Post-sanning, falska nyheter, faktaresistens. Kanske har det redan urartat till att bara vara nya skällsord, utan verklig innebörd, kanske inte. Den populärkulturella spridningen är i alla fall enorm, får man nog säga. Symposier arrangeras, oroade essäer skrivs. Alla är, om inte bekymrade, så i alla fall fascinerade. Hur kan fakta inte spela roll längre? Vad har man då att hålla sig i?
Snälla söta, vill man säga – har inte högern och makten alltid ljugit? Att Gud hade stora belöningar i beredskap för den som bara höll klaffen och jobbade på är väl den första alternativa faktan – och har följts av många fler. Minns du ditt 80-tal? Palme var agent åt Sovjet, Sveriges tillväxt släpade efter, invandrare odlade potatis i parketten. Det har faktiskt aldrig förekommit att politiska parter snällt har kommit överens om gemensamma utgångspunkter för debatten. Annat än i en snäll-liberal, konfliktskygg fantasi, då.
Någonstans förlorade den här diskussionen proportionerna. Det är sant att Demokraterna hade svårt att bemöta Donald Trumps lögner i den amerikanska presidentvalskampanjen, eftersom republikaner och demokrater levde i parallella mediala verkligheter. Det är också sant att de högerextrema trollfabrikerna är mer avancerade i dag jämfört med hur vandringssägnerna spreds förr.
Men det där är hanterbara problem, och en inställningsfråga. Vad är det som säger att högern ska applådera skilda mediala arenor och dra nytta av det, medan vänstern ska beklaga det? Vi lyckas verkligen vara riktiga offerkoftor i den här rörelsen ibland.
Många oroar sig över lögnfabrikerna. Själv oroar jag mig mest över att sanningen blivit så förbaskat populär – och att till och med vänstern på sina håll är med och underblåser den nya världsbilden: att det finns sant och falskt och däremellan står den politiska striden. Alla blir ett härligt, geggigt liberalt mitten, i kamp mot okunskaper. Det begraver inte bara höger-vänsterkonflikten, det tar också vänsterns idéer om hur man påverkar människor tio år tillbaka i tiden, före Drew Westens ”The Political Brain” från 2007.
Om högerextrema ”alternativfakta” upplevs som framgångsrik beror det på att den stämmer överens med en världsbild som redan är etablerad genom en långvarig politisk debatt om invandring
Westen kritiserade politiskt radikala rörelser för att alltid försöka vinna med rationella argument, när människor egentligen tänker politik mycket mer med magen. Röstande bestäms av vilka känslor politiska kandidater väcker, inte av rationellt kalkylerande. För den svenska vänstern var Westens bok extremt nyttig, och den har påverkat kampanjmakare och partistrateger över hela världen. Ska Trump och post-fakta-debatten innebära att man återigen börjar tro att fakta övertygar och att allting annat är populistiskt och farligt? Det vore extremt olyckligt.
I nästan inga politiska vindkantringar spelar fakta eller lögner någon större roll. Om högerextrema ”alternativfakta” upplevs som framgångsrik beror det på att den stämmer överens med en världsbild som redan är etablerad genom en långvarig politisk debatt om invandring. Falska fakta i sig har inte kraft att ändra människors uppfattningar, eftersom vi tenderar att bara höra de fakta som passar våra föreställningar. Vilket betyder att det viktiga fortfarande är att vinna den grundläggande debatten om vilka principer samhället ska ordnas efter.
Konflikten står inte mellan de som har ”rätt” och de som ”fel” utan mellan värderingar, precis som alltid. Människor blir totalt sett klokare och klokare. Ändå visar post-fakta-diskussionen att det finns ett sug efter att få förklara obehagliga politiska rörelser på ett enkelt och bekvämt sätt: som okunskap. Det är förmodligen det sämsta de liberala eliterna kan göra, och den totala motsatsen till att närma sig de högerextrema partiernas väljare med respekt. Vänstern bör hålla armlängds avstånd till sådan självgodhet.
