Efter den hårda kritiken mot Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons politiska projekt i förra veckans Flammanledare twittrade Anders Lindberg från Aftonbladets ledarsida att ”Flamman tycker vänstern ska gå i opposition mot S istället för regeringen”. Så är det naturligtvis inte. Men det parti som inte lyckas förklara de relevanta skillnaderna mellan sig själv och andra oppositionspartier är uträknat på förhand.
I ett läge där socialdemokratin plågas av interna strider hoppas naturligtvis många socialdemokrater att Vänsterpartiet ska låtsas som att det rödgröna samarbetet är intakt och sitta still i båten. Och medan Socialdemokraternas ledning skickar signal efter signal på att de håller alla dörrar öppna, också för samarbete högerut om något sådant står att finna efter en alliansförlust, ska Vänsterpartiet fint vänta på sin tur. Men så fungerar det inte för några allianser, inte ens Fredrik Reinfeldt behandlar sina partners på det viset. Man kan inte ena sekunden säga att samarbetet med Vänsterpartiet var orsaken till valförlusten 2010 och sedan förvänta sig fortsatt reservationslöst stöd från samma håll.
Men Lindberg har en poäng, det är dags att rikta blickarna mot regeringen. Man får inte sälja skinnet innan björnen är skjuten, den här tiden innan valet 2010 såg det också mer än lovande ut för oppositionen, det får vi inte glömma.
En av anledningarna till att allas blickar riktas mot socialdemokratin nu är annars att den agerar som om den redan vore regering medan regeringen, som vanligt, agerar som om den vore i opposition. Den senaste tiden har bjudit på få utspel, löften om politiken i framtiden och en minister som tagits i örat för sina rasistiska uttalanden medan politiken han försvarade består. Dessutom en statstjänsteman för integrationsfrågor, tillika folkpartist, på arbetsmarknadsdepartementet som istället för att svara politiskt i sak på Jonas Hassen Khemiris personliga och välskrivna text om rasismen försöker svara med samma mynt i en text som menar att Khemiri överdriver. Som om Khemiri och Jasenko Selimović hade samma roller i debatten! Dramatikern, och Flamman-medarebetaren, America Vera-Zavala, påpekade snabbt på Facebook att ”talar han inte om sitt politikområde eller om politik överhuvudtaget så behöver man faktiskt inte alls bry sig om vad han skriver. Vi måste kräva att åtminstone politikerna pratar sakpolitik speciellt de som är ansvariga för den.” Istället för politik får vi Selimović funderingar.
Men han är inte ensam. Vem vet till exempel idag vad näringsminister Annie Lööf vill göra åt den höga arbetslösheten? Som parti vill ju Centern sänka ungas löner, göra det generellt lättare att sparka medarbetare och dela ut skattepengar till de som redan har mest (dock ”mindre brant skatt” – inte ”plattare”). Men det har Centern inte fått med Moderaterna på ännu, alltså får vi egentligen bara reda på Annie Lööfs funderingar – inte regeringens satsningar.
Med migrationsministern Tobias Billström är det lika illa. Det är hans funderingar om hur gömmandet av papperslösa fungerar som har satt honom i klistret, han säger inte mycket om hur politiken ska förändras eller försvaras. Billströms funderingar är dock extra obehagliga eftersom de likt högern i USA både vill kasta ut alla papperslösa ”mexikanare” utan att vilja bli av med den svart betalda billiga hemhjälpen från samma håll. Först riggas ett system där arbetskraftsinvandrare i låglöneyrken knyts som slavar till sina arbetsgivare, sen jagas mörkhyade på tunnelbanan.
Men vad regeringen verkligen vill med flyktingpolitiken vet vi egentligen inte. Inte blev vi klokare av att Billström gck ut och sade att Moderaterna tillsatt en arbetsgrupp som skulle titta på ”volymen” flyktingar medan partisekreteraren Kent Persson snabbt dementerade. Vi vet alltså nu, kanske, vad Moderaterna inte tycker om flyktingpolitiken.
Att regeringen är huvudmåltavla för oppositionens attacker är därmed givet. Den saknar helt energi. Men låt det då också bli en alternativ politik som ersätter regeringens, ska det vara så mycket begärt?
