SALVADOR När fackföreningsledaren Luiz Inácio Lula da Silva vann det brasilianska presidentvalet 2002 var det en försenad seger för den breda vänsterrörelse som vuxit fram under 80-talet i protest mot militärdiktaturen. Det var 1989 som Lula skulle ha vunnit, men han förlorade på upploppet. Lula själv säger att det var tur att han inte vann då, han hade inte den erfarenhet som behövdes förrän nu.
Den viktiga faktorn bakom vinsten 2002 var det nyliberala misslyckandet. Den dåvarande presidenten Ferdinand Henrique Cardoso hade förgäves väntat på den tillväxt i ekonomin som utlovats om han liberaliserade ekonomin, sålde ut statliga företag och öppnade gränserna för kapitalflödena. Istället drabbades Brasilien av flera finanskriser.
Lula följde bara i föregångarens nyliberala spår, säger vänsterkritikerna. Det stämmer till viss del vad gäller penningpolitiken, högräntepolitiken för att bekämpa inflationen behölls. Istället för att förhandla bort utlandsskulden valde regeringen att försöka snabbt betala av den, i strid mot partiprogrammet.
Men regeringen Lula återtog statens roll i ekonomin med en statlig näringspolitik och starkt stöd från Lula själv i exportsatsningar. Bland det viktigaste Lula gjort är att han sett till att minimilönen stadigt höjts för varje år. Detta har lett till en ökad köpkraft för en stor del av befolkningen och dessutom vidgat den inhemska marknaden, en ståndpunkt som vänstern länge drivit i Brasilien. Det sociala program som först kallades Fome Zero (Noll hunger) och som givit ett minimalt försörjningsstöd till 40 miljoner brasilianare har också bidragit till detta.
Lula har visat sig vara pragmatisk politiker med bra fingertoppskänsla. Den brasilianska makteliten som varnat för det äventyrliga i att låta en man av folket bli president har fått sig en rejäl näsbränna. Nu är de mest oroliga vad som händer när Lula lämnar presidentposten till nyåret. Själva lyckades de bara skapa kaos, kanske för att de själva satt med fingrarna i syltburken och inte förstod att en rättvis fördelning av resurserna är ett krav för utveckling.
Lula har skickligt spelat med dem på deras egen planhalva, kanske för att det varit enda chansen att regera varit att sluta allianser med dem. Detta har medfört att ganska lite förändrats i brasiliansk politik, som är i stort behov av en politisk reform. Fortfarande är den politiska makten bunden kring personer med en personlig maktbas och som är lätta att köpa.
För att förändra detta har det talats om att gå över från utpräglade personval till partilistor, som vi har i Sverige. Det skulle också krävas en offentlig finansiering av valkampanjerna så att politikerna inte är så beroende av sina finansiärer. De rundliga förmånerna till kongressledamöterna som stora privata kabinett och möjlighet att själva särskilja pengar till stora projekt i den egna valkretsen måste tas bort. Men naturligtvis är ledamöterna inte intresserade av detta och taktikern Lula har inte vågat sig på dem, han behöver deras stöd.
Inte heller den enorma ojämlikheten i resurser har Lula vågat sig på, istället har kapitalägare och jordägare stärkt sin dominans och fått ökande vinster.
Det är på det internationella planet Lula varit radikal säger många. Det han gjort är att vägra låta Brasilien inta en underdånig plats i världssamfundet, vilket i och för sig är radikalt, men närmast självklart. Den brasilianska regeringen har varit bra på att stärka landets ställning. Fast detta har i mycket varit en egoistisk hållning. Brasilien tillhör inte de fattigaste länderna och dessa har inte alltid gynnats av Brasiliens agerande.
För den breda vänster som fanns har Lula på många sätt varit en katastrof, facket och rörelser har splittrats för och emot Lula. Regeringen har inte samarbetat med dem utan bara agerat i kongressen. Hoppet om ett annat Brasilien har dött, många aktivister har passiviserats, kanske den allvarligaste konsekvensen av regeringen Lula.
