Natten till måndagen kom Seko och arbetsgivaren Almega överens om ett nytt löneavtal; därmed avblåstes strejken som var varslad till samma dag.
Den största segern för facket gäller Postens lönetrappa för de nyanställda, som börjat vid 12 657 kronor i månaden och slutat på 14 950, efter två och ett halvt års anställning.
Därefter gäller individuella löneförhandlingar; vilket har skapat ett stort lönegap mellan dem som jobbat i ett par år och just lämnat lönetrappan, och dem som arbetat längre och ofta ligger runt 18 000 i månaden.
Nu höjs ingångslönen till 14 000, och trappans slut kommer snabbare – efter två år – och höjs till 17 500 i månaden. Det betyder dels en ordentlig låglönesatsning, men också att gapet, som det kallas, ”svarta hålet” försvinner. Samtidigt ökar chansen att få folk att stanna kvar.
– Det finns dubbla vinster för oss, säger Christer Rydh, ombudsman på Seko Stockholm.
En strejk hade kunnat drabba företaget hårt, eftersom alla logistikflöden är känsliga.
– Bara det att vi varslade om konflikt betydde att Posten tappade kunder. Så vi är också glada att slippa utlösa konflikten, eftersom det också hade kunnat hota arbetstillfällen, fortsätter Rydh.
Låglönesatsningen beräknas kosta 0,8 procent, och i övrigt är potten 2,4, 2,4 respektive 2,3 procent under det treåriga avtalet (Seko hade från början krävt ett ettårigt avtal). Det motsvarar cirka 400 kronor per person att förhandla om för i år; varav 240 kronors lönehöjning är garanterad.
Seko har också lyckats avvärja de försämringar som arbetsgivaren föreslog i olika trygghetsavtal. Särskilt framhålls ”Futurum”, ett avtal där uppsagda, främst postkassörer, under 18 månader har rätt till hjälp med att hitta nya arbeten. Arbetsgivaren ville minska tiden till 12 månader.
Med hjälp av AI-bilder som sprids i sociala medier nöts budskapet in att Kamala Harris är en farlig kommunist. Illustration: Leonidas Aretakis/Nightcafe/AI.
USA skulle knappast få någon planekonomi med Kamala Harris vid rodret. Men hennes pappa, den jamaicanska marxisten och ekonomiprofessorn Donald Harris, har fortfarande mycket att lära oss om kapitalismens problem.
– Hon är marxist. Alla vet att hon är marxist.
Så sade Donald Trump om Kamala Harris i deras senaste debatt den 10 september.
– Hennes far var en marxistisk professor i nationalekonomi och han lärde henne väl, fortsatte han, och tillade att en valseger för henne därför skulle innebära slutet för Amerika.
Hur det blir med den saken återstår att se. Men det stämmer att Donald Harris är en marxistisk ekonomiprofessor, även om det är tveksamt hur mycket arbetsvärdelära han pratade hemma vid frukostbordet.
Finns det då någon möjlighet att Donald Harris idéer får ett genomslag om hans dotter blir president i USA? I ärlighetens namn är det svårt att föreställa sig.
Föräldrarna skilde sig när Kamala var sju, och efter en vårdnadstvist har kontakten varit sporadisk. Det händer att Kamala Harris nämner sina musikaliska influenser från pappan – Miles Davis och John Coltrane – men inget om hans ekonomiska idéer. Det är oklart vad hon tycker om profitkvotens fallande tendens.
På sistone har relationen mellan far och dotter dessutom verkat frostig, sedan Kamala Harris svarat på en intervjufråga om huruvida hon hade rökt cannabis: ”Halva familjen är från Jamaica – skojar du?” I ett öppet svar skrev Donald Harris att hans föräldrar måste vända sig i graven av att se sitt stolta arv förknippas med den ”falska stereotypen av gräsrökande lycksökare”.
Vad som står klart är dock att Donald Harris är en sofistikerad tänkare, inte minst hans kritik av det rådande neoklassiska paradigmet inom nationalekonomi. Han är också föredömligt pragmatisk i att applicera sina teorier på praktiska problem, något han har gjort i egenskap av rådgivare åt flera jamaicanska regeringar.
Donald Harris föddes 1938 i Brown’s Town på Jamaica, som då var en brittisk koloni. Han fick tidigt upp ett intresse för ekonomi genom sin farmor, som drev en affär, och mormor, som odlade sockerrör.
Farmodern pratade ofta om att arbete var grunden till allt välstånd, något som Donald Harris senare förstod var en hemmasnickrad version av Marx arbetsvärdelära. På sin mormors sockerrörsodling fick han på nära håll se vilket slit som ligger bakom varorna som forslas till matbutikerna i norr.
Så småningom utbildade han sig i London, och sedan i Berkeley i USA, som på 1960-talet var ett fäste för radikal studentaktivism. Donald Harris fick upp ögonen för Malcolm X, och engagerade sig i medborgarrättsrörelsen. Det var så han träffade Shyamala Gopalan, som han gifte sig med 1963, och året därpå fick de dottern Kamala. Efter skilsmässan såg Donald Harris till att Kamala och hennes syster Maya fick besöka hans fattiga uppväxtort Brown’s Town i Jamaica, som fått sitt namn efter en slavägare. Där fick de springa runt bland familjens sockerrörsfält, och smaka jamaicanska specialiteter som jerkkyckling och curryget. Både för att behålla kontakten med sina rötter, och få en förståelse om hur människor lever i mindre utvecklade delar av världen.
Pionjär. Donald Harris blev ekonomiprofessor vid Stanforduniversitetet 1972, och därmed också den första svarta forskaren att anställas av dess ekonomiinstitution. Foto: Wikimedia commons.
Donald Harris kom till Stanford 1972, där han bland annat undervisade i marxistisk teori, utan att för den skull vara en dogmatiker. Marx var bara en influens bland många, tillsammans med klassiska ekonomer som Adam Smith och David Ricardo, samt John Maynard Keynes och hans lärjungar.
Från Marx tog Donald Harris med sig idén om en inneboende konflikt mellan arbete och kapital, och synen på kapitalismen som ett system i ständig utveckling. Men han var också skeptisk till några av lärans centrala teser, som profitkvotens fallande tendens – en teori som säger att vinsterna ständigt minskar tills kapitalismen försätts i en slutgiltig kris som leder över till kommunism. Denna självdestruktivitet fyllde under 1900-talet en viktig ideologisk funktion för vänstern, men enligt Harris var kapitalismen mer dynamisk än så, med ständigt nya spjutspetsbranscher som avlöser varandra.
Sin hårdaste kritik reserverade Harris dock åt den rådande neoklassiska teorin. En artikel i The Stanford Daily från 1976 beskriver honom som ”för karismatisk, och leder likt Hamelns råttfångare studenterna bort från neoklassisk ekonomi”.
Donald Harris ansåg att de neoklassiska modellerna inte gick att använda för att förstå ekonomisk utveckling. De såg vägen från fattigdom till rikedom som en jämn och förutsägbar process, så länge som det ständigt tillförs mer kapital. Men enligt Harris förutsätter det att man bortser från hela problemet med underutveckling, som handlar om hur man ska utveckla och anpassa maskiner och tillverkningsprocesser för att inte hamna efter i den tekniska utvecklingen.
Slit. Ekonomen Donald Harris förklarade hur socker-plantagerna i hans hemland Jamaica hörde ihop med den globala kapitalismen. Foto: The Keasbury-Gordon Photograph Archive Collection/TT.
I den neoklassiska modellerna finns inga olika sorters maskiner över huvud taget. Ekonomin har bara en enda vara, som antingen kan konsumeras eller investeras. Allt som sparas investeras automatiskt, och ger en avkastning som är känd på förhand. Ekonomin befinner sig alltid vid full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande. Problemen som Marx och Keynes ägnade sig åt, med arbetslöshet och otillräckliga investeringar, är nu omöjliga per definition. För någon som var intresserad av verkliga ekonomiska problem gick det här verktyget inte att använda.
För Donald Harris var dessa debatter allt annat än teoretiska. Han har varit rådgivare åt flera jamaicanska regeringar, och på 1990-talet bidrog han till att utforma en industripolitisk plan för landet. Fokus låg på att öka exporten, för att säkra tillgången på hårdvaluta, och för att utsätta jamaicanska företag för världsmarknadens disciplin. Subventioner och skattelättnader skulle delas ut efter förmåga att exportera, ett objektivt kriterium på företagens konkurrenskraft.
Donald Harris ville också prioritera investeringar i infrastruktur: i elektricitet, transporter och vatten och avlopp. Bristen på kredit var ett annat avgörande problem, som kunde avhjälpas med hjälp av utländska företag. Höga räntor skapade en preferens för korttidslån, som lämpade sig väl för varor med korta produktionstider, som färska frukter och grönsaker, men sämre för längre förädlingsprocesser.
Raka rör. Ett jamaicanskt frimärke från 1938, när landet ännu var en koloni, pryds av den brittiska kungen George V och en sockerplantage. Foto: Zabanski/adobe stock.
Ungefär femton år senare, 2010, kunde Harris konstatera att Jamaica inte hade följt hans råd om en exportledd utvecklingsbana. I stället hade man slagit in på villkorade lån från organisationer som IMF och Världsbanken. Landet hade dragit på sig en stor och växande utlandsskuld som blev allt svårare att betala av, trots ett årligt budgetöverskott på nära fem procent. Försöken att stabilisera växelkursen med hjälp av höga räntor hade också höjt räntorna på statsskulden, och försatt landet i en skuldfälla. Halva statsbudgeten gick åt till räntebetalningar.
Donald Harris rekommenderade att staten drog sig tillbaka från delar av ekonomin för att anta en smalare och mer strategisk roll. Samtidigt varnade han för att åtstramningar nu skedde under en lågkonjunktur, varför han fortsatte att rekommendera investeringar i infrastruktur. Han föreslog också satsningar på offentliga jobb i utsatta områden som alternativ till brottslighet.
Bland de djupare strukturella problemen som Donald Harris identifierade var att en stor mängd tillgångar stod oanvända, eller slösades bort. Att sätta dem i bruk kunde inte åstadkommas med enkla lösningar som att öka efterfrågan eller undanröja byråkratiska hinder. I stället behövde staten ta en aktiv roll i att bistå entreprenörer, genom att koordinera investeringar och minska den osäkerhet som de alltid innebär.
Donald Harris jämförde Jamaicas ekonomi med en gammal rostig motor som behövde rustas upp och förses med nya delar för att kunna tävla mot sina allt snabbare konkurrenter. Men några av hans förslag låter också oortodoxa för att komma från en marxist – som att privatisera flygplatserna och ge skattelättnader till företag.
Sedan början på 2010-talet har Jamaica fått ned sin utlandsskuld med en imponerande hastighet. Det har skett tack vare sjunkande räntor, omstruktureringar av skulden, en del stöd från Kina och Venezuela, och framför allt ett ännu större budgetöverskott, på sju procent. Arbetslösheten har också sjunkit, men tillväxten har varit fortsatt låg på 1–2 procent. Investeringar i infrastruktur har skjutits på framtiden och exporten har legat still. Än återstår mycket innan Donald Harris vision om en exportledd utvecklingsstrategi för Jamaica kan förverkligas.
Finns det då någon möjlighet att Donald Harris idéer får ett genomslag om hans dotter blir president i USA? I ärlighetens namn är det svårt att föreställa sig. Demokraternas ekonomiska rådgivare har visserligen på senare år velat distansera sig från nyliberalismen och ortodox nationalekonomisk teori. Industripolitik är på modet igen. Men främst verkar den tänkt att användas som ett ekonomiskt vapen i rivaliteten med Kina. Militära motiv går före ekonomiska. Målet att föra tillbaka leverantörskedjor till USA ger inte nödvändigtvis utrymme för fattiga länder som Jamaica att utvecklas.
Men vi andra kan ta intryck av Donald Harris djupa kunskap om nationalekonomi, och strävan att inte bara studera världen utan – hur svårt det än är – också förändra den.
Kolkraftverket i Hjorthagen i Stockholm stängde 2018. Oksana Tarasova varnar för att en kollaps för Golfströmmen kan leda till en ond spiral där fossila bränslen återigen används för att värma upp norra Europa. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.
I regeringens nya utredning om utsläppsminskningar ligger fokus på att minimera påverkan på näringslivet. Samtidigt dömer nya FN-rapporter ut världsledares klimatpolitik som ”tomma ord”, och larmar om ett värre nödläge än någonsin.
– Jag jämför ofta jordens klimatsystem med ett täcke. Om du drar i ett hörn kommer de andra tre också att röra på sig, säger Oksana Tarasova till Flamman.
Hon är direktör för World Meteorological Organization, en väder- och klimatvetenskapsbyrå under FN-paraplyet, och sitter även i styrkommittén för FN:s miljöprogram UNEP.
Båda organisationerna har precis släppt var sinrapport om det nuvarande klimatläget. Infallsvinklarna skiljer sig, men slutsatserna är snarlikt ödesmättade: 2023 års globala växthusgasnivåer var högre än någonsin, och världens politik på området är otillräcklig.
– Om vi pratar om utsläpp i atmosfären, så räknar UNEP-rapporten upp vilka sektorer och länder de kommer från. WMO mäter det faktiska antalet växthusgasmolekyler i atmosfären.
Oksana Tarasova (bilden) förklarar hur ”varje växthusgasmolekyl är som en liten värmemaskin”, och att koncentrationen är det som räknas. Knäckfrågan rör hur stor del av det som släpps ut som kan sugas upp av naturen, och mycket överskott som blir kvar i atmosfären.
– I dag tas 25 procent upp av hav, och ungefär 30 procent av skog. Det som driver en ökad koncentration i atmosfären är inte alla utsläpp, utan de som blir kvar efter att biosfären gjort sitt. Utan naturen skulle vi stå inför en dubbelt så snabb uppvärmning.
Titeln på UNEP:sEmissions gap report syftar på klyftan mellan nuvarande politiska klimatmål och de åtgärder som skulle krävas för att nå Parisavtalets mål om under 1,5 graders uppvärmning.
– Med nuvarande policy på området kommer vi se en global uppvärmning på 2,6 grader i slutet av århundradet, berättar Oksana Tarasova.
– Vi ser många löften på den politiska arenan som inte stöds av atmosfäriska observationer. Men till och med sett till de löftena uppfyller vi inte Parisavtalet.
Årets Emissions gap report har titeln ”No more hot air”, i bemärkelsen ”varm luft” likväl som ett uttryck för ”tomma ord”. Klyftan mellan politisk retorik och vetenskaplig verklighet beskrivs som ”massiv”.
En mycket stor del av metanutsläppen kommer ur avfall från matsvinn. Samtidigt har många på vår planet inget att äta.
– Vi är mycket sena, och måste börja reducera utsläppen omedelbart. Första gången vi presenterade siffror likt dessa var 2004. Sedan dess har koldioxidkoncentrationen i atmosfären stigit med 11,4 procent. Det är inte som att vi inte vetat vad vi gör. Mätningarna började på 60-talet, och vi har varnat sedan 1975. Det är sorgligt.
För Sveriges och Nordens del varnar hon för de nya rönen om att Amoc, det system av havsströmmar som den värmande Golfströmmen ingår i, kan vara på väg att saktas ned.
– Om Golfströmmen upphör skulle det leda till en nedkylning av Europa, vilket snabbt blir en ond spiral om man försöker motverka det genom värme från fossila bränslen.
Regeringen tillsatte nyligen Styrmedelsutredningen, som ska komma fram till hur Sveriges utsläpp bör sänkas för att nå EU:s Fit for 55-klimatmål. Fokus ligger på att undvika ”orimligt höga kostnader för hushåll och näringsliv” samt ”allvarlig påverkan på konkurrenskraften för svenska företag”.
Oksana Tarasova tror att det visserligen går att kombinera ökad tillväxt med sänkta utsläpp – men är inte övertygad om att det är en bra idé.
– Personligen är jag inte en stor anhängare av oändlig tillväxt. Vi bor på begränsat territorium med begränsade resurser, och måste börja prata om hållbarhet och människans överlevnad. Med tillväxt kommer du till en punkt där alla resurser förbrukats. Vad kommer sedan? Om vi bara försöker oss på de ”lönsamma” åtgärderna fortsätter vi vara fast i en allmänningarnas tragedi, där alla jagar sina egna intressen.
Hon hänvisar tillen annan ny rapport från forskarnätverket Future Earth, där den första punkten som tas upp är att metanutsläppen stiger. Metangas är cirka 30 gånger mer ”intensiv” som växthusgas än koldioxid.
– En mycket stor del av metanutsläppen kommer ur avfall från matsvinn. Samtidigt har många på vår planet inget att äta. Varför? För att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle.
Flamman har sökt regeringens utredare Svante Mandell, Klimatpolitiska rådet, Stockholm Resilience Centre samt Klimat- och näringslivsdepartementet.
Linn Svansbo: Svensk polis förklarar krig mot fotbollen
Den allsvenska fotbollsmatchen mellan Hammarby och Djurgården den 20 oktober fick avbrytas efter att publiken kastat in smällare och bengaler. Foto: Magnus Lejhall/TT.
Fotbollskulturen i Sverige är ett praktexempel på folkrörelse. Visst har klubbarna problem – men polisens tuffhetssignalering vid förra helgens derby riskerar att slå bakut.
”Det är oacceptabelt att läktare blir en fristad för ett våld som vi aldrig skulle acceptera på andra ställen.”
Så sade Ulf Kristersson om den avbrutna derbymatchen förra söndagen. Djurgårdsklacken kastade in bangersmällare och bengaler på planen. Efter ett ovanligt långt matchavbrott fattade polisen ett historiskt beslut om att dra tillbaka tillståndet för den offentliga tillställningen och skjuta upp matchen – något som aldrig tidigare inträffat i svensk fotboll.
Frågan är varför i hela friden det är en angelägenhet som statsministern uttalar sig om. Att ett lokalt arrangemang stött på ordningsproblem brukar inte direkt klassas som en fråga för högsta politiska ort. Man kan också undra var polisens tuffa agerande mot offentliga tillställningar höll till under exempelvis Bråvallafestivalen, då 25 olika våldsbrott anmäldes, varav en våldtäkt och fem fall av misshandel.
Det är svårt att inte läsa situationen som en politiskt motiverad maktdemonstration från polisens sida.
Visst finns det problem med våld och hat på svenska fotbollsläktare. Men det symbolpolitiska krig som pågår mot fotbollen är varken proportionerligt eller konstruktivt. Polisen bröt i söndags den överenskommelse som funnits med fotbollsklubbarna och Svensk Elitfotboll om att matcher till varje pris ska spelas färdigt.
Varför de gjorde det är svårt att förstå. Pyrotekniska föremål är förvisso förbjudna – men alla som någonsin satt sin fot på en derbymatch i Stockholm vet att det inte är en proportionerlig motivering till att bryta en match.
Dessutom far de med osanning. Per Engström, chef för polisens nationella operativa avdelning, meddelade att Hammarby Fotboll misskött visiteringen i entrén. Antingen var han felinformerad eller så försöker han finta bort oss – polisrapporten visar nämligen att Hammarby följde polisens riktlinjer.
Klart är att matchen stängdes ned trots att de säkerhetsansvariga hos både Stockholm Live, Svensk Elitfotboll, Hammarby Fotboll och Djurgården var emot beslutet. På första parkett för att bevittna överkörningen av de sportsliga organisationerna satt i stället Anders Hübinette, regeringens särskilt utsedda utredare mot läktarvåld. Det är svårt att inte läsa situationen som en politiskt motiverad maktdemonstration från polisens sida. Polis och utredare vill visa hårdhandskarna mot stöket, och signalera att brott mot ordningsregler från just supportrar får allvarliga konsekvenser.
Samtidigt är åtgärden ett solklart exempel på kollektiv bestraffning, och riskerar att få oförutsedda konsekvenser. Polisens oförankrade och till synes omotiverade beslut har landat som en krigsförklaring i supporterled. Och den signal de skickar är inte att de har makt över situationen – tvärtom. Makten över fotbollen har i stället placerats hos femton arga killar i djurgårdsklacken med tillgång till bangers. Är några supportrar missnöjda med lagets insats på plan, tränarnas beslut om startelva eller den sportsliga ledningens värvningar så räcker det alltså numera med några knallskott för att tvinga fram ett avbrott som riskerar att få sportsliga konsekvenser för matchbilden. Det är ett enormt misslyckande, och riskerar att leda till ännu starkare störningar under kommande matcher.
Allsvenskan samlar hundratusentals människor. Fotbollen tar plats på bruksorternas vallar, i förorternas föreningsverksamhet, på skolgårdarnas grusplaner och i hundratusentals människors liv. Den fostrar barn i demokratiskt inflytande och gemensamt ägande genom medlemskap. Enligt revisions- och analysföretaget Ernst & Youngs rapport ”Hur mår svensk elitfotboll” bidrar Allsvenskan dessutom med 493 miljoner i direkta intäkter till statskassan – varje år.
Politiker och poliser som värnar samhällsgemenskap, demokrati och framtidstro borde inte ligga i krig med fotbollen. De borde göra allt de kan för att alliera sig med den. Och där ingår att låta matcherna spelas till slut.
Migranter eskorteras från det italienska skeppet Libra vid hamnen i albanska Shengjin den 16 oktober, efter att ha omhändertagits på internationella vatten. Foto: Vlasov Sulaj/AP.
Antalet asylsökande till Europa har störtdykt. Trots det vill EU-kommissionen nu utlokalisera asylprocessen till icke-medlemsländer, med inspiration från Giorgia Melonis Italien.
När EU:s stats- och regeringschefer nyligen möttes i Bryssel för ett toppmöte så stod migrationsfrågan högst på agendan. Efter ett år av inskränkningar av asylrätten på olika håll i unionen väntade sig många en uppslitande debatt. Tyskland har infört gränskontroller mot alla sina grannländer. Frankrike, Sverige, Danmark, Italien, Österrike och Slovenien har gjort detsamma längs vissa gränser. Polen och Finland har tillfälligt upphävt asylrätten för migranter från Ryssland och Belarus. Sådana åtgärder bryter mot reglerna inom Schengenområdet, men redan före torsdagens toppmöte kom signaler från Kommissionen om att det inte behövde bli någon konflikt.
160 olika organisationer har i ett öppet brev beskrivit det som ‘omänskligt, absurt och ett dyrt system som bryter mot internationella mänskliga rättigheter’.
I förra veckan skickade ordföranden Ursula von der Leyen ett brev till medlemsländernas ledare där hon föreslog att göra externa ”återvändarhubbar” till officiell EU-politik. Idén är baserad på det avtal som Italiens högerextrema regering slöt med Albanien i november förra året. Det går ut på att manliga asylsökande som kommer till Italien ska skickas till läger i Albanien medan deras asylärenden behandlas. Veckan före hade tre center öppnats i Albanien som tillsammans kan härbärgera över 1 000 migranter, varav ett fängelse.
Ideella organisationer har riktat hård kritik mot det italiensk-albanska avtalet då det bryter mot asylrätten. 160 olika organisationer har i ett öppet brev beskrivit det som ”omänskligt, absurt och ett dyrt system som bryter mot internationella mänskliga rättigheter”. Men trots att antalet asylsökningar i EU-länderna förra året var en miljon – en tredjedel av antalet som kom under rekordåret 2015 – och i år har minskat med ytterligare 40 procent, verkar flera europeiska regeringar vara fast bestämda att kopiera receptet. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som tidigare har kritiserat ett liknande förslag från hans konservativa föregångare om att skicka asylsökande till Rwanda, har uttryckt starkt intresse för planen som kommer att kosta Italien 670 miljarder euro över fem år. Det har även Nederländernas nya högerregering gjort. Inte ens Tyskland, som länge har haft en mer liberal linje i migrationsfrågor, förväntas blockera ett eventuellt avtal i Europeiska rådet.
Men det är inte säkert att EU-kommissionens nya plan kan bli verklighet. Redan förra fredagen, bara två dagar efter att de 16 första asylsökande anlände till Albanien i väntan på att bli deporterade till sina hemländer, beslutade Italiens högsta domstol att 12 av dem måste skickas tillbaka till Italien. Beslutet innebär att det är oklart huruvida planen ens kommer att gå att genomföra. Enligt Albaniens premiärminister Edi Rama, som hoppas att avtalet ska snabba på hans lands ansökningsprocess för att bli ett EU-land, är det inte heller säkert att andra EU-länder kan kopiera upplägget, då det hänger på att man kommer överens med ett icke-EU-land som är villigt att ta emot migranterna.
Michele LeVoy (bilden) från organisationen Platform for International Cooperation on Undocumented Migrants, Picum, sade sig vara ”förfärad” över EU-ledarnas nyfunna entusiasm för utlokaliserade center för asylsökande i en intervju med The Guardian:
– Förutom att det är logistiskt och ekonomiskt nonsens är det ett grymt system som bryter mot internationell och EU-rätt och gör att människor riskerar att utsättas för övergrepp, utan tydliga möjligheter att få upprättelse.
German Bender diskuterar Arenas idés senaste rapport tillsammans med Ida Drougge (M) och Mikael Damberg (S). Foto: Liz Fällman.
Samtidigt som en Socialdemokraterna går med på ett balansmål synar tankesmedjan Arena Idé finanspolitikens spelregler. Samtidigt presenterar man ett förslag på ett nytt ramverk – med långsiktiga investeringar och samhällsbehov i fokus.
– Alla vägar bär till Rom. De här investeringarna är inte valfria.
Elinor Odeberg (bilden), chefsekonom på Arena Idé, är självsäker när tankesmedjan lanserar sin ”skuggöversyn” av det finanspolitiska ramverket på Medelhavsmuséet i Stockholm.
Bland de behov som nämns och redovisas i rapporten finns bostäder, elnät, och järnväg. Man föreslår också att dela upp statsbudgeten i en drift- och en investeringsbudget, för att lättare komma över ”utgiftspuckeln” vid stora men nödvändiga satsningar.
– De här investeringarna är verkligen genomförbara, och skulle lösa många samhällsproblem, säger Vilgot Österlund, statistiker på Arena Idé, till Flamman.
– Ska man möta behoven inom nuvarande ramverk får man antingen skära i välfärden eller höja skatterna, och det kan ju lika gärna bli skattesänkningar av de utgifterna. Vi tycker det behövs ett ramverk där det är tydligt att om man lånar ska det gå till investeringar.
Frågan om det finanspolitiska ramverket precis blivit både hetare och svalare än väntat. De två inbjudna politikerna, Mikael Damberg (S) och Ida Drougge (M), skulle ha varit motparter. Nu representerar de i stället partier som just kommit överens om ett nytt balansmål, som ersätter det gamla överskottsmålet. Statsfinanserna måste inte längre sluta på plus – så länge man inte heller hamnar på minus.
– Jag är traditionell nordisk socialdemokrat här. De lån man tar på sig kommer man att behöva betala av, säger Mikael Damberg, som kallar det en ”styrka för Sverige” att en riksdagsmajoritet gått ihop.
– Kommer den här överenskommelsen att täcka alla behov i samhället? Absolut inte. Då måste man prioritera det som är viktigast. Pengar är aldrig oändliga.
Från parterna bakom beslutet beskrivs det som ett sätt att öka utrymmet för investeringar, medan socialdemokraternas vänsterfalang har beskrivit det som en förlängning av de senaste årens åtstramningspolitik. Ida Drougge ser ramverket som nödvändigt.
Stram. Mikael Damberg presenterar Socialdemokraternas budgetmotion för 2025 den 4 oktober. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
– Utgångspunkten är att alla investeringar ska läggas inom ramverket. Kärnkraften ska till exempel inte läggas utanför. Ska man göra avsteg så ska det vara i extraordinära fall, som krig, corona eller finanskris, säger hon.
I skuggöversynen presenteras ett ”defensivt” och ett ”offensivt” scenario, där det offensiva som högst tar upp ungefär 3,5 procent av BNP, för att sedan sjunka framåt 2040-talet när satsningarna genomförts. Det nyklubbade balansmålet ger bara utrymme åt hälften så mycket statliga investeringar som Arena Idés defensiva plan på 49 miljarder kronor.
– Jag är positivt inställd, jag ser inte egentligen att dessa nivåer skulle äventyra statens ekonomi. Det är bra att er utgångspunkt är realekonomin, att diskutera lösningar utifrån vilka behov vi faktiskt har, säger Lars Pålsson Syll, docent i ekonomisk historia.
Hans motpart på andra sidan scenen, professorn i nationalekonomi John Hassler, håller inte helt med om beskrivningen av ramverket som bromskloss. Han ifrågasätter i stället var svensk ekonomi hade hamnat utan det nuvarande ramverket.
– De svenska investeringarna, både offentligt och privat, är väldigt höga och har ökat de senaste 25 åren.
Moderatorn German Bender ställer motfrågan om de ökat i paritet med behoven.
– Det kan man diskutera, men internationellt sett investerar vi inte lite, svarar John Hassler.
LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö river ner applåder i lokalen när han berömmer Arena Idé för att ha ”gjort ett grymt jobb.” Han säger sig ha varit positiv till överskottsmålet från början – men att ”allt har sin tid”.
– Det nuvarande ramverket är en produkt av 90-talskrisen, och jag har varit en stark försvarare av det. Men 30 år senare har vi andra problem än det Göran Persson beskrev som ”skrattande finansvalpar på Wall Street”, säger han, och fortsätter:
– Vi har ett gangstersamhälle där ryssen står runt hörnet, Malmbanan har spårat ur två gånger och utanförskapet i förorterna är enormt. Överenskommelsen mellan S och M gör varken till eller från, den adresserar inte dagens problem.
En del av E45 stängs av efter att vägras. På plats är det översvämmat och vägen har rest sig. Köerna är långa och flera fordon rapporteras sitta fast. Foto: Joachim Nywall/TT.
Vi fortsätter dricka vårt allt dyrare kaffe, medan vi låtsas som att molnen vid horisonten inte angår oss. Till och med oppositionen verkar ha gett upp.
Det är närmast apokalyptiska scener som utspelats i våra flöden de senaste månaderna. Hus som spolas bort av störtfloden i efter orkanen Helene i North Carolina. Översvämmade byar i Rumänien efter skyfallen i slutet av september. Människor som räddas från hustak på Sicilien efter nya extremväder nu i oktober – med över 600 millimeter regn på två dygn i vissa områden i södra Frankrike.
Samtidigt har delar av östra Europa under sommaren plågats av torka, för tredje året i rad. Den extrema torkan år 2022 var troligen kontinentens värsta på 500 år – i konkurrens med den extrema sommaren 2018 – enligt European Drought Observatory.
Allt detta har dock haft minimal påverkan på det svenska debatten. Hettan och skogsbränderna 2018 bleknar i minnet, och för de flesta svenskar utgör klimatförändringarna fortfarande ett abstrakt och avlägset hot. Sverige är i många avseenden ett klimatkrisens Fylke, vars bekymmerlösa invånare fortsätter att röka pipa, pyssla om sin trädgård och dricka kaffe vid halv tre, i trygg förvissning om att de mörka molnen vid horisonten inte angår oss. Inte ens nyheten att våra egna utsläpp ökade med 5,6 procent det andra kvartalet kan skaka liv i våra bekväma hobbit-kroppar.
Kanske beror svenskarnas passivitet på att de inte ser någon politisk kraft med vilja och kapacitet att göra något åt problemet.
Bland svenska bönder växer visserligen oron över torka och översvämningar, och branschen ber om statliga försäkringar mot extremväder. ”Det är många som mår dåligt”, sade lantbrukaren Bertil Hagsgård i Mellerud i ett DN-reportage i september. Han har själv sett grödorna skrumpna av störtfloder de senaste åren, i en livsviktig sektor som alltid varit beroende av vädrets nycker och knappast behöver mer människoskapad osäkerhet.
Men böndernas oro drunknar i ett nyhetsflöde dominerat av krig, gängvåld och politiska skandaler. Och inte ens för dem som lever med konsekvenserna av ett förändrat klimat är det inte självklart att slutsatsen blir att omställningen måste gå snabbare. I så fall skulle ju det väderberoende jordbruket inte bara trycka på för statliga stöd, utan också för rejält höjda ambitioner i klimatpolitiken.
Vi kan inte direkt observera sambanden mellan den globala uppvärmningen och de ovanligt starka orkaner som nyss dödade över 200 människor och orsakade skador för över 100 miljarder dollar i USA. Eller sambandet mellan koldioxidhalten i atmosfären och stigande kaffepriser (via torka i Brasilien). Eller mellan bilarnas avgaser och vägar som förstörs när temperaturen kretsar kring nollan en allt större del av vintern och markvattnet fryser, utvidgas och tinar – gång på gång. Men även om vi inte kan se sambanden med ögonen vet vi att de finns.
Alla förstår att smältande glaciärer beror på uppvärmningen – ett av de allra enklaste sambanden. Några kanske rycker på axlarna åt nyheten att fyra av Sveriges drygt 250 glaciärer försvunnit på lika många år, andra sörjer ett stycke svensk natur som är på väg att försvinna i rekordfart. Men alla bör vi oroas över att smältande glaciärer på sikt hotar hundratals miljoner människors tillgång till färskvatten. I Sydamerika är Andernas glaciärer nu mindre än de varit på 10 000 år, men dessvärre också större än de kommer att vara under resten av våra liv.
Kanske beror svenskarnas passivitet på att de inte ser någon politisk kraft med vilja och kapacitet att göra något åt problemet. För samtidigt som högerregeringen slaktar klimatpolitiken, låter utsläppen öka och passivt ser på när industrisatsningar som varit omställningens kronjuvel kraschar eller sätts på paus – så har det ledande oppositionspartiet slutit en åtstramningspakt med högern som omöjliggör nödvändiga investeringar i att rusta upp och ställa om samhället.
I valet 2022 valde svenskarna tillväxt framför omställning, men fick varken eller. Det innebär att målet nu står öppet för den som vågar sätta klimatfrågan i centrum för en vision om ett bättre samhälle. Kommer vänstern att ta bollen, eller fortsätta röka pipa medan molnen i fjärran kommer närmre?
Syriska kurder vid en begravning av offren för turkiska luftangrepp mot norra Kurdistan i november 2022. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Den turkiska armén har en lång historia av närvaro och ockupationsförsök i den kurdiska regionen Bashur i norra Irak. Under det osmanska riket sträckte sig imperiet ända ned till Mosul, och efter dess fall har flera försök skett till att återskapa det gamla imperiets dominans i området. Med de senaste årens turbulens i Mellanöstern har det blivit allt viktigare för Nato och Turkiet att kontrollera Bashur för att säkra sin hegemoni. I åtta år har en oavbruten militär operation pågått mot området, men de har inte lyckats erövra området eftersom att motståndet har varit oväntat starkt.
Turkiets agenda är att stoppa utvecklingen av ett socialistiskt samhälle som kan befria det kurdiska folket.
Den 15 juni 2024 inledde den turkiska ockupationsmaktens armé en omfattande invasion i Duhok-regionen efter utplaceringen av tusentals soldater, 300 stridsvagnar och pansarfordon. Under veckorna som följt har Turkiet släppt bomber i bergen, som tvingat jordbrukare och bybor att fly sina hem. Bara i augusti har Turkiet attackerat Bashur med 350 flygplan, 33 helikoptrar och 90 förbjudna explosiva medel enligt HPG (Folkets försvarsstyrkor). Både människor och klimatet lider av efterföljande bränder i regionen.
Turkiets invasion är helt i linje med kolonialismens strategiska girighet att erövra området. I Turkiet utövar nationalstaten förtryck mot kurder i den ockuperade delen Bakur, där kurderna inte tillåts tala sitt språk, utsätts för strukturell rasism och tvingas till turkisk assimilation. I den ockuperade regionen Rojava (nordöstra Syrien) – där det finns en rörelse som kämpar för ett alternativt, demokratiskt och frihetligt samhälle – blir aktivister, civilbefolkning och infrastruktur ständigt attackerade av Turkiet.
Turkiets agenda är att stoppa utvecklingen av ett socialistiskt samhälle som i längden kan befria det kurdiska folket. Invasionen i Bashur är nu ännu ett led i kolonialismen och tillintetgörande av det kurdiska folket och Kurdistan.
Kurderna är ett ursprungsfolk som levt i regionen långt innan uppdelningen av ottomanska riket. Liksom värnandet av ursprungsbefolkningar runt om i världen, samt erkännandet och respekten för ursprungsbefolkningars kultur och levnadssätt som tillvaratar naturen på ett hållbart sätt, behöver även kurdernas rätt till existens försvaras.
Invasionen har tillåtits pågå i tystnad, utan protester från vare sig ledarna för den kurdiska regionala regeringen KRG, den irakiska regeringen, amerikanska soldater på plats och omvärlden. Det sker en uppenbar korruption makthavare emellan, där förhandlingar om området Bashur sker på bekostnad av lokalbefolkningens och naturens lidande.
Vi vägrar tillåta detta pågående förtryck av kurder, förstörelse av jordbruk och ett möjliggörande av Turkiets expansion att fortgå. Vi i Rojavakommittéerna uppmanar därför demokratiska organisationer och aktivister att höja sina röster i protest mot kolonialmakten Turkiets expansionsplaner och invasionen i Bashur. Turkiet måste stoppas!
I den amerikanska realityserien ”The secret lives of Mormon wives” visar sig unga mormonfruar vara precis lika syndiga som vi andra. Foto: Hulu.
På kultursidorna påstås att unga flickor längtar efter hemmafruliv, och att unga män bara vill slåss. Men inte ens mormoner vill leva den konservativa drömmen.
Mormoner dricker inte kaffe. Så när Layla, Demi och Jessi ska ses och bena ut Whitneys beteende på helgens gruppresa gör de det på läskcaféet Swig över 1,5 liter bubbelvatten utspätt med smaksatt sockersirap.
Scenen är hämtad från realityserien The secret lives of Mormon wives vars första säsong gick upp på strömningstjänsten Disney Plus i september. Serien är en sorts spinoff på ett internt tiktokdrama i en influerargrupp som kallar sig själva Momtok. Gruppen består av ett gäng överjordiskt vackra mammor med cheerleadernamn i åldersspannet tjugo till trettio – tänk ett gudfruktigt Paradise Hotel – med utpräglad cheugy-estetik.1 Därtill är de alla praktiserande mormoner bosatta i Salt Lake City, som försörjer sig (och sina äkta makar – vi ska återkomma till det) genom samarbeten på sociala medier.
Serien har kritiserats för att vara tråkig. ”Jag upplevde den som ansträngd och inövad, full av milt underhållande men uppenbart framtvingade bråk”, skriver Naomi Fry i magasinet The New Yorker, och Sveriges Radios USA-korre Roger Wilson sade ungefär samma sak när han pratade om såpan för ett par veckor sedan.
När man lyfter fram undantag som om de vore regel riskerar man att gå ärenden åt precis de krafter man hävdar sig vilja motverka.
Men jag håller inte med. Tvärtom är det dess realistiska skildring av småaktiga interna konflikter – typiska för de kvinnliga gemenskaper serien är baserad på – som gör den sevärd. De åtta kvinnor tittaren får följa är intelligenta, välformulerade och roliga, vilket gör deras psykosociala dynamik mer intrikat och därmed mer intressant än de plakatfulla skrikmatcher som vanligtvis präglar genren – mormoner dricker ju förstås inte heller alkohol.
Men det främsta skälet till att The secret lives har blivit en snackis är sannolikt för att den går att skohorna in i diskussionen om tradfruar (tradwives). I The New Yorkers kulturpodd ”Critics at large” nämner Naomi Fry programmet i samma andetag som Hannah Neeleman, känd som Ballerina farm. Även hon är mormon, och engagerad i vad som i de kretsarna kallas för ”homesteading” – alltså självförsörjande jordbruk. Hon är dessutom skolad ballerina och skönhetstävlingsvinnare, och inför sina miljontals sociala medier-följare postar hon om livspusslet med sina åtta (!) barn, surdegsbak, skörd och djurskötsel.
Men mormonmammorna på Disney Plus är inte alls representativa för en eventuell tradfru-trend. Serien är snarare propaganda mot den traditionella hemmafrurollen. För efter de åtta avsnitten går det nämligen inte att dra några andra slutsatser än vad vi visste redan för hundra år sedan – att ”traditionella familjevärderingar” är en tragedi för alla inblandade. Eller, snarare, för kvinnorna och barnen.
Momtok-tjejerna är ingen enhetlig grupp av dygdiga ”traditionella fruar”. Hälften är skilda från papporna till sina barn, antingen för att de gift sig för unga eftersom de blivit gravida av misstag, eller för att deras män var kontrollerande och manipulativa. Vid ett tillfälle kritiserar Demi de moraliska påbud som finns inom deras religion som gör att folk gifter sig innan deras hjärnor ens hunnit utvecklas färdigt.
Otrendigt. Den årliga pannkakstävlingen på fettisdagen i engelska Olney, Buckinghamshire, har pågått sedan 1445. Foto: Kin Cheung/AP.
Vissa av tjejernas öden under seriens gång hamrar in den här poängen särskilt väl. I det första avsnittet får vi veta att 30-åriga Taylor precis separerat från pappan till sina två barn efter att hon gjort skandal när hon avslöjat att en del av paren i Momtok ägnat sig åt swinging. Kort därefter träffar hon en ny man, exmissbrukaren och nyligen konverterade mormonen Dakota, och de råkar bli gravida. Taylor misstänker att Dakota är otrogen och ett bråk urartar i våld. Ändå tjatar både den svartsjuka Dakota och Taylors familj om att de måste gifta sig eftersom det enligt deras tro är skamligt med barn utanför äktenskapet. Det är nästan kroppsligt plågsamt att se Taylor brottas med sin motvilja och rädsla för Dakota och sin vilja att göra familjen till lags.
Tradfru-diskursen har löpt amok i den mediala offentligheten i ett par år nu. Från debatten om huskvinnan via den påstått konservativa podden ”Della Q” till soft girls har det under lång tid rått konsensus hos proffstyckare om förekomsten av en antifeministisk och värdekonservativ våg bland unga kvinnor. I mars i år beskrev Katrine Kielos-Marçal en sociala medier-trend där unga tjejer ”drömmer om att stanna hemma med hypotetiska (och helt bildsköna) barn eftersom de tycker att det är tråkigt att gå till jobbet”, i juli rapporterade SVT om att vara ”hemmaflickvän trendar på sociala medier” och tidigare i oktober intervjuade DN insidan en sociolog som fick uttala sig om att ”fenomenet tradwives, där kvinnor väljer ett traditionellt liv som hemmafruar, blir allt vanligare i sociala medier”.
Samtidigt finns det paradoxalt nog en parallell överenskommelse om ett växande åsiktsgap mellan unga män och kvinnor, där männen drar åt höger och kvinnor åt vänster. Men medan det senare är ett väl belagt, verkligt fenomen, gör The secret lives of Mormon wives det tydligt att trad wife-gagget suggererar fram en illusion om en samhällstendens, som inte existerar bortom ett par krönikörer och SVT-redaktörers fantasi.
Momtok-medlemmen Jen, 24 år gammal, försörjer sin platinablonda överklassmake Zac och deras barn genom samarbeten på sociala medier. Jens mamma är latina och städerska på det sjukhus där Zacs pappa är överläkare, men i deras relation ser maktdynamiken annorlunda ut eftersom Jen är den som tar ekonomiskt ansvar medan Zac läser läkarutbildningen.
Inte ens tjejer uppfostrade i självaste mormonkyrkan är med andra ord särskilt sugna på att leva som de, alltså kyrkan, lär.
Några avsnitt in i serien framkommer det hur kontrollerande och svartsjuk Zac är, vilket slutar i en sorts socialrealistisk thriller om psykisk misshandel. När tjejgänget åker på födelsedagsresa till Las Vegas hänger Zac på som förkläde, och när Jen mot sitt vetande hamnar på ett överraskningsfirande på den manliga strippklubben Chippendales ser man hur hon drabbas av panik över rädslan för hur hennes make kommer reagera när han får veta. Mycket riktigt påstår Zac direkt att Jen är lössläppt och har varit otrogen, hotar med skilsmässa, förbjuder därefter sin fru att umgås med Momtok och tvångsförflyttar hela familjen till New York.
Hela poängen med Momtok, som Jessi, Mayci och gänget upprepar som ett mantra, är att göra upp med misogyna tendenser i mormonkyrkan och hjälpa varandra att till exempel lämna sina farliga äktenskap. Just Mayci och Jessi har separerat från våldsamma män och skräder inte orden när det kommer till Dakotas och Zacs beteenden. Samtidigt består ytterligare en deprimerande sidoberättelse av att tittaren får följa Jessis ”mommy makeover” – hon ska förminska blygdläpparna, ”tajta till” sitt kön och göra ett tredje bröstlyft, vilket visar hur även hon förstås lyder under den behagfulla kvinnlighetens strikta förbindelser.
En annan bihandling skildrar gängets svarta får Whitney när hon överlägger med sin mamma om huruvida hon ska tacka ja till ett samarbete med ett sexleksaksföretag. Mamman avråder henne på moraliska grunder, varpå Whitney konfronterar sin mamma med det faktum att hon aldrig sagt ett ord till henne om hur sex fungerar vilket gjorde Whitneys bröllopsnatt till ”något ur en skräckfilm”.
Inte ens tjejer uppfostrade i självaste mormonkyrkan är med andra ord särskilt sugna på att leva som de, alltså kyrkan, lär. Det är som att de ansvariga för att hålla igång tradwife-trend-tugget själva tycker att föreställningen om att unga kvinnor skulle dras till det livet är en mer tilldragande fantasi än vad det livet faktiskt tycks vara för sagda unga kvinnor.
För besattheten av Ballerina farm och fåtalet andra trad-influerare kommer sig ju av att de är original, konstiga unikum – inte att de ses som inspirerande livsstilsguruer. Personer som Anna Björklund, Greta Schüldt och Moa Wallin har i sin tur fascinerat i Sverige för att de går emot den övergripande, globala samhällstendensen att yrkesverksamma kvinnor i innerstäder skaffar färre barn senare i livet – inte för att de utgör exempel på normen. Och att unga kvinnor reagerar mot feministiska ideal om politisk renlärighet var eventuellt en nyhet för tio år sedan, men att det fortsätter bli till förstasidesstoff till denna dag är faktiskt bara dålig journalistik.
När man lyfter fram undantag som om de vore regel riskerar man däremot att i sin skräckblandade förtjusning över en handfull tiktokmammor som yrar om att lyda sina makar ge draghjälp åt precis de krafter man hävdar sig vilja motverka. Ingen är sannolikt med i Facebookgruppen ”Ballerina farm stödgrupp” med 221 medlemmar för att de är sugna på att rösta på SD eller älskar Giorgia Meloni. Men när dessa excentriska avvikare alltid är på tapeten, tycks utgöra ständigt stoff för ”trendspanande” radiokrönikor, SVT-inslag och åsiktstexter, blir sådana politiska aktörers bakåtsträvande, husliga kvinnoideal plötsligt normaliserat.
Många har hemska upplevelser från den svenska bostadsmarknaden, även om onda clowner hör till de mer sällsynta inslagen. Foto: Leonard Stenberg.
Hemmet har blivit en vara, där inget riktigt liv ska pågå. Kontraktet på Kulturhuset Stadsteatern tar sig an bostadsmarknaden som gotisk spökhistoria – men slutar i antiklimax.
De flesta av oss som harvat runt på andrahandsmarknaden har skräckhistorier. Min märkligaste är när min första pojkvän hittade en lägenhet på Blocket som tillhörde en äldre man. Vi hade aldrig någon kontakt med mannen. Dottern som hyrde ut den påstod att han tillbringade vintrarna utomlands, jag tror inte att mannen visste om sina nya hyresgäster. Känslan var att han bara hade gått ut ur lägenheten den ena dagen, och vi in nästa. Släktfotografierna hängde kvar, använda rakhyvlar låg framme, det var smutsigt. En gång plockade dottern upp oss en gång i sin bil och bad oss betala hyran i förskott, i kontanter. Jag undrar vad hon behövde pengarna till.
Kontraktet, en nyskriven föreställning på Kulturhuset Stadsteatern, av dramatikern Isabel Cruz Liljegren (bilden), tar sin utgångspunkt i bostadsmarknadens fasor. Föreställningen undersöker hur osäkerheten tvingar oss till anpassning och foglighet, till och med i det egna hemmet.
Albin, spelad av Victor Iván, är överlycklig över att ha landat ett förstahandskontrakt i Vällingby centrum, noll minuter från tunnelbanan. Hyran är visserligen 10 000 kronor i månaden – marknadsanpassad – och fyra förskottshyror ska in. Stör han blir han vräkt med omedelbar verkan. Det ska inte vara några problem eftersom han ”inte har några vänner” och att ingen, inte ens hans mamma kommer att komma på besök. Lägenheten, gestaltad av scenografen Toni Tora Botwid, är sparsamt möblerad och ödslig, med vitlackade möbler och grårandiga lakan. Den ordningsamme Albin flyttar in med sin imponerande växtsamling.
Spänningen stegras snyggt under föreställningens gång, men när upplösningen kommer blir det något av ett antiklimax.
Grannarna, Oliver Andersson och Janna Granström, knackar på i tid och otid. Kostym och mask leker fint med alldaglighet och skräckelement, clownaktiga sminkningar, långa hårsvall. Albins telefon ringer oavbrutet. Hans spansktalande mamma är inlagd men Albin vägrar träffa henne – ”rötterna växer ut igen om man klipper av dem”, säger han. Vi förstår att förskjutandet av mamman också innebär ett förnekande av delar av Albins identitet. Sedan händer något. Det rinner blod ur kranen och växterna dör. Skor och kläder som verkar tillhöra den förra, numera försvunna hyresgästen Nabil dyker upp vid hans dörr. Albins enmannapodd ”Kontraktet” om hans jakt på bostad, får byta namn till ”Dödskontraktet”. Hjärnspökena har tagit verklig skepnad.
Lola Zackow, som står för regin, är också konstnärlig ledare för Sveriges Radios ljuddramatik – vilket märks. Hon har gjort en föreställning där ljudet får en särskild plats. Publiken får hörlurar och genom dem förmedlas en mångbottnad ljudbild, som ger en underton av obehag. Krukor som krossas, dörrar som smälls igen, steg i korridoren – ljudet skruvas upp och kryper in under skinnet.
Cruz Liljegrens pjäs skildrar hur hemmet har blivit en vara där inget riktigt liv egentligen ska pågå. Den ansluter sig till en skräcktradition där fasorna är vardagsnära och politiskt laddade. Föreställningen påminner mig om den argentinska författaren Mariana Enriques gotiska skräcknoveller, där samhällets fördrivna hemsöker och hämnas en värld som försöker glömma dem.
Men handlingen sviktar. Spänningen stegras snyggt under föreställningens gång, men när upplösningen kommer blir det något av ett antiklimax. Sensmoralen, om att bjuda in andra människor i livet och inte anpassa sig till döds, är fin men räcker inte hela vägen. När jag till sist tar av mig hörlurarna och lämnar salongen är det med känslan av att allting var lite för lätt.
När Didier Eribons mamma dog började han försöka förstå sina föräldrar och det samhälle som skapade dem. Foto: Pascal Ito/Flammarion
Didier Eribons kärleksförklaring till sin döda mor är en anklagelseakt mot den orättvisa döden – och det stenhårda klassamhälle som ligger bakom den.
Eribons mamma är 87 år gammal när hon efter knappt 20 år som änka blir för skröplig för att kunna klara sig ensam. Efter en övertalningskampanj från sina fyra söner flyttar hon under stora invändningar in på ett ålderdomshem i den nordfranska kommunen Fismes i Champagneregionen. Eribon berättar inledningsvis hur han spanat in sevärdheter i staden: bokhandlar, offentlig konst och religiösa monument att besöka under framtida påhälsningar. Men inget av det blir av, modern avlider knappt två månader efter flytten till hemmet.
Hur kan vi göra den åldrade människan till politiskt subjekt? Livets höst har aldrig varit ett särskilt sexigt ämne trots sin oundviklighet. Men med sjunkande nativitet och en allt äldre befolkning är det i dag en brännande fråga. Alla som har tur kommer en dag bli gamla. Men vad händer med oss när vi blir så svaga att vi inte kan ta hand om oss själva? Vi flyttar in på ålderdomshem. Detta är premissen för den franske sociologen och filosofen Didier Eribons sökande och känslosamma essä En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död (Verbal, 2024).
Hon var gift i 50 år med en våldsam man hon avskydde. Under hela sitt yrkesverksamma liv, som började när hon var 14, arbetade modern som städerska och i fabrik
Eribon drivs av en obändig vilja att begripa sina föräldrar. Dessa inskränkta, tjuriga, fattiga och konservativa människor som uppfostrat honom: en marxistisk, progressiv, homosexuell intellektuell. Men i stället för att ta till psykologi går han till sociologin. Han tar fasta på den kontext föräldrarna befann sig i. Det stenhårda franska klassamhället i mitten av 1900-talet slängde in dem i sina käftar, tuggade och spottade ut två trasiga, desillusionerade individer.
Bäst blir det när Eribon med sin nakna, ärliga prosa undersöker sin snåriga relation till modern och allt som var hon.
Denna bok är lika mycket en litteraturvetenskaplig genomgång, späckad med referenser till Foucault, de Beauvoir och Beckett, som en personligt hållen essä om det mest intima som finns, ens relation till sin mamma. Texten är skriven på klassiskt babbligt franskt vis, den talar till en snarare än blir läst av en. Bisatserna följer på varandra, tills han efter två-tre stycken återkommer med en slutsats till den inledande frågan. Precis som med andra samtida franska pratkvarnar, exempelvis Michel Houellebecq, blir det aldrig påfrestande utan flödar i oändliga associationsbanor som alltid lyckas tillföra något. Att behålla stringens i en text som hoppar mellan tankar och verk genom historien som en flipperkula kräver sin författare.
Bäst blir det när Eribon med sin nakna, ärliga prosa undersöker sin snåriga relation till modern och allt som var hon. Arbetarkvinnan, den rasistiska tanten, åldringen som inte kunde ta hand om sig själv. Sorgen efter hennes död perforerar texten även om den inte alltid är uttalad. Den lyser igenom i stycken, som när Eribon upptäcker att mamman förvarat ett ark med texten till Partisanernas sång i en skänk och frågar sig varför. Han riktigt borrar ned sig i mysteriet. Denna typ av betoning av något trivialt ägnar vi oss ofta åt när någon vi älskar har lämnat oss. Man försöker hitta mening, få syn på något, vrida om alla nycklar.
Boken är förstås även en uppgörelse med den våldsamma nyliberaliseringen av fransk välfärd, där de gamla kastats på offerbål till marknadens krafter med en fruktansvärt ovärdig äldrevård som resultat. Eribon avslutar med att i samtal med Simone de Beauvoirs Ålderdomen eftersöka något eller någon som kan tala för gamla och sjuka människor som inte kan organisera sig på egen hand. Han vänder sig till konsten och kulturen. Men i själva verket för han ju själv, med denna bok, på sätt och vis deras talan. En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död är ett komplicerat kärleksbrev till mamman och en anklagelseakt mot det franska klassamhället.
