Benjamin Netanyahu utmanas av en grupp generaler i Israels val. Men någon ideologisk konflikt existerar inte. Samtidigt försöker vänstern finna en röst i det alltmer extrema klimatet.

Inför parlamentsvalet i Israel på tisdag befinner sig vänstern i ett sämre läge än kanske någonsin sedan landet grundades för 70 år sedan. Det är visserligen länge sedan vänstern hade sina storhetsdagar i det förlovade landet, men den alltmer extrema politiska diskursen har de senaste åren gjort att klimatet präglas av högern mer än vanligt. Premiärminister Benjamin Netanyahu har, med en treårsperiod på 1990-talet i bagaget, regerat i ett decennium. Om han lyckas behålla makten efter tisdagens val kommer han sannolikt att bli mer långlivad på posten än självaste landsfadern David Ben-Gurion.

Enligt sociologen Eva Illouz som är professor vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem har Netanyahus parti Likud stöpt om det politiska landskapet i Israel helt det senaste årtiondet.
– Likud är den politiska galaxens epicentrum just nu och allt kretsar kring dem. Varje politisk rörelse definierar sig i förhållande till Likud. Partiet har genomgått samma förvandling som Republikanerna i USA. De stod inte så värst långt ifrån Demokraterna för 20-25 år sedan, men i samma veva som Republikanerna var tvungna att svara på trycket från Tea Party-rörelsen skedde samma radikalisering i Likud, säger hon till Flamman.

Trots att Likud i dag får omkring tio procentenheter färre röster än under glansdagarna på 1980-talet är det inget annat parti som kan göra anspråk på samma dominanta position. I dag är den så kallade ”revisionistiska sionismen” som Likud företräder den dominerande ideologin i Israel. Ett symptom på Likuds maktställning är det faktum att flera av de andra partierna leds av politiker med Likud-kopplingar.
– Se bara på de små partierna. Ledarna i alliansen Blått och vitt är alla höger. De är alla del av Likud-galaxen. Grundaren av centerpartiet Kulanu (”Vi alla”) är själv en före detta Likud-medlem. Till och med Arbetarpartiets ledare Avi Gabbay är en tidigare minister i Netanyahus regering. Likud står i centrum och har tentakler överallt, säger Eva Illouz.
Denna hegemoni innebär att vänstern är mer fragmenterad än någonsin. Enligt Illouz har den socialistiska traditionen i princip gått förlorad i Israel och i stället ersatts av olika identitetspolitiska rörelser som fokuserar på enskilda sakfrågor.
– Feministerna har sin rörelse, de homosexuella har sin och så vidare. När en grupp aktivt kämpar i en viss fråga kan de åstadkomma saker. Men det är alltför fragmenterat för att någon ska kunna göra något mer övergripande. Samtidigt styrs det lilla vänsterpartiet Meretz av en affärsman. Hans strategi var att imitera högern. Så idén att vänstern kan ha en egen agenda har blivit omöjlig i Israel. Den socialistiska traditionen har blivit helt meningslös, säger hon.

Det finns dock de som inte helt håller med om den bilden. Hadash är arvtagaren till Israels kommunistparti och har suttit i Knesset sedan 1948. I dag är det ett judiskt-arabiskt vänsterparti vars främsta politiska mål är fred, tvåstatslösning, fullständiga rättigheter för palestinier och socialism, enligt Nimrod Flaschenberg som leder partiets valkampanj. Han instämmer dock i att den israeliska vänstern inte befinner sig i ett historiskt särskilt gynnsamt läge.
– Vänstern har befunnit sig i kris i flera år. Det har skett en kraftig högersväng i Israel och vänstern har släpats bakom högern. Den sionistiska vänstern i Arbetarpartiet och Meretz har anpassat sig till det. Vi samarbetar med de partierna i sakfrågor men ingen israelisk vänster kan utmana den hegemoniska högern utan en allians mellan judar och araber, säger han till Flamman.

När Blått och Vitt sparkade igång sin valrörelse spred partiet en reklamvideo som visade en mätare som räknade antalet dödade palestinier vid gränsen till Gaza

Samarbetet mellan judar och araber är centralt för vänstern i Israel där araberna utgör 21 procent av befolkningen. Det var därför uppseendeväckande att den så kallade ”gemensamma listan” bestående av fyra arabiska vänsterpartier, inklusive Hadash, splittrades i slutet av februari, med mindre än två månader kvar till valet. Enligt Nimrod Flaschenberg är det dock snarare ett resultat av valtekniska omständigheter än en ideologisk konflikt.
– 2015 höjdes partispärren till 3,25 procent. Då utbröt en kamp om hur många mandat varje parti i alliansen skulle ha. Vi beslutade oss för att lämna listan och gå till val på en gemensam lista med det arabiska partiet Ta’al. Av dessa fyra partier kommer ett förmodligen att misslyckas med att ta sig över spärren i årets val. Men vi har en majoritet av platserna.

I förra valet blev listan den tredje största kraften i Knesset med 13 säten. Inför nästa veckas val får Hadash/Ta’al tillsammans mellan sju och åtta säten, strax efter Arbetarpartiet. Det senare partiet är liksom det mindre Meretz ideologiskt opålitligt efter att det anpassade sig till den revisionistiska sionismen under 1980-talet, enligt Nimrod Flaschenberg.
– Arbetarpartiet är skyldigt till några de värsta brotten som har begåtts mot palestinierna, men de är också ansvariga för Oslo-avtalet med Yitzhak Rabin. De kan gå åt båda hållen. De har flera väldigt bra ledamöter som verkar i sann socialdemokratisk anda. För tillfället vägrar de ingå i Netanyahus koalition, men man vet aldrig vad de kan bestämma sig för, säger han.

I ett sådant postpolitiskt landskap är det knappast förvånande att det inte är ideologiska frågor som står i centrum för valrörelsen. Den huvudsakliga utmanaren till Netanyahus koalition är den nya sammanslutningen Blått och Vitt, en allians av tre partier som alla leds av tidigare generaler. Ledaren Benny Gantz har framställt sig som en hård men rättvis och ärlig man till skillnad från den korruptionsanklagade Netanyahu.
– Generalerna vill få tillbaka det Israel som existerade för ett par decennier sedan. De är emot korruptionen i Netanyahus regering och hans sätt att splittra folket. Det finns också några religiösa åsiktsskillnader men överlag är det inte en ideologisk motsättning, säger Eva Illouz.
Så sent som förra månaden meddelade Israels riksåklagare att man skulle väcka åtal mot Netanyahu i tre olika fall av korruption. Med ett sådant damoklessvärd hängande över sig borde hans politiska karriär egentligen vara över. Men ”Bibi” Netanyahu har liksom många andra högerpopulistiska ledare, inte minst Donald Trump, visat sig vara stryktålig. Enligt Eva Illouz har det med den i Israel allt överskuggande säkerhetsaspekten att göra.
– Hans väljare är helt oemottagliga för denna kritik. Med tanke på hur viktig säkerhetsaspekten är kan ett land som Israel väldigt snabbt överge demokratiska principer. Det är kanske inte så förvånande; det som är förvånande är att det har tagit relativt lång tid för Israel att göra det. Netanyahu spelar på denna rädsla genom fiender som Hizbollah och Iran. Han baserar sin makt på rädsla, säger hon.

Att Benny Gantz och hans triumvirat på något sätt skulle avvika från Netanyahu i denna fråga är föga troligt. När Blått och Vitt sparkade igång sin valrörelse spred partiet en reklamvideo som visade en mätare som räknade antalet dödade palestinier vid gränsen till Gaza. Inget tyder alltså på att förhållandet till palestinierna kommer att förändras nämnvärt, trots att Netanyahus regering infört mer extrema reformer än kanske någon tidigare regering, såsom den så kallade nationalstatslagen från i somras som officiellt degraderar de arabiska och drusiska minoriteterna till andra klassens medborgare.
Dessutom pekar partiaritmetiken på att det blir Netanyahu som bildar ny regering. Då kommer man enligt Eva Illouz att kunna vänta sig en ännu mer extrem politik än den som har drivits hittills.
– Troligen kommer vi att få en ännu mer extrem regering, med en ännu mer rasistisk politik. Det kommer att komma fler lagar som syftar till att befästa arabernas status som andra klassens medborgare, fler bosättningar och fler annekteringar.

Om inte ett mirakel sker ser det ut som att Netanyahu kommer att bilda en ny regering. Och Hamas hjälper honom eftersom varje raketbeskjutning gör att hans stöd ökar

Men om situationen i Israel ser allt dystrare ut kan saker och ting långsamt komma att förändra sig på grund av skeenden på annat håll. Eftersom Israel är helt beroende av USA ekonomiskt och militärt (USA ger minst 3 miljarder dollar om året och har ett lagstadgat löfte om att ge Israel ett militärt övertag mot alla grannländer) kan händelser där få stora konsekvenser i Israel. De senaste årtiondena har yngre amerikanska väljare blivit alltmer kritiska till Israel och USA:s förhållande till landets regering i takt med att det amerikanska samhället blir alltmer sekulärt. För Israels del innebär detta att den Israelvänliga opinionen i USA kan komma att sjunka och på sikt till och med bli en minoritet. Det skulle i ett slag äventyra Israels själva existens och tvinga vem som än styr där att direkt börja anpassa sig till världssamfundet.
– Det beror på judarna i USA. Amerikanska judar är alltmer alienerade från Israel, men det är svårt att avgöra exakt hur mycket. Omkring 2050 kommer kanske latinamerikanerna att diktera vem som har makten i USA och de har ingen anledning att stödja Israel. Så just nu talar siffrorna för Demokraterna, säger Eva Illouz.

Paradoxalt nog kan alltså den demografiska utvecklingen i USA, där grupper som traditionellt röstar mer progressivt växer, komma att spela större roll för utvecklingen i Israel än något som sker i Israel självt. Det är dock fortfarande långt kvar innan ett sådant scenario kan bli aktuellt. Och under tiden går utvecklingen i Israel åt rakt motsatt håll.
– Tyvärr är trenden bland unga israeler att rösta på högern, eller extremhögern. Till exempel Judisk Makt. De är arvtagare till en fascistisk religiös rabbi som krävde etnisk rensning på 1980-talet. Det var Netanyahu som fick in dem i Knesset och han har öppnat för att samarbeta med dem. Andra röstar på Zehut (”Identitet”), ett extremt libertarianskt och messianiskt parti. Vi har sex sådana partier i Knesset nu, säger Nimrod Flaschenberg.
Enligt Eva Illouz gör tillväxten av extrema religiösa partier att det politiska landskapet i framtiden kan komma att domineras av en ny ideologisk skiljelinje.
– Jag tror att vi rör oss mot en situation där realister kommer att stå mot messianister. De senare är högerextrema som tror att de styr med guds välsignelse och därför kan göra vad de vill. Realisterna är de i etablissemanget som inser att de måste anpassa sig till USA:s villkor.

På kort sikt verkar det för den israeliska vänstern bara återstå att hoppas på det minst dåliga alternativet och göra det bästa av situationen. Enligt Nimrod Flaschenberg är nästa veckas val det viktigaste på länge.
– Detta val handlar om huruvida Israel ska gå i riktning mot demokrati eller mot apartheid. Övergivandet av tvåstatslösningen och den nya nationalstatslagen har satt landet på kurs mot apartheid, inte bara på Västbanken utan även i Israel. Vårt mål är att se till Netanyahu inte kan behålla makten. Om vi inte lyckas med det är målet att se till att den arabiska representationen i Knesset är så stark som möjligt, säger han.

Även för Eva Illouz vore en seger för Benny Gantz det bästa möjliga resultatet.
– Han är inte på något sätt vänster men det är det mindre dåliga alternativet. Om inte ett mirakel sker ser det ut som att Netanyahu kommer att bilda en ny regering. Och Hamas hjälper honom eftersom varje raketbeskjutning gör att hans stöd ökar, säger hon.
Samtidigt menar hon att en ny seger för Netanyahu möjligen skulle kunna leda till att en kraftig opposition till slut bildas mot honom.
– Om Netanyahu vinner kommer han att känna sig oövervinnlig. Om tre korruptionsåtal inte kan fälla honom kan inget göra det. Förhoppningsvis skulle det också leda till ett försök att etablera en bred koalition mot honom. Det är ett möjligt scenario, men jag är inte säker på att det kommer att hända.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information .

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Sveriges statsminister Ulf Kristersson får stående ovationer i den amerikanska kongressen, den 7 mars 2024. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Ledare • 12 mars, 2024

Vänsterns motstånd måste fortsätta innanför Nato

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Morgan Svensson

Aktiv i arbetarrörelsen och medlem i Vänsterpartiet Malmö.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Rasmus Landström

Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse, bosatt i Väring.

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.

I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Johan Pries

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du fria” kunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Magnus Bjerg Sturm

Redaktör för Frihet och Folkhemmet Opinion

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer

Inrikes • 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Linn Svansbo

S-debattör.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Nicholas Nilsson

Antikvetare och frilansjournalist.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).