Ledare 20 april, 2005

Postmoderna tider vs socialism

Att det borgerliga blocket inte har lösningar på arbetslösheten visste vi. Men det är hög tid att ta fram vänsterlösningar. Flamman startar vänsterdebatten om arbetslösheten.

I en scen i Chaplins Guldfeber har lågkonjunkturen och arbetslösheten hastigt slagit till. Ute på gatan står människor som försöker överleva. De är inte efterfrågade av den nyckfulla arbetsmarknaden, men försöker återgå till det enkla utbytet: att sälja småsaker. Problemet är bara att de är de enda köparna också. Varorna cirkulerar mellan säljarna.
Egentligen borde de borgerliga partierna inte ha någon som helst chans i en debatt om att få folk i arbete. Senast de styrde drabbades Sverige av den djupaste depressionen sedan 1930-talet. De må klaga på svaga finanser, arbetslöshet, invandrares utanförskap och på långtidssjukskrivningar, men regeringen Bildt är förmodligen den enda som lyckats förverkliga allt detta på en och samma gång. Inte heller om vi ser till internationella jämförelser finns några länder som följt de klassiska borgerliga recepten på arbetslöshetsbekämpning och lyckats.

I grund och botten beror det på att borgerlig ekonomi inte ser scenen i Guldfeber som absurd utan eftersträvansvärd. Om marknaden inte efterfrågar arbetskraft, får människor lösa det själva genom att bli entreprenörer. Ju fler äpplen de säljer till varandra, desto bättre går ekonomin.
Men vad är vänsterns svar på detta? Vårpropositionen presenteras som en proposition med sikte på arbete och välfärd. Vänsterpartiet fick inte igenom det som skulle ha betytt betydligt mer, en sysselsättningsmarginal och fasta summor pengar till kommuner och landsting. Det var ett gott försök, men det lyckades inte. Vid närmare påseende visar sig nu det mesta av innehållet i propositionen vara antingen olika stöd till utbildning eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder, det vill säga utbildning igen, anställningsstöd och lönebidrag för arbetsskadade samt stöd till forskning. Problemet är att det är en humaniserad variant av Guldfeber som erbjuds, lika upphängd på marknadens nycker.
Människor säljer inte äpplen till varandra, de står rehabiliterade och utbildade vid vägkanten och väntar på att guldrushen skall komma tillbaka.
Men de senaste åren har rushen helt enkelt inte kommit i vår del av världen, och det finns skäl. Det är inte så, vilket ibland påstås från höger, att företagen går dåligt. Telias, Volvos och Ericssons presenterade bokslut 2005 visade rekordvinster. Sammanlagt för svenska företag 70 miljarder i aktieutdelning.
Samtidigt meddelade Telia att de skall sparka ett antal tusen. Detta upprör vissa. Inom storföretagen finns en kultur som är inställd på ”kvartalskapitalism”, mager produktion, klagar en del, som vill återföra oss till den gamla goda kapitalismen.
Men det är inte kapitalets kultur det är fel på, det är dess natur. Företagsledare gör i allmänhet rätt bra förutsägelser för hur de bäst skall tjäna pengar till aktieägarna. De har betalt för att inte bry sig ett dyft om sysselsättningsgrad.
Industriproduktionen rationaliseras eller flyttar till låglöneländer. Det beror i det första fallet på teknikens utveckling, i det andra på kapitalets rörlighet. LO, socialdemokraterna och vänsterpartiet – efter antagandet av det näringspolitiska programmet 1997 – anser att det senare också är ”bra”.
Länge talades om att servicesektorn skulle ersätta industriproduktionen. Nu talas det allt oftare om att också tjänstejobben kan flytta, genom att företag hyr in arbetskraft från andra länder. Ur högerns synvinkel är det inget problem – det är bara att sänka lönerna i Sverige. Men för vänstern måste det vara otänkbart. En sådan utveckling leder inte bara till låga löner, utan till att välfärdsstaten – byggd på höga löner och höga skatter – måste skrotas.
Det tål att upprepas: här ligger nyckeln till att besegra borgerligheten i valet 2006. Krossa dem med Vaxholm. Men i längden måste människor erbjudas något mer än den ena eller andra varianten av Guldfeber.

Låt oss tänka oss hur den framtida debatten om arbetslösheten ser ut. Det är fullt möjligt att kapitalet – i Braudels mening, storföretagsamheten, inte i Marx mening, som social relation – aldrig mer kommer att öka sin andel av sysselsättningen i vår del av världen. Borgerligheten kommer att fortsätta ge nonsenssvar – skattesänkningar, privatiseringar, återgång till det enkla utbytet – på hur arbetslöshet skall bekämpas.
Faktum är att delar av borgerligheten också inser att det är nonsens. En ny sorts klasskompromiss byggs därför i kulisserna – den sociala ekonomin. Problemet med den är att den från början är underkastad kapitallogiken i samhället i stort och därför är dömd att sänka standarden, pressa ned löner i andra sektorer och gröpa ur den offentliga sektorn.
Då måste vänstern ställa upp ett alternativ med utgångspunkt från två saker: samhälleliga problem skall lösas och människors behov av arbete skall tillfredställas. Vänstern måste presentera hur den behovsstyrda delen av ekonomin skall öka, med fortsatt löneutveckling. Inte lätt, men rätt. Det vi talar om är vägen till socialism.

Ledare 25 februari, 2025

Välfärdsarbetare är inga änglar

Statsminister Ulf Kristersson (M) under ett förskolebesök i Trollhättan. Foto: Adam Ihse/TT.

Vi som jobbar inom vård och omsorg är inga supermänniskor. Vi vill ha samma villkor som alla andra.

Kameran är stilla, en enda tagning, några minuter lång. Vi ser en barnskötare på en låg pall i kapprummet. Runt henne tultar ett tiotal småttingar i olika stadier av påklädning. Någon är stolt över att ha hämtat vantarna. En annan kämpar med en dragkedja. En tredje dansar beundrande runt med kängorna på händerna.

Barnskötaren gör inte jättemycket. Ger enstaka, raka instruktioner. Några lugna ord när frustrationen över ett trilskande plagg riskerar att ta över. Snart är alla påklädda. Det liknar magi, men alla som klätt på småbarn inser att man snarare har bevittnat spjutspetskompetens.

Kapprumsscenen är en av många ur Nils Petter Löfstedts dokumentär om välfärdsarbetet, Det omätbara, som genom kameraögat åskådliggör det arbete som ekonomiskt värderas lägst och de arbetsuppgifter som bara finns mellan raderna i uppdragsbeskrivningen. Filmen gör mer än att skildra; den synliggör det omätbara. Många omsorgsarbetare beskriver en euforisk känsla av upprättelse efter att ha sett den.

Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen.

Ändå skavde någonting efter biobesöket. Även om filmen också skildrar Förskoleupprorets krav på minskade barngrupper och fler kollegor, så lämnar man salongen med ett lyckorus. Omsorgens arbetare beskrivs som moraliskt obändiga, som om uppgiftens djupa meningsfullhet är en källa till oändlig kraft och ork.

Det är fint att erkänna välfärdsarbetarnas insatser, men det finns också risker med en sådan romantisering. Ökad arbetsbelastning gör att åldringar förlorar vikt därför att ingen pallar att truga med grötskeden. Förbittring över skitscheman kommer i några fall att överföras till omsorgens mottagare – någon faller i duschen för att en vårdare lämnar sin post för tidigt, någon annan får ansiktet nedtryckt i en blöt sandlåda i ett ögonblick som aldrig borde ha varit obevakat. Omsorgsarbetare är inga änglar, och föreställningen att de skulle vara det gör det ännu lättare att skära ned.

De pågående förändringarna inom sjukvården är en tydlig signal om att välfärdsarbetarna är helt vanliga människor. Bristen på vårdplatser är kronisk. Framtidens melodi, enligt SKR och nästan varenda makthavare inom sjukvården, är olika varianter av vård utanför sjukhuset. Det handlar om videomöten, mobila närsjukvårdslag och hemsjukvård med digital övervakning. Mängder av konsulter och projektledare producerar just nu drivor av peppiga instruktionsfilmer som säljer in dessa vårdformer.

Är det för att de är effektivare? Tvärtom: i många fall rör det sig om en dyr sänkning av ambitionerna. Men det finns inga alternativ, eftersom stora delar av sjuksköterskekollektivet vägrar ta anställning på sjukhus under dagens villkor. De tänker inte beordras till extrapass varannan fredagskväll eller ensamma tvingas hantera en tumörblödning fast de utlovats introvecka, men handledaren blev sjuk, så tyvärr, tyvärr…

Läs mer

Det är slut med det. Hela 18 procent av landets sjuksköterskor jobbar med andra saker, och de som stannar i yrket flyr sjukhusen till förmån för dagjobb på kommunala boenden och vårdcentraler. Man kan betrakta det som en anställningsstrejk, tillräckligt kraftfull för att omstrukturera sjukvården i grunden. Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen. I brist på det är anställningsvägran sjuksköterskornas enda alternativ.

Rörelsen 25 februari, 2025

Fem år sedan den så kallade domen för Gui Minhai

Poeten Gui Minhai hålls fängslad utan rättegång av den kinesiska regimen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till rorelsen@flamman.se.

I dag är det exakt fem år sedan Kinas kommunistparti (KKP) skickade ut ett bisarrt pressmeddelande som döpts till ”dom”: Gui Minhai har dömts till tio års fängelse för att ”ha tillhandahållit information till utlandet”. Gui Minhai ska ha begått detta brott medan han satt i fängelse! Logik har aldrig varit diktaturens starkaste gren.

Den svenske medborgaren, poeten och förläggaren Gui Minhai har dock inte ställts inför rätta. Det som har hänt är att några yttrandefrihetsfientliga kommissarier i Peking hittat på en ”dom” om att Gui Minhai ska sitta tio år i fängelse bara för att han ägnat sig åt oberoende förläggarverksamhet i Hongkong. 

Som bekant har Gui Minhai kidnappats två gånger för att ha utövat sin yttrandefrihet. Första gången kidnappades han i den thailändska semesterorten Pattaya i oktober 2015 och andra gången på ett tåg i staden Jinan i provinsen Shandong när han var på väg till en svensk läkare i Peking, i sällskap med två svenska diplomater.

Ta regeringsplanet till Kina och besök Gui Minhai omedelbart!

Hur kan jag vara så säker på att yttrandefrihetskämpen Gui Minhai inte ställts inför en domstol i Kina? När Kina ställer utländska medborgare i låtsasrättegångar (Kinas kommunistparti har skrivit en dom innan den anklagade förs till domstolsbyggnaden!) brukar landet informera den anklagades ambassad i Peking och tillåter inte sällan en diplomat se den välregisserade ”rättstats”-koreografin. Två andra ingredienser i en sådan rättegång är att den anklagades tilldelas en advokat och att den KKP-lydiga domstolen producerar en ”dom” så att det internationella samfundet ska luras. 

I Gui Minhais fall informerades ingen diplomat på Sveriges ambassad om att han skulle ställas inför ”rätten”. Någon advokat för Gui Minhai har jag inte heller hört talas om. Och trots att det idag gått fem år sedan den så kallade ”domen” kablades ut till världspressen har vare sig Sveriges utrikesdepartement eller hans familj fått ta del av en dom.

Varför behandlar Kina en svensk intellektuell, som kämpar för det fria ordet, så hjärtlöst?  Makthavarna i Kina håller Gui Minhai i fängelset så att ingen ska våga ägna sig åt regimkritisk förläggar- och tidningsverksamhet vare sig i fastlands-Kina eller Hongkong. Enligt despoten och presidenten Xi Jinping ska alla som har en annan berättelse betraktas som fiender, placeras i fängelser, nekas kontakt med sin familj, gömmas i små celler med tända lampor dygnet runt. 

Alla som har en annan berättelse i diktaturen ska glömmas bort – vilket förklarar varför vi inte fått ett enda livstecken från Gui Minhai sedan augusti 2018. Att dölja sanningen utgör en viktig del i diktaturens anatomi.

Läs mer

Att Kina inte är en rättstat som respekterar det fria ordet och yttrandefrihetskämpar vet vår regering. Lik förbaskad gör denna regering, precis som alla andra regeringar det senaste decenniet, inget konkret för att hämta hem svenske Gui Minhai som lever under förfärliga förhållanden i ett fängelse någonstans i Kina.

”Regeringen kommer att fortsätta arbetet för uppnå en frigivning av journalisten Dawit Isaak, förläggaren och poeten Gui Minhai och forskaren Ahmadraza Djalali,” sade vår utrikesminister Maria Malmer Stenergard i årets utrikespolitiska deklaration.

Det är knappast ett uttalande som kommer skrämma Xi Jinping-regimen, Isaias Afewerki-diktaturen i Eritrea eller ayatollorna i Iran.

Vi har fått nog av intetsägande uttalanden, utrikesministern. Ta regeringsplanet till Kina och besök Gui Minhai omedelbart! Han har väntat alldeles för länge på att en svensk regeringsföreträdare ska besöka honom.

Ledare 24 februari, 2025

Nu stormar även vänstern den tyska ”brandmuren”

Die Linkes båda partiledare Ines Schwerdtner och Jan van Aken hurrar över det starka valresultatet under valvakan i Berlin, den 23 februari 2025. Foto: Carsten Koall/dpa/AP/TT.

Mitten håller när konservativa CDU vinner valet. Samtidigt utmanas centerpolitikerna allt hårdare från både extremhögern – och ett jublande Die Linke.

”Det är inte ett nederlag för den fria liberalismen”, säger FDP-ledaren Christian Lindner på valvakan efter partiets katastrofala 4,3 procent, långt under spärren.

Så vems är då förlusten?

Ingen lär sörja det liberala partiets tågkrasch, förutom möjligen Lindner själv. Genom att sabotera för två regeringar i rad har den nyliberala fundamentalisten gjort mer än någon annan för att hjälpa fram högerextrema Alternativ för Tyskland.

Med sig i fallet drog han dessutom socialdemokraten Olaf Scholz, som fick ge ansikte åt förlamningen. Hans SPD landar på historiskt låga 16,1 procent – det sämsta resultatet sedan 1887, då Otto von Bismarck fortfarande hade några år till pensionen.

Nu går det att göra två motsatta analyser om valutfallet i Tyskland.

När demokratin nu prövas hårt i världen är det nämligen inte via cigarrbolmande militärkupper som den främst monteras ned, utan via fria val.

Den bekväma är att konstatera att mitten höll.

Enligt denna syn kan Europas demokrater pusta ut, åtminstone för den här gången. Valvinnaren Friedrich Merz, vars konservativa CDU ser ut att få 28,5 procent, visade att det går att avstå från samarbete med extremhögern, även om han samtidigt har tagit över mycket av dess politik. När demokratin nu prövas hårt i världen är det nämligen inte via cigarrbolmande militärkupper som den främst monteras ned, utan via fria val. Extremhögern kan ofta inte komma till makten utan att den etablerade högern räcker över nycklarna.

Det vet ingen bättre än tyskarna. All heder åt Merz för att han – till skillnad från Ulf Kristersson – tycks villig att hålla fast vid ”brandväggen” högerut.

Frågan är dock hur länge muren håller. För valet kan lika väl tolkas som ett massivt avfärdande av mitten.
I takt med att både socialdemokrater och högern övergett satsningar och i stället fokuserar på att skydda befintlig välfärd och industri, har den tyska ekonomin stagnerat. Bilindustrin, tidigare en motor för tillväxt, kämpar för att behålla fabriker genom lönesänkningar, medan den politiska likriktningen får väljarna att tappa tron på demokratin. När omvärlden beskrivs som ett hot – med krig och globalisering – skapas en rädsla som driver väljare mot protektionism, och impulsen att rädda det som räddas kan.

Extremhögern är alltså inte mittens motpol – utan dess naturliga konsekvens.

Alternativ för Tyskland gasar upp till kraftfulla 21 procent och tar en stor tugga högerifrån. På vänsterkanten gör Die Linke en än mer oväntad valspurt till 8,8 procent, samtidigt som utbrytarpartiet Bündnis Sahra Wagenknecht landar strax under femspärren.

Totalt försvinner 18,1 procent från den etablerade mitten, jämfört med valet innan. Så AfD:s partiledare Alice Weidel gör rätt i att kalla valutgången för en ”pyrrhusseger”, det vill säga en förrädisk sådan.

I en stimmig rapport från Die Linkes valvaka i Berlin berättar Flammans reporter Carl Dürnberger att partiet bokade lokal med ett dystert treprocentshäng i åtanke. Men på valnatten var lokalen sprängfull – folk dansade, rappade, flirtade och toppolitikern Jan van Aken var så berusad av både lycka och lageröl att han tackade nej till intervju.

Två faktorer ligger bakom framgången: en massiv tillströmning av unga medlemmar, som beror på skickligt arbete i sociala medier och hotet från extremhögern. Partiet är nu överlägset störst bland unga, med 25 procent.

Läs mer

Men den viktigaste faktorn lär vara att Sahra Wagenknecht lämnade partiet. Partiet var redan otydligt, med dubbla partiledare som ständigt bytte av varandra, och ett myller av frågor som staplades på hög. Den växande konflikten med hennes fraktion, inte minst kopplat till deras vilja att närma sig Putins Ryssland, gjorde partiet ännu mer svårbegripligt.

”Splittringen var bra och nödvändig”, som det heter i Knutna Nävars ”Vi lär av historien”. Ibland är det bra att göra sig av med dödvikt, så att båda parter får visa vad de går för – en situation som liknar Solidaritets utbrytning ur Vänsterpartiet. Nu har Die Linke guldläge att mobilisera mot ännu en stelbent mittenregering.

För en brandvägg räcker aldrig i sig – du måste också få någonting att växa innanför muren.

Rörelsen 23 februari, 2025

Protestera mot blockaden – inte mot Kuba

Människor demonstrerar mot den amerikanska blockaden utanför USA:s ambassad i Havanna, den 20 december 2024. Foto: Ramon Espinosa/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till rorelsen@flamman.se.

Det är en dystopisk bild som Rebecca Gonzalez Leon målar upp i Flamman den 30 januari. Samma bild som i alla medier. Visst, artikeln nämner blockaden, något som de flesta sopar under mattan. Men kan man inte begära mer än så av Flamman?

Jag kom nyligen hem från Kuba. Ja, många vill lämna landet och emigrationen är rekordstor. Vad beror det på? Jo, extremt skärpta sanktioner och blockad, toppat med det falska påståendet att ön stödjer terrorism.

Det innebär att Kuba är avstängt från i stort sett alla ekonomiska transaktioner. Belägringen är så omfattande att Svensk-Kubanska Föreningen inte ens kunde skicka katastrofhjälp efter två förödande orkaner. Nordea, liksom andra banker, vägrar. Av rädsla för drakoniska böter från USA.

Sanktionerna tränger in i varje skrymsle av samhället. Rederier som fraktar olja sanktioneras, liksom försäkringsbolag som försäkrar lasterna. Det medför skyhöga extra kostnader, bränslebrist, strömavbrott och haltande transporter.

Kuba har världens högsta läkartäthet och har avtal med många länder om att lindra dessas läkarbrist. USA hotar länderna för att de ska avstå.

Företag som handlar med ön riskerar att förlora sina affärer med den stora amerikanska marknaden.

Den viktiga turismen motarbetas. Förutom kampanjer på sociala medier har den amerikanska regeringen bestämt att det krävs visum till USA om du besökt Kuba. Du måste åka till konsulat, intervjuas och betala. 

Samtidigt är Kuba i dag ett fantastiskt turistmål, extremt billigt (för oss med hårdvaluta), tryggt och säkert, och med ett enormt utbud av möjligheter; en rik kultur, kritvita stränder, bad och dykning, en spännande historia, omväxlande natur och gästfria människor. 

Sanktionerna kostar Kuba 14 miljoner dollar per dag. Kort sagt: Kuba är ekonomiskt lamslaget.

Privatpersoner kan åka utomlands och köpa varor som de sedan säljer med vinst. Men dessa miniföretag kan inte på långa vägar tillgodose behoven hos ett helt land.

Trots belägringen uppger FN:s livsmedelsorganisation FAO att undernäringen hör till de lägsta i regionen. Trots blockaden upprätthålls det fria utbildnings- och hälsovårdssystemet, om än med stora materiella brister. Trots blockaden väljer de flesta att stanna. Trots blockaden fortsätter Kuba sina humanitära insatser med gratis utbildning av fattiga studenter från andra länder. Trots blockaden skickar Kuba hälsovårdsspecialister till Italien, Haiti, Sydafrika och andra. Trots blockaden visar Kuba att ett annat samhälle är möjligt, ett samhälle där människovärde sätts före marknadsvärde, där en varm humanism råder och där solidaritet mellan människor övervinner svårigheter.

Läs mer

”Experter” har i decennier förutspått det socialistiska Kubas fall. Det är förståeligt. De flesta länder skulle ha dukat under för länge sedan om de varit utsatta för världshistoriens längsta och hårdaste blockad. Men hittills har det socialistiska Kuba överlevt.

Kubanerna kämpar vidare, beslutna att överleva Trump.

Protestera mot blockaden, som är olaglig enligt internationell rätt och som straffar en hel befolkning. 

Rebecca Gonzalez Leon svarar:

Zoltan, jag instämmer helt och hållet – USA:s blockad mot Kuba måste stoppas! Kuba är ett otroligt land, gratis sjukvård och utbildning är fjädrar i hatten som resten av världen borde efterapa. 

Men jag kan inte bekvämt luta mig tillbaka och vila i ett narrativ som stöpts under kalla kriget. Mitt reportage handlar om vad som sker just nu, där tillgången till internet radikalt förändrat ön men kanske främst Havanna. På ett fåtal år gick Kuba från att inte ha tillgång till 3G till att det nu exploderat en marknad på sociala medier som inte påverkas av embargot.

Som även insändaren påpekar är inte denna marknad på något sätt allomfattande. Men en växande fri marknad i takt med att statliga subventioner minskar oroar mig, och borde oroa alla som kallar sig vänster. Men för att parafrasera den kubanska regissören Tomás Gutiérrez Alea, ”det är lätt att vara kommunist i Stockholm.”

Kommentar 22 februari, 2025

Den svenska debattören Henrik Jönsson har startat en tv-serie om ”Europas fall” tillsammans med tankesmedjan EPHI. Foto: The fall of Europe/EPHI/Via TT.

Den skånska åsiktsentreprenören radar upp skrönorna i sin skrämselvideo om EU:s bränslepolitik. Varför trampade ingen på bromsen?

Med en mörk filmtrailerröst hälsar Henrik Jönsson tittarna välkomna till Europaparlamentets egna tv-studio. Till ett montage av genrebilder på vajande flaggor beskriver han vikten av EU, den komplexa lagstiftningsmaskin som är alldeles för svår att förstå. Inte minst för honom själv – något han sedan demonstrerar under de följande 20 minuterna.

Om man vill konsumera svenskt EU-innehåll är alternativen begränsade. För dem som har tv och inget att göra mellan nio och fem på vardagar, visar SVT Forum vissa debatter. För den breda mitten finns Europapodden, förvisso enbart 40 minuter i veckan. Annars är alternativet att scrolla sig igenom samtliga Luf-ordförandens Bluesky-konton.

Äntligen EU-bevakning för alla (män) som befinner sig åtminstone några centimeter till höger om mitten!

Just därför blev Henrik Jönssons nya EU-serie en stor nyhet. Äntligen EU-bevakning för alla (män) som befinner sig åtminstone några centimeter till höger om mitten!

(mer …)
Utrikes 22 februari, 2025

Ödet ler inte längre mot oss, européer

Frankrikes president Emmanuel Macron välkomnar den danska premiärministern Mette Frederiksen till Elyseepalatset för ett informellt möte för europeiska ledare, den 17 februari 2025. Foto: Aurelien Morissard/AP/TT.

J.D. Vances uttalanden i München visar att skiftet om Ukraina handlar om något annat: att krossa Europas emancipatoriska arv.

Den andra raden i Ukrainas nationalsång, ”ödet/lyckan ler fortfarande mot oss, landsmän”, stämmer tyvärr inte längre. Än värre är att tillbakagången gäller hela kontinenten: ödet ler inte längre mot oss, européer.

Situationen är nu så allvarlig att samma gamla poänger måste upprepas, men kanske får de mer gehör nu när krisen öppet har brutit ut. Det står allt klarare att Trumps nya administration har kastat tiden ur led, både i USA och världen. Men varför är det just Europa som måste rätta till den?

Anledningen är inte bara att Europa verkar vara den stora förloraren i Trumps nya globala politik.

Vissa av oss minns fortfarande inledningen av Det kommunistiska manifestet: ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.”

Skulle vi inte kunna använda samma ord för att beskriva hur ”Europa” uppfattas i dag? Ett spöke går runt världen – eurocentrismens spöke. Alla Europas gamla makter och den nya världsordningens aktörer har förenat sig i en helig allians för att driva bort detta spöke: Farage och Putin, Alternativ för Tyskland och Orbán, invandringsvänliga antirasister och försvarare av traditionella europeiska värden, latinamerikanska vänsteraktivister och arabiska konservativa, bosättar-sionister på Västbanken och kinesiska ”patriotiska” kommunister…

(mer …)
Kommentar/Kultur 22 februari, 2025

Illustration: Spyrakot/Adobe Stock (AI).

Det krävdes en pojkväns Playstation och en Harry Potter-adaption för att inse att tv-spel är litteratur.

Jag har blivit en gejmer trots att tjejer inte får spela tv-spel.

Eftersom jag blivit en gejmer vet jag också att den termen inte bara är något att slänga sig med, något jag förstod förra veckan när jag pratade med en yngre kille. Själv identifierade han sig inte som en gejmer trots att jag såg hans massiva dator (”praktisk för allt”) och lyssnade när han berättade att Call of duty och Counter strike inte har något gemensamt, trots att ramberättelsen är två lag som skjuter på varandra. Så för att omfrasera: jag blev ihop med en kille som hade ett Playstation med tillhörande intresse och därför kan jag nu spela tv-spel trots att jag inte är en gejmer.

Om spelindustrin inte hade valt att fokusera på killar i åldern 0–100 utan inkomst och tidigare hobby (obs, en grupp jag gillar) hade tv-spel kunnat vara coolt = inkluderande och genrebrett. Min inträdesbiljett hette pojkvän men det egna intresset stavas Hogwarts legacy – ett öppen värld-spel baserat på Harry Potter.

Den lilla spelkonsolen rymde tydligen berättelser jag inte enbart var en del av, utan också kontrollerade. Och jag älskar det.

Eftersom jag, och resten av alla födda efter -94 med något slags litterärt intresse, har läst böckerna otaliga gånger, finns det ingen nördkunskap jag inte förstår, vilket tidigare stått som ett av många hinder.

Idén om att det är biologiskt medfött att män gillar tv-spel och att kvinnor inte gör det, går bland annat att återfinna på hemsidan video-game-addiction.org. Allt som avslutas med ”punkt org” är i regel bra hemsidor att hämta evidensbaserad information från, men om man en sekund leker med tanken att det inte är sidans svar som förklarar att majoriteten i spelvärlden är män, vad är det då?

De självklara förklaringarna är många: spelen är målgruppsanpassade (för ovanstående målgrupp), och uppmuntrar till målgruppsanpassade (inte sällan exkluderande) umgängen, sexualiserade och stereotypa karaktärer. Och så vidare. Jag är inte ute efter att beskylla den enskilda omständigheten för att ha stått i vägen för blomstrande spelintressen, men frågan kvarstår.

Varför har jag först nu upptäckt att gejmingkillarna slösat tid på rätt aktivitet? Det kanske är så enkelt att utan tillgänglighet har de tidigare sporadiska tillfällen jag fått testa lett till frustration över svag kompetens. Att vara duktig på tv-spel är som att vara duktig på gitarr – man når inte dit om man blir uppmuntrad först vid 25.

Men mobilen har blivit ett bevis och på samma gång medlet för en kvinnlig spelentusiast. Enligt Internetstiftelsen spelar 74 procent kvinnor i Sverige mobilspel, att jämföra med männens ynka 56 procent. Plötsligt pratar mina vänner av honkön också om Hogwarts legacy och de utan tv-spels-partner har köpt en Switch – en spelkonsol som för tankarna till smarttelefonen och de unga, inkluderande gejmingåren med Gameboy. Hogwarts legacy var i januari mitt enda intresse och jag blev inte ens stressad över att skärmen räknade speltimmar och kom upp till 72.

En god hobby är så. Att läsa Vargarna från evighetens skog är att tumma på sovtimmar. Att spela Hogwarts legacy är att obekymrat betrakta de ökande speltimmarna.

Läs mer

Samtidigt saknar tv-spelens fiktion kulturell status. Det är märkligt. På samma sätt som i texten befinner man sig mitt i. Jag fick lära mig att två nedtryckta knappar betydde expelliarmus, en förtrollning som avväpnar motståndaren, och och att jag kunde springa fritt i ett fullt utvecklat Hogwarts. Den lilla spelkonsolen rymde tydligen berättelser jag inte enbart var en del av, utan också kontrollerade. Och jag älskar det.

2025 blir det förhoppningsvis åter inne att vara feminist och jag hoppas att det även innebär en feministisk omprogrammering av vår spelinställning. Låt oss göra spelindustrin till en del av kulturbegreppet. Nätspelen är tokiga och bjuder in till en fiktionens fristad, liksom litteraturen, konsten, musiken, och fler borde lockas. I present av spelindustrin önskar jag mig fler genrebreda speladaptioner. Varför inte äventyrsspelet Dantes inferno, baserats på Dante Alighieris klassiska verk? Eller Lydia Sandgrens Samlade verk som nätrollspel, där man får uppleva en förflyttning till millennieskiftets Göteborg – den unga kulturkrönikörens våta dröm. Kanske ett Downton Abbey-spel i öppen värld? Bli insprängd i Englands aristokratiska centrum i rollen som Lady Sybil Crawley, gå på förbjudna valmöten och flörta med chauffören. Tills dess spelar jag klart mitt Zelda-spel. Ses online.

Kultur 21 februari, 2025

Var som en tysk-romersk kejsare, Parisa!

Per Andersson spelar kejsar Joseph II i ”Amadeus”. Foto: Sören Vilks.

Fyrtio år efter urpremiären av ”Amadeus” är det den fjantige Joseph II som stiger fram som den verklige hjälten.

Milos Formans drygt 40 år gamla Amadeus, baserad på en pjäs av Peter Shaffer, är fortfarande oöverträffad som musikfilm. Jag var 12 år när vår klass var på matinén och fick möta Tom Hulces pruttgarvande Mozart i hans resa genom samhällets alla lager i 1700-talets Wien, från kändisbarn till försmaken av berömmelse och det brutala slutet i en fattigmans okända massgrav. En resa mot avgrunden orkestrerad av hans nemesis Antonio Salieri, påeldad av missbruk och festande. Salieri var dåtidens älsklingskompositör och kejserlig skyddsling men född med en äregirighet som åt honom inifrån, och samtidigt klartänkt nog att uppfatta att den yngre konkurrenten kommit till världen med odödlig musik. 

Genialiteten i berättandet ligger hur Forman hela tiden utnyttjar Mozarts egen musik för att ge uttryck för Salieris känslor av hat, sorg, lystnad och inte minst – guds egen röst som han hör i ett klagande oboe-adagio. Bitterheten blir till pedagogisk motor i inträngandet i de flera hundra år gamla kompositionerna och förvandlar dem till relaterbara upplevelser. Amadeus-febern höll i sig i åratal och historien blev lika mycket ett soundtrack till åttiotalets individualism i rädslan att vara en Salieri, alltså en medelmåtta. 

I själva verket var kejsar Joseph II en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan.

När Kulturhuset Stadsteatern sätter upp pjäsen igen låter de en cirkel slutas. Philip Zandén, som i sin späda ungdom spelade Mozarts roll har idag mognat till den förgrämde Salieri, en roll hans naturliga pondus bemästrar, även om jag får en känsla av att hälften av hans text hade räckt för att bottna i karaktärens mörker. Föreställningens finaste present till publiken är annars den lilla, men fullt tillräckliga ensemblen med kammarorkester, piano och förstklassiga operasångare som en medföljande inramning till ramberättelsen. Scenografin är återhållen med ett enda stort element som sänks ned från taket, antingen som en mörk kub, eller som en gigantisk kristallkrona, symbol för den gloriösa kejsarmakten.

Men med åren förändras man. Plötsligt är det en helt annan karaktär i dramat som träder fram och ger den gamla historien en ny mening, nämligen kejsar Joseph II, upplysningsmonarken som i filmen fäller de bevingade orden ”För mycket noter”, om Mozarts opera Enleveringen i seraljen. Både i filmen och pjäsen på Stadsteatern porträtteras han som en löjlig och vek figur med sina försök att uttala sig initierat om den nyskrivna musiken eller själv framför pianostycken med rasande brist på musikalitet. Per Anderssons kejsare är otroligt rolig i sin uppblåsthet och personifierar den världsfrånvända monarkins dekadens och förestående revolution med absolut gehör (ursäkta). ”Jag vill bada!” utbrister han varje gång han vill ta sig ur en obekväm social situation. Publiken tjuter av skratt. 

Läs mer

Samtidigt slår en annan insikt an i mig: är det inte kejsarens djupa engagemang för sin samtids kultur som är pjäsens huvudbudskap? Han bevistar repetitioner, engagerar sig i libretton, som han förstår griper in i liv och politik och kan få konsekvenser. På hans lönelista står några av Europas främsta konstnärer och musiker och hovets briljans räknas som en solid del av landets försvar och internationella respekt. Till och med en antiauktoritär punkare som Mozart får flera chanser.

Naturligtvis är Amadeus bara en saga där historiska personer använts för att ge liv åt klassisk musik och samtidigt säga något existentiellt om hur avund och ärelystnad riskerar att inte bara göra oss blinda för det nya, utan också kan döda det sköna mitt ibland oss.

Men jag kan inte låta bli att tycka att kejsar Joseph har fått en oförtjänt förnedrande roll. I själva verket var han en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan. Nog skulle det vara uteslutet att han skulle stå och skälla ut kulturarbetare för att vara en bortskämd elit som bara vill ha beröm och pengar? Eller att som nutidens regenter, Klarna-, Spotify- och Astra Zeneca-vd:ar lysa med sin frånvaro när orkestrar lägger ned, tak rasar in på museer och det hurras höviskt när några miljardärer strör kaffepengar till stöd för ett anständigt operahus i huvudstaden.  

Tänk om Parisa Liljestrand kunde vara lite mer som Joseph II? Hon kunde få vara hur fjantig som helst och hon skulle bli förlåten.

Kommentar 21 februari, 2025

Dagens politiker står ofta närmare lobbyismen än folkrörelserna, menar skribenten. Foto: Anders Wiklund/TT.

Att politik reduceras till en karriär bland andra är livsfarligt för demokratin, skriver Magnus Bjerg Sturm.

I Osbys ishall åkte jag och min klass skridskor varje vecka. Mina hockeyspelande vänner levde där. När inflationen steg, och politikerna uppe i Stockholm bestämde att inte inflationsjustera statsbidragen till kommunerna, blev beskedet att ishallen skulle bomma igen.

Känslan av att beslut fattas långt bort utan hänsyn till folks liv är farlig. I Osby kommun har SD växt varje val sedan 2006, och är i dag jämnstora med Socialdemokraterna.

Vi politiskt engagerade bär därför ett tungt ansvar. Vi måste motbevisa misstron. Visa att vi inte är del av någon ond konspiration, utan faktiskt arbetar varje dag för att göra världen bättre. När våra egna utan att blinka byter sida och börjar företräda näringslivet gör det mig därför ledsen och orolig.

I en krönika i Flamman beskriver socialdemokraten Linn Svansbo hur hon ”naivt” klev in i lobbyismen för pr-byrån Westanders räkning. Som om hon av misstag halkade in i en bransch där den kunskap och det förtroende hon fått av arbetarrörelsen säljs till högstbjudande. Det för tankarna till när Stefan Löfven, som nyanställd konsult för Sveriges ledande vapenlobbyister Rud Pedersen, hävdade att ”Jag är inte lobbyist”.

(mer …)
Inrikes 21 februari, 2025

På Fritidsbanken är sportlovet gratis

Femårige James får hjälp av sin pappa att ta på sig skridskor på Fritidsbanken i Tyresö. Foto: Idun Nilsson.

En vecka i fjällen med hela familjen kan kosta tiotusentals kronor för den som hyr all utrustning. På Fritidsbanken, där vem som helst kan låna allt från hockeyhjälm till snorkel, ser det ut att bli ännu en gratis rekordvinter.

– Man måste hålla balansen för att ta av sig skorna, konstaterar James, 5 år.

Han och pappa Joshua är på Fritidsbanken i Tyresö för att prova skridskor för första gången, och det är inte helt enkelt att få på dem. Första paret var lite små, men de knallrosa känns ”perfekta”. Nu ska de bara hitta hjälm, knäskydd och armbågsskydd.

– I 14 dagar får man ha dem, säger James.

– Är det så länge? frågar hans pappa.

Femåringen har helt rätt. All utrustning som skänks till Fritidsbanken besiktas, lagas, slipas och smörjs. Därefter är simfötter, pingisracketar, golfklubbor och liggunderlag fria att låna hem gratis i två veckor, som på ett bibliotek. 

— Det är superbra att man kan testa saker såhär. Det är en stor investering att köpa skridskor om det bara blir en gång, säger Joshua, som fick tipset av en klasskamrat till sonen.

I Fritidsbankens stadgar står inskrivet att man ”ska hantera så lite pengar som möjligt”, utöver det som går till de anställdas löner. Initiativet finansieras kommunalt, samt av bidrag från bland annat Riksidrottsförbundet och Allmänna arvsfonden. Man har vunnit inte mindre än tolv priser, både i egenskap av klimatsatsning och som främjare av barnidrott.

Dyrt. När Niklas Ryholt gick sin skidlärarutbildning kostade det 30 000 för en familj att åka upp en vecka. Idag kan det vara nästan dubbelt så dyrt om man inte lånar utrustning. Foto: Idun Nilsson.

Allt började 2013, med ett samarbete mellan Forshaga kommun och diakonen Carina Haak i värmländska Deje. På den lilla orten skedde tusen utlån bara första året, och sedan dess har rubrikerna om ”rekordår” avlöst varandra. Linda Wijkander, verksamhetschef på Fritidsbanken i skånska Åstorp, berättar för HD att man 2024 gjort lika många utlån ”som det finns Åstorpsbor” – cirka 10 000. Hösten 2024 fick Fritidsbanken 10 miljoner av regeringen.

Nuförtiden finns ”banker” på 131 platser i landet, och just denna ligger i Tyresös cirkulära miljonprogramsområde Granängsringen. Ett gäng dämpat fnittriga tonårstjejer står i rummet intill, och är också här för första gången för att låna skridskoutrustning. 

Niklas Ryholt, verksamhetsansvarig på Fritidsbanken Tyresö, har blivit van vid en stadig ström nya ansikten.

– Vi har märkt av en jätteökning här, framför allt förra året. I år har det faktiskt varit lite färre, men det beror antagligen på att vi öppnat i Skärholmen nu.

Hade det inte varit för en ny Fritidsbank på andra sidan stan hade lokalen kunnat vara fullare, och då har inte ens årets mest hektiska period – sportlovssäsongen – börjat på allvar i Stockholm.

Foto: Idun Nilsson.

– Under julen har vi också jättemycket, egentligen är det högsäsong från lucia till påsk. Det är skidor och skridskor, mest. På sommaren är det bollspel och campingprylar, tälten är nästan alltid slut.

Niklas Ryholt brukade jobba som idrottslärare, innan Tyresöbanken – Fritidsbankens hundrade lokal – slog upp dörrarna för fyra år sedan.

– De har alltså öppnat 30 stycken nya bara sedan dess, det har vuxit väldigt snabbt. Vi tar också med utrustning till skolor som vill planera friluftsdagar. Det kan vara skateboards, inlines, sånt där de sällan har själva.

En utvärdering av Fritidsbankens verksamhet gjord av det statliga forskningsinstitutet Rise visade på ”betydande samhällsvinster i form av ökad rörelse och hälsa, inkludering och deltagande, fler arbetstillfällen och minskad klimatpåverkan” – det sistnämnda med hela 70 procent, jämfört med att köpa egen sportutrustning. 42 procent av de svarande trodde att de aldrig hade provat på sin aktivitet om de inte haft möjligheten att låna utrustning gratis.

Läs mer

– När jag gick min skidlärarutbildning snackade de om att det kostade 30 000 för en familj att åka upp en vecka. Det lär vara nästan dubbelt så dyrt nuförtiden om man inte lånar utrustning, berättar Niklas Ryholt. 

Vad hade du själv velat låna just nu, efter jobbet?

– Om jag skulle dra ut nu så skulle det nog vara skidor till mig och barnen.