I en intervju med Dagens Nyheter (29/5, 2018) får Magdalena Andersson frågan om varför hon ser barnfattigdomen som ett skäl för en mer restriktiv flyktinginvandring. Magdalena Andersson svarar: ”Sverige ska inte ta emot fler människor än vi klarar av. Vi vill inte ha ett samhälle med ökade klyftor, särskilt gäller detta i fråga om barnen som får sina framtida livschanser begränsade. Det märks tydligt när bostäderna inte räcker till, utan vi får ökad trångboddhet, liksom när skolorna har svårt att klara sin uppgift.”
Det här är inte någon misslyckad John Zanchi-plan som spelat partiledningen ur händerna. Det här är genomtänkta beslut och vägval som Magdalena Andersson får saluföra i Dagens Nyheter. Tidigare har Socialdemokraterna inte ställt barnfattigdom mot invandrare. Ingen har heller låtsats som att gratis sommarkort i kollektivtrafiken står i motsättning till asylinvandring, så som justitieminister Morgan Johansson gjorde i förra veckan.
Ja visst, politik handlar om prioriteringar. De prioriteringar som Socialdemokraterna har gjort i nästan 30 år har lett oss hit, till barnfattigdom, till bostadsbrist och till trångboddhet.Till fattigpensionärer och till en skola som har enorma problem. Istället för att försöka rida på tidens våg så har S sprungit efter högern som en hund. Inte ens när hon har haft chansen att vända borgerliga regeringars katastrofer har Magdalena Andersson velat ta den. Det enda som på senare tid har fått finansministern att fatta sunda ekonomiska beslut och bryta med åtstramningspolitiken har varit flyktingkrisen. Utan den hade Andersson inte vågat bråka med dem som sitter på de stora förmögenheterna över huvud taget.
Det är socialdemokrater som Magdalena Andersson som låtit klyftorna skena iväg. Redan på 90-talet satt nämligen Andersson på finansdepartementet och tänkte mer på sina excel-dokument än på de människor som hon och hennes parti sade sig företräda.
För Magdalena Andersson är siffrorna viktigast, inte hur verkligheten förhåller sig till dem.
Just nu är det många som längtar efter en annan ekonomisk politik. Några har satt sitt hopp till Socialdemokraterna, och några till Vänsterpartiet. Det ropas från LO om en ekonomisk politik som är expansiv och investerar mycket. Det ställs krav om ett tak för hur många dollarmiljonärer som får finnas i Sverige och det önskas att det fanns en socialdemokrati som faktiskt försöker sig på den stora uppgiften att utjämna klyftor i stället för att öka dem. Detta för att kunna bygga ett samhälle för alla och inte bara för några få, för att citera en av få framgångsrika socialdemokrater i världen; Jeremy Corbyn.
När man söker efter källan till Socialdemokraternas pågående kris så kan man börja med att leta i Finansdepartementet. När det kommer sparkrav på sjukförsäkringen som leder till att nästan 5,8 procent nu får sin sjukpenning indragen i jämförelse med 1,2 procent 2014, så kommer de från Magdalena Andersson. När man hör om ”skenande kostnadsutveckling” för LSS så är det finansministern som har sagt det. Det är siffrorna som är viktigast för Magdalena Andersson, inte hur verkligheten förhåller sig till dem.
För det är uppenbarligen en ny tid nu. Att tävla med Moderaterna om vilken finansministerkandidat som kan hålla hårdast i pengarna räcker inte. Nu ska Andersson i stället tävla med Sverigedemokraterna. Helt plötsligt är den ekonomiska politik som Sverigedemokraterna propagerar för i riksdagens kammare mer lik Socialdemokraternas. Precis som Jimmie Åkesson ser nu Magdalena Andersson att många problem på något magiskt sätt löser sig bara man drar ner på flyktinginvandringen (som verkligen är väldigt neddragen redan).
Att porta Magdalena Andersson från finansdepartementet skulle vara en bra början för en socialdemokrati som vill ha ett jämlikt samhälle och en välfärd i världsklass istället för den politik som vi har sett de senaste fyra åren.
Lås henne ute och släng bort nyckeln.
