsningar i Stockholm. Det var Palmedagen och bland deltagarna i ABF-huset figurerade politiker som Stefan Löven och Margot Wallström tillsammans med socialdemokratiska medlemmar.
En av föreläsningarna hade titeln ”Populismens grogrunder och mål – vilka är motkrafterna?” En intressant titel på många sätt. Socialdemokratin härstammar i mångt och mycket själva ur en politisk rörelse med populistiska förtecken. För 100 år sedan var det sossarna och arbetarrörelsen som skrämde makten och lyfte fram ett nytt politiskt alternativ. Nu skrämmer ”populismen” Socialdemokratin.
Den här ledarsidan har tidigare beskrivit hur det råder en förvirring gällande begreppet populism i vårt samhälle. Att höger- och vänsterpopulister inom media klumpas ihop som om det vore av samma sort. Enligt den borgerliga tankesmedjan Timbro är exempelvis den franska vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchons förslag om höjda minimilöner och höjd pension lika illasinnad som Marie le Pens och Front Nationals rasistiska politik. En sådan relativisering är ett problem för alla som vill förändra samhället med jämlikhet och sociala reformer. För de som vill försvara nyliberalism eller befinna sig inom den politiska mittensvären blir ihopklumpandet av vänster och höger under beteckningen populism ett effektivt grepp för att slippa förändra, eller förändras.
Vi måste ställa oss frågan: Är populism i sig ett problem?
För vi måste ställa oss frågan: Är populism i sig ett problem? Populism härstammar från latinets popolus (folk) och kan enligt sociologiproffessorn Göran Therborn ringas in i fyra kännetecken:
• engagemang i det breda flertalets sociala situation.
• respektlös systemkritik.
• en idé om att det finns en förändrande kraft i vanligt folk.
• en kommunikationsstrategi som försöker tala direkt till folket.
Med en sådan beskrivning i åtanke kan populism användas för att stärka den demokrati som många människor idag känner sig svikna av. Enligt demokratiforskarna vid Göteborgs universitet så har förtroendet för olika institutioner i Sverige minskat i allt högre takt under åren. Lägst förtroende har de politiska partierna, Europaparlamentet och EU-kommissionen, där endast omkring 15 procent av allmänheten uppger sig ha stort förtroende. Grunden för detta förtroenderas är inte diverse olika tweets på sociala medier eller alternativa nyheter. Att ha god ton och kunna källgranskning är viktigt. Men demokratins kris handlar om ett förtroende som raserats under lång tid med sociala försämringar och mittenpolitik utan vision och vilja. Medicinen för denna åkomma är en vänsterpolitik med framtidsvisioner. En vänster som skakar av sig pragmatismen och lägger fram ett vettigt, kaxigt politiskt alternativ har framtiden att vinna.