Nyheter 07 juni, 2024

Praying for the Climate Rapture

John Martin, ”The Great Day of His Wrath”, 1851–1853, oil on canvas.

The climate crisis is serious, but we can still stop it—as long as we do not give up and flee to an anarchist collective in the forest. And our best shot at salvation is large-scale solutions on a socialist basis.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

”I am talking about the slaughter, death, and starvation of six billion people this century—that’s what the science predicts,” Roger Hallam, the co-founder of Extinction Rebellion and Just Stop Oil told the BBC in 2019. 

The English word ‘genocide’ seems far too tame a word for such voracious, planet-wide human obliteration. Not the tens of thousands in Gaza. Not the six million of the Nazi death camps, but six billion. Perhaps even the end of the human race; certainly the end of civilization. Such cataclysm seems far better described by the word ‘omnicide’—the death of all humans. 

And the climate omnicide does not begin decades away; it’s not an end-of-century phenomenon at three or four or five degrees of warming above pre-industrial temperatures that between now and then we might somehow be able to avoid. For Hallam, the omnicide is rapidly approaching. In late 2023, he held up a scientific paper to a different BBC reporter, saying that its authors had calculated that already at 2C of global warming, we should expect one billion people to be killed. And this paper is typical of what the science is telling us, Hallam insisted. There is ”nothing particularly unique about this.” He hasn’t cherry-picked a particularly grim outlier of a paper to scare us. This is, allegedly, the consensus. 

Climatologist Zeke Hausfather writing for Carbon Brief noted in April that the first three months of 2024 had experienced average global temperatures of 1.6C above pre-industrial times. In 2023, the average global temperature pierced 2C of warming —although it was just for one day, the 17th of November. Temperatures fluctuate significantly from day to day, month to month and year to year, and so it is the overall decades trend, not such daily variability that we should be paying attention to. And, as of the time of writing, that overall trend tells us that we have seen roughly 1.3C of warming since the Industrial Revolution. 

Nevertheless, this breach of the threshold, however brief, was disconcerting. And based on current rates of emissions mitigation, if policy does not markedly change in the coming years, the Earth is on track to persistently (rather than briefly) exceed 2C at some point between 2038 and 2072, with the median prediction placed at 2052. That’s just 28 years from now, as close to us today as 1996 and ‘Wannabe’ by the Spice Girls topped the charts. And the lower bound is a mere 14 years away. Hallam recently doubled down on his expectation of imminent doom, saying in May that 12 percent of humanity will die in the 2030s. The omnicide begins in six years’ time, he thinks. Indeed, its first calamities have already begun.

While in jail for four weeks, Hallam wrote a 12,000-word essay titled ”Advice to Young People, as you Face Annihilation”, in which he averred that climate change will soon destroy our ability to grow food, if it isn’t already doing so. With the breadbaskets of the world failing, the shelves of supermarkets will either slowly or rapidly be cleaned out and then, like a vision from Cormac McCarthy’s The Road:

”A gang of boys will break into your house demanding food. They will see your mother, your sister, your girlfriend, and they will gang rape her on the kitchen table. They will force you to watch, laughing at you. At the end, they will accuse you of enjoying it. They’ll take a cigarette and burn out your eyes with it.” 

Luxuriating in his apocalyptic visions, he repeated his rape fantasy to the UK’s TalkRadio ”They take your mother, put her on the table and gang rape her, then they take a hot stick and poke out your eyes,” he said in 2022. ”That’s the reality of the annihilation project that you face.”

It’s not just Hallam who issues these eschatological prophecies. Cameron Ford, a spokesperson for Insulate Britain, a spinoff of Extinction Rebellion, told British left-wing columnist Owen Jones that ”societal collapse” is near, ”And then you see slaughter. You’ll see rape. You’ll see murder… We will lose everything we love.”

The conviction that we live in the End of Days is also not just an eccentric quirk of British activists. One of Germany’s most high-profile climate campaigners and co-founder of anti-coal-mining campaign group Ende Galände, Tadzio Müller, likewise has convinced himself that the clean transition ”is nowhere to be seen”. Sure, there has been some growth in deployment of clean energy technologies, particularly solar, wind, batteries and electric vehicles, he concedes in a recent essay in Flamman, but CO2 emissions continue to rise while banks continue to lend trillions to fossil fuel companies. A pair of floods that killed hundreds in Afghanistan and dozens in Brazil in May shows how that there is now ”absolutely zero chance of avoiding climate collapse”, if such collapse is not already underway. 

Activists like him have failed utterly, he now believes. We must confront the reality that tipping points leading to runaway climate change are now unavoidable, Müller declares, and so we have to accept the brute reality that ”everything we’ve done, our type of ‘activism’ is kind of over.” In place of climate activism ”business as usual”, he prescribes prepping for the now certain apocalypse to come. 

Läs mer

Müller stresses that this climate prepping will not be anything like the doomsday ”preppers” associated with the far-right survivalists and their bunkers full of filtered water, canned prunes and Spam. Instead he gives the example of the Swedish group Prepping Together, and argues for moving away from political struggles ”and more towards a needs-based politics.” This means construction of ”movement-based disaster relief networks” to buttress what remains of emergency services amidst floods and forest fires and heatwaves, so that the fire brigades, ambulances, paramedics and so on are not overwhelmed. When the supermarket shelves are empty and the state is no longer able or willing to enforce the law, ”vigilante groups” will form to enforce community rules. It is unclear whether he worries about the rise of such groups or advocates it. 

Along the same lines, University of Tasmania human geographer Kate Booth and eco-activist Tristan Sykes coordinate a campaign platform called Just Collapse, that pushes for local groups to form to at least coordinate a just descent down from modernity. And the University of Cumbria’s Jem Bendell produced a widely influential essay in 2018, ”Deep Adaptation”, that similarly argues that climate-driven societal collapse is unavoidable in the near term, if it isn’t already underway, and so we must adapt to that reality.

Alarm. Activists from Just Stop Oil blocking a road in protest against fossil fuels, October 27, 2022. Photo: Kirsty Wigglesworth/AP.

Tied to all this apocalypticism is an abandonment in the working class as the agent of change. If there is no hope, then, contra Winston Smith, it cannot lie in the Proles. Many doomsters even evince an antipathy toward the working class, and especially industrial workers organized in unions, whom they see as siding with the fossil bosses. In a discussion with Swedish sociologist and advocate of eco-sabotage, Andreas Malm, Müller said that workers and trade unions need to be ”recognized as an enemy” in the fight against climate change and biodiversity loss. Japanese political scientist and ‘degrowth communist’ Kohei Saito believes Western workers in particular enjoy ”extravagant lifestyles” and so must be brought low, while German scholars Markus Wissen and Ulrich Brand tell us these same workers collaborate with capital to maintain their ”imperial mode of living.”

If the workers are no longer the revolutionary subject of history, or if they are now even the enemy, what force remains that can provide deliverance but the climate apocalypse itself? Rather than fearful of the End of Days, these prophets of doom secretly or openly wish for such a Book of Revelation-style cleansing, washing away the sins and sinners of industrial modernity. 

They are praying for the climate Rapture.

Is the end really nigh?

Just as we have a responsibility not to minimize the threat posed by climate change, so too do we have a responsibility not to exaggerate. 

We must not cherry-pick data or papers that confirm a conviction about the worst outcome being likely, and we must also know how to not engage in cherry-picking, how to try to avoid confirmation bias—our ingrained tendency to favour information that confirms our existing beliefs. We must consider the overall trends of natural disasters at a particular locality and around the world, comprehending the role of natural variability, and not alight upon single incidents. We must wait for what attribution scientists (the young field that assesses the contribution of global warming to various phenomena) conclude. We must familiarise ourselves with what those who have great experience in energy, transport, agricultural and industrial systems say about the likelihood and feasibility of clean technological change—from economists and engineers, to the workers in those systems who are often more familiar with them than anyone. And above all, we must not spin out manifestly false post-apocalyptic fantasias about empty supermarkets, vigilantes and rape gangs. 

Those who say we should exaggerate in order to wake up all the ”sheep” are condescending and anti-democratic, assuming that ordinary people cannot comprehend the world around them in the absence of lies from their betters. It is also counter-productive: when those who do have expertise and experience in various sciences and industrial systems confront these lies, the green left in particular and the left as a whole is discredited. Exaggerations and lies about the end of the world are a gift climate deniers, who are happy to parade around these unhinged, baseless claims in order to discredit what climate science really does have to tell us. They are also a gift to fossil fuel companies, as they primarily act to demobilize: if nothing can be done, if we’re all doomed, why bother campaigning, protesting, voting for better policy, going to school to become a nuclear engineer, exploration geologist, infectious disease specialist or hydrologist (the sort of skills a warming world desperately needs more of), if there is no hope? Might as well party it up while there’s still time. 

But even if such exaggeration and lies were not counterproductive, even if the doom-mongers were not acting as the useful idiots of deniers and oil companies, they would still be wrong. The evidence just does not support anything that they say.

When we consider the full breadth of what hundreds of papers and models have concluded about the state of emissions mitigation, we find a very different understanding than that of the doomers. When we look at how humanity has responded to past, often severe environmental challenges, and our experience with natural disasters over the centuries, we find that overall, humanity is winning. When we look at the state of the clean transition, we have reason for cautious optimism. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

First, the study that Roger Hallam was waving around to the BBC interviewer as not particularly unique was in fact decidedly unique in that very few researchers have attempted to quantify the potential future body count from global warming because there are just so many variables affecting human mortality. Is a South African water crisis caused by global warming-driven drought or by the privatization of water companies? As science writer and climate campaigner Mark Lynas has pointed out, the paper was also unique in that it was written by an electrical engineer, not anyone with any expertise in health impacts of climate change, and its body count is drawn from a separate paper appearing in the journal Frontiers in Psychology (not a journal of medicine or climatology) written by a musicologist. Lynas also takes great effort to unravel the false precision and bogus math used to derive the body count.

Science is a collective endeavour, with each paper combining with many others to contribute to a much larger jigsaw of evidence. It is very rare for the findings of a single study, on any subject, to be taken at face value. Holding up one paper that reinforces one’s prior beliefs will not do. Instead, it is the overall weight of evidence from many studies that is what is convincing. Ask how that one study you have alighted upon fits with the full gamut of evidence on this topic—often found in what are called systematic reviews, documents that perform a structured assessment and synthesis of all the evidence on a particular topic. Hallam unfortunately, like many doom-mongers, suffers from what New York Times climate journalist Andy Revkin calls ”single-study syndrome”, picking one or two papers that reinforces his worldview and ignoring any that do not.

One of the rare pieces of work that has tried to perform a more structured assessment with respect to potential climate-related mortality is a 2014 investigation by an international consortium of medical researchers for the World Health Organization and coordinated by the London School of Hygiene and Tropical Medicine. They concluded that from 2030-2050, an excess 250,000 people per year are likely to die from such partly climate-related factors such as heat exposure, malaria, dengue fever, diarrhoea and childhood malnutrition—or 5 million across those two decades. As tragic as that is, it is not six billion or even one billion. But isn’t 5 million potential deaths bad enough?

2.7C is bad, but it’s not Armageddon

Second, remember that around the turn of the millennium, the ”business as usual” scenario developed by energy-system modellers for use in climate modelling assumed a dramatic expansion of coal use as China, India and Africa further developed economically, and that the US and many European countries would do little to abate their own use of this fossil fuel. The belief was that the full geologic extent of coal resources was so vast and so cheap, thus the easiest pathway for development, that it would almost certainly all be exploited. Averages of all modelling (i.e., not just one single study) suggested that under this scenario, global warming by the end of the century would reach somewhere between 3.6C and 6.2C above pre-industrial times, with the most likely temperature increase being 4.7C. 

Let us remind ourselves what the main impacts are likely to be at this range of temperature increases. At 4C, sea levels rise by 1-2 metres as the oceans thermally expand and ice sheets slough off Antarctica and Greenland, displacing hundreds of millions in those poorer locations where coastal defence is not possible or affordable, and the rest of us hoping that the trillions we would have spent on dykes, levees and sea walls held fast against storm surges. Most of the glaciers that feed many of our hydroelectric dams and irrigation systems would have long since melted. Regular flooding would sweep away many towns and villages in the underdeveloped tropics, while the sub-tropics and Mediterranean would be transitioning to desert. Gigantic forest fires would dwarf the extent and ferocity of the forest fires we are already experiencing, and speed up the dieback of the Amazon rainforest. In the absence of affording air conditioning, billions of people would confront dangerous heat index temperatures well in excess of 40C every year, and, in the absence of developing heat-resistant crops, regular droughts and heatwaves would threaten—although not crash—the world’s breadbaskets. At this point, the methane locked away in Arctic permafrost is released, a volume perhaps equivalent to three times more carbon than we have emitted since the Industrial Revolution. In the absence of negative emissions technologies, this would set in motion positive climate feedbacks sending us toward still higher temperatures. As bleak as this is, it would not mean human extinction or even industrial civilisation, but the challenges are almost incomprehensible. 

At 5C, much of the sub-tropics and all of the tropics are now subject to year-round deadly temperatures, with 60C a commonplace, making large swathes of the continents, where about half of the human race currently resides, uninhabitable for us even with air conditioning. All ice sheets will eventually disappear and breadbaskets simultaneously, regularly fail. And at 6C, the planet is now approaching the hyperthermal events that caused many (though not all) of the large mass extinction events of deep time. A similar mass extinction event thus is not unlikely. Perhaps our species might survive this, but I would not bet on our civilization doing so. 

Today however, all of that—4, 5 and 6C of warming—is off the table. As a result of technological innovation, policy change, and, yes, the shale gas revolution displacing coal in the US, modelling of the business as usual scenario shows we are most likely on track for 2.7C of warming, according to the UN Environment Program’s aggregation of such assessments, although the upper bound sits at 3.4C. Business as usual in this case means current policies, not taking into account any announced but yet to be implemented policies or pledges (Other aggregations, such as those from Carbon Action Tracker vary very slightly) 

If all announced pledges are kept, including net-zero emissions by mid-century, then by 2100, we are most likely to experience 1.8C of warming, with an upper bound of 2.5C. 

None of this is in any way a reason to relax, but at the same time, the impacts at these temperatures are similar to the impacts we are already seeing, such as hotter heatwaves, more extensive wildfires, greater flooding, and reorganization of the geography of infectious disease, just with the dial turned up further. It’s certainly not the End of Days even in the absence of adaptation. And of course humans will engage in adaptation efforts, as we always do.

At the same time, the less likely yet still feasible upper bounds of these aggregations do begin to be disconcerting, particularly where the business-as-usual case breaches the 3C threshold. At this point, deadly heat shocks start to be far more extensive, sea level rise far more difficult to combat, and breadbaskets more seriously threatened. 

It is not at all clear that governments will keep those pledges and achieve net-zero emissions by mid-century. And so it is vital that we work even harder to ensure that our governments do keep them, improving the odds of our keeping below 2C. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

Bending the curve

Third, while we still have very far to go to reach net-zero, it simply isn’t true that the clean transition is ”nowhere to be seen”. 

Total greenhouse gas emissions are still rising, but emissions per person peaked about a decade ago and have been falling ever since, albeit nowhere near fast enough. Moreover, the growth of emissions has slowed down a great deal, hinting at an absolute peak some time this decade. 

If we move down from the global to the national level, the picture becomes brighter still: Some 30 mostly developed nations have already seen their GHG emissions peak and begin to decline, even after taking into account the offshoring of carbon-intensive manufacturing, and eight major jurisdictions (i.e., with populations over 5 million), from Quebec to Norway have already largely or almost completely decarbonized their electricity grids). Even with the UK’s continued use of coal and gas, thanks to roll-out of wind and solar energy, as well as existing firm resources such as nuclear and hydroelectricity, a young Briton’s emissions are less than half what their grandparents’ were. 

The Global North still has a very long way to go to clean up its act, and electricity is far from the only source of GHGs, it remains the case that most of the emissions growth of the rest of the century will come from the developing world. This is not a product of the villainy of fossil fuel companies or perfidy of Global South governments, but instead a frank recognition by the latter, and, where democratic, by popular majorities, that oil, gas and coal remain the cheapest way to develop. And even here, there is much good news of sharp reductions in per capita coal emissions: at the peak of US coal emissions in the early 20th Century, Americans emitted 14 tonnes per person; Chinese coal emission peaked around 2020 at 5 tonnes per person, and Indian coal emissions appear to have peaked in the last few years at 1 tonne per person.

Exposed. Rising sea levels and floods affect have the worst effects on poor areas, such as the village Chamwana Muna, Kenya. Photo: Gideon Maundu/AP.

But we need absolute emissions reductions, not merely per capita reductions. Indeed we need to eliminate them, not merely reduce them. To get there in the Global South means two things: a massive scaling up of genuinely additional, grant-based climate finance (not predatory loans) from north to south, and industrial policy to de-risk technological innovation and deployment to radically reduce the cost of clean tech. Even where clean alternatives are already proven and have begun to be deployed in the Global North, they remain too costly for many parts of the Global South. These are both very much still worth fighting for.

Decarbonization is hard, not easy

We also have to recognize that decarbonization is hard, not easy. Fossil fuels are not a villainy imposed on society by corporations, but a wonder resource that has lifted humanity into modernity. If the whole of the planet had been democratically socialist throughout the 20th Century (i.e., not under the false, authoritarian socialism of Stalin or Mao), modernity, and all of its hospitals, schools, homes and the factories and mines needed to support those socially vital goods and services would have been largely powered by fossil fuels until scientists discovered the full scale of the threat posed by the greenhouse effect in the 1980s. This means that because under socialism modernity would have been spread to the whole of the world, not restricted to the Global North, the scale of global warming by then would have been far worse than under the capitalism history actually experienced.

But under capitalism, when we discover that a good or service is harmful, such as fossil fuels, if it is profitable, then the companies that produce it have an incentive to continue its production, to lobby and capture regulation. And if we know that something is beneficial, such as clean energy and infrastructure, but it is not profitable, or even insufficiently profitable, then there is no market incentive to produce those goods or services. A great example here is how Tesla limited its buildout of fast charging stations for its electric vehicles along routes that it thought would be profitable. Now that the company has realized charging is not very profitable, it is shutting that department down. The Norwegian government however early on recognized the challenges of profitability for charging networks, and so simply built out charging stations themselves. EVs in the country now enjoy a market share of over 90 percent.

From a socialist point of view, the Biden’s Inflations Reduction Act (IRA) is far from perfect, but it’s a radical break from four decades of neoliberal business as usual.

Moreover, for some sectors such as long-haul aviation or cement or aluminium production, there are not a lot of off-the-shelf clean technologies we can swap for fossil fuels. For these sectors, there still needs to be a great deal of technological innovation. But, contrary to the fable entrepreneurs tell about themselves, market actors are very risk-averse, and reluctant to invest in clean tech innovation or deployment without greater certainty of decent returns on investment. 

Compounding the problem, fossil fuels are the foundation of almost every economic sector, with a great many intertwined dependencies. Decarbonizing all economic sectors thus requires a great deal of coordination across them in service of a goal distinct from profit. This is called a ”coordination problem,” and markets are just very bad at solving them.

Put another way, there is a misalignment between the profit incentive and society’s democratically decided goals.

To solve all of these problems that inhibit the speed of decarbonization the state needs to intervene with incentives, subsidies, smart regulations, advance purchase guarantees, funding of R&D, and, if we are even more ambitious, public ownership, to consciously steer the economy instead of letting the amoral, unconscious anarchy of the market do the steering. Economic planning in the form of industrial policy.

But for a quarter of a century, climate policy was dominated by neoliberal emphasis on regressive carbon pricing that hurts the poor, energy system liberalization and privatization. It should be no mystery as to why decarbonization has been so slow, and why so many ordinary people baulk at the costs.

The Biden Administration however, burnt by the success of the Chinese Communist Party’s (authoritarian) economic planning in so many sectors, and needing to stimulate the economy following the Covid-19 pandemic, has embraced industrial policy with gusto via the Inflation Reduction Act, or IRA, and a suite of allied policies to achieve decarbonization, reverse deindustrialisation, strengthen supply chains, enhance state capacity, and deliver millions of decent paying, community-supporting jobs in the process. To be sure, from a socialist point of view, the IRA is far from perfect, but it’s also a radical break from four decades of neoliberal business as usual and a sharp pivot toward economic planning. The left needs to lean into this industrial-policy approach, to spread the model around the world, and to campaign to make it even better.

And the working class, derided by the doom-mongers, has an intrinsic interest in such economic planning, for at its public-ownership optimum, the volume of employees hired is simply the number needed to achieve the democratically decided goal, rather than the bare minimum required to achieve profitability. The same goes for working conditions and pay. A fortiori, industrial workers in particular have perhaps the most comprehensive formal and tacit knowledge of the energy, transport, agricultural and industrial systems that need to be cleaned up, and through the power of collective bargaining in their unions, they have a far greater ability to force corporations to switch to cleaner operations and products than any protest or sabotage.

The democratic socialism of industrial-policy economic planning and muscular trade unionism, not the eschatology of climate apocalypse, already offers the best suite of policies and analysis needed to accelerate the clean transition. It also re-affirms the classical socialist understanding of the central role of the working class—especially the industrial working class—and our trade unions and parties of labour (so long as we don’t give up organizing in them), for they are best positioned to deliver the clean transition. 

We have no need to import the doomsters’ counter-Enlightenment ideological cuckoos’ eggs of millenarianism, misanthropy and anti-modernism into the nest of the left in order to solve the hard problem of climate change. 

So let the cult of the Climate Rapture run off to the woods and preach to each other that the end is nigh. The rest of us have work to do.

Leigh Phillips
Kanadensisk klimatjournalist.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 07 september, 2024

Språket virvlar vackert nedför sidorna

Karolina Ramqvist debuterade 1997 med ”När svenska pojkar började dansa”. Foto: Elisabeth Toll.

Klass, våld och kulturkapital blir till dynamit i Karolina Ramqvists eviga kärlekshistoria.

Kan du se dig själv bli kär i någon från en annan klass? Självklart. Men gör vi det möjligt? Det är en annan fråga.

Vi lever i ett land där det inte finns något konkret hinder för en kulturarbetare att gänga en mekaniker. Samtidigt väcker kärlek över klassgränserna en spänning inom oss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Emmy Stiernblad
Fastighetsförvaltare och skribent.
Inrikes/Nyheter 06 september, 2024

Moderat ifrågasätter värmerekord: ”Inte unikt”

Människor umgås och badar i värmen vid Sundspromenaden i Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Sverige slår värmerekord, och experter varnar för att undantagen håller på att bli regel. Riksdagsledamoten Lars Beckman uppmanar människor att inte oroa sig – med hjälp av missvisande statistik.

I början av månaden, mot slutet av norra halvklotets varmaste sommar någonsin, rapporterar många medier om ett historiskt svenskt temperaturrekord för september. SVT:s meteorologer följer siffrorna ”som sportresultat”, och kallar det ”spektakulärt” när SMHI rapporterar en temperaturtopp på över 30 grader i Skåne under onsdagseftermiddagen. Men hur spektakulärt är det egentligen?

– Det börjar bli förutsägbart att det är varmt i september numera. Vi pratar om det hela tiden, hur säsongerna förändras, säger en solande Malmöbo som DN intervjuar. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Liz Fällman
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 06 september, 2024

Knapptryckandet minskar vår försvarsförmåga

Medlemmar av det norska civilförsvaret övar inför ett scenario med kemisk terror. Foto: Morten Holm/Scanpix.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I debatten om civilförsvaret pläderas ofta för bättre försvarsförmåga hos den enskilde. 70 000 civila insatspersoner (CIP) ska utbildas i brandskydd och olycksfallshantering. Utredningen om vår försvarsvilja konstaterar samtidigt att en majoritet av svenskarna är villiga att riskera livet för att försvara Sverige, men vi saknar grundläggande kunskap om vad som förväntas av oss. Hur ska man kunna få en ansvarig att resa sig ur chefsstolen när det händer saker?

Jag vill ge en kompletterande bild av vår nuvarande brist på reella möjligheter att försvara oss. Handlingskraftiga chefer och färdigheter i hjärtmassage räcker inte långt för en verklig beredskap när det gäller. Under mina 40 år i ungdomsverksamhet med segelfartyg har jag sett hur handfallna våra ungdomar ofta är i de flesta praktiska situationer. Vi lever i knapptryckandets tid, elektroniskt såväl som elektromekaniskt. Den egna kroppsliga förståelsen av olika företeelser och skeenden är som en följd av detta mycket dåligt uppövad.

Det här gäller inte bara ungdomarna. Ofta hör man vuxna säga (gärna skrytsamt) att ”det där tekniska, det begriper jag inte ett dugg av”. Man slipper helst röra vid sådant som kan vara lite blött eller ge stickor i fingrarna. Blanka naglar ska inte få repor (förlåt att jag är en elak gubbe). Man fotograferar hellre ett skeende än att hjälpa till. Man ”får inte lyfta”.

Alla medborgare behöver känna till enkla fysikaliska fakta och kunna hantera enkla redskap och
hjälpmedel.

Nej, här går ingen längre barfota i gräset för det kan ju finnas glasbitar och ett hammarslag blir inte av för det finns inget hörselskydd att låna. Lacknafta, det är farligt. Egentligen är allting praktiskt som behöver göras alldeles för farligt för att jag ska kunna befatta mig med det.

Några typfall i en kris:

– En vägg är på väg att rasa över sjukhusets sista respirator. Där ligger en grov planka på marken. Kan den bli en stötta tills vi har fått undan apparaten?

– Någon måste ha en bit gängad stång M12. Jag vet inte vad det är.

– Vad kan jag uträtta med en ståltråd? Och ett starkt snöre?

– Hur håller jag mig varm under en gran i skogen?

– Ett grovt rör förser fienden med vatten. Vad heter det där som jag behöver nu? Rörtång… Eh.

– Vi måste få el omededelbart! Men ska jag hälla bensin eller diesel i elverket? Jaha, man kan ju alltid lukta i hålet…

Jag tror inte att en god försvarsberedskap kan existera om vi har så dåliga begrepp om den fysiska verkligheten som vi har i dag, och så lite färdigheter att hantera densamma. Alla medborgare behöver känna till enkla fysikaliska fakta och kunna hantera enkla redskap och hjälpmedel – tång, skiftnyckel, hammare, skruvmejslar, såg, yxa, kniv, bågfil, lösningsmedel, häftpistol, träskruv och så vidare.

Läs mer

Vi behöver en ”civil värnplikt” för våra ungdomar mellan 16 och 18 år. De bör gå fyra veckor årligen, tre år i följd och lära sig sådant som träteknik, metallteknik, elteknik, rörteknik, självförsvar, sambandsteknik, hur man håller sig varm och mätt, men även (frivilligt) sådana ämnen som spräng- och skärbrännarteknik.

Med ett sådant program skulle vi få en befolkning som klarar av kris- och krigssituationer i en helt annan omfattning än vad som skulle vara möjligt i dag. Det här handlar, lika mycket som stridsvagnar och JAS-plan, om att avskräcka en främmande makt från att angripa vårt land.

Som biprodukt får vi sannolikt ett verksamt medel mot psykisk ohälsa. Och den där chefen som inte förmår resa sig ur sin stol, hen får lite ”praktik på golvet” till stöd för sin handlingsförmåga.

Kommentar/Utrikes 06 september, 2024

Pompa. Frankrikes premiärminister Gabriel Attal (vänster) lämnar över posten till högerpolitikern Michel Barnier, efter att president Emmanuel Macron snuvat den valsegrande vänsteralliansen på positionen. Foto: Stephane de Sakutin/Pool photo/AP.

Trots vänsterns valseger väljer Macron en premiärminister från högern. Presidentens nedskärningar är visst viktigare än både demokratin och att hålla extremhögern borta.

En skandal.

Så beskrev Marine Tondelier, ledaren för Ekologisterna i Frankrike, president Emmanuel Macrons beslut att ignorera vänsteralliansens valseger och utse Michel Barnier till premiärminister.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Krönika/Utrikes 06 september, 2024

En palestinsk pojke tittar ut från sin familjs skadade hus i flyktinglägret Nur Shams (”Solljus”), Tulkarem, den 30 augusti. Foto: Nasser Nasser/AP.

I onsdags kväll förra veckan inleddes en massiv militär operation på Västbanken som fick nyhetsmedier att jämföra med svaret på andra intifadan, det palestinska upproret mellan 2000 och 2005. Militärfordon rullade in i Jenin, Tubas, Nablus och Tulkarem, och mängder med unga människor arresterades. Två dagar senare låg hus i ruiner och minst 18 personer hade dödats av den israeliska militären. I dalgångarna mellan städerna ligger flera palestinska byar vars invånare undrar om det snart är deras tur.

– Det är ingenting nytt. Det är 1948, det är 1967, det är Deir Yassin-massakern, säger min vän Ahmed Omar när jag ringer upp för att höra hur han mår, och hur det känns att vara där han är just nu.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Krönika 05 september, 2024

Tim Pool, påverkansmiljonär, åker bil med Nyheter Idags chefredaktör Chang Frick. Foto: Some More News / Youtube

”Jag tror att det kan vara facket som hindrar personalen från att blanda de här ingredienserna.”

Det är januari 2020 och Youtubeprofilen Henrik Jönsson befinner sig på en restaurang i Los Angeles. Framför honom på bordet står en kopp kaffe och två glas – ett med whisky och ett med grädde.

Högerdebattören David Rubin skrattar till, men förklarar att det nog snarare rör sig om ett Ikea-skämt. När personalen fick höra att han satt med fem svenskar tyckte de att det var en skojig idé att låta dem konstruera sin egen irländska kaffekask. 

”Boom”, säger Jönsson när han blandar ingredienserna i koppen. Sedan följer en minut av stela skämt om Kamprads blågula bolag. David Rubin ser sammanbiten ut.

Det gör han nog även i dag, fyra och ett halvt år senare. Rubin är nämligen en av de amerikanska medieprofiler som nu anklagas för att ha tagit emot stora summor pengar från Ryssland. Via sajten Tenet, som utlovar ”orädda röster” som ifrågasätter det som inte får ifrågasättas, har sex högerextrema influerare sedan november 2023 tagit emot så mycket som motsvarande 4,1 miljoner kronor i månadslön för att föra fram Kremlvänliga vinklar. Personerna ska ha varit omedvetna om varifrån pengarna på Tenet kom, och David Rubin har efter avslöjandet beskrivit sig själv som ett ”offer”.

Genom Tenet skulle de Putinvänliga talepunkterna få en ny chans att nå ut till både inom och utanför USA:s gränser

Bakom lanseringen av mediekanalen ligger beslutet hos många amerikanska tv-leverantörer att stänga ned tillgången till Russia Today, den statliga ryska tv-kanal som riktat in sig på engelskspråkiga nyheter till utlandet. Genom Tenet skulle de Putinvänliga talepunkterna få en ny chans att nå ut till både inom och utanför USA:s gränser.

En annan av de inblandade är Tim Pool, som 2017 besökte Sverige i samband med Donald Trumps negativa kommentarer om Malmö. Under resan gick han ut och drack öl med medlemmar i konspirationspartiet De Fria, men stämde också träff med Ivar Arpi på Svenska Dagbladets redaktion i centrala Stockholm för att diskutera politisk korrekthet – och besökte Rinkeby tillsammans med Chang Frick.

Den sistnämnda har hyllat det ryska valsystemet som ”transparent” och föreslagit att ryska valobservatörer bjuds in till Sverige. 2013 uppgav han att han arbetar åt just Russia Today. I dag hävdar han att han enbart sålt bildmaterial till kanalen.

Lauren Southern, en tredje person vars namn förekommer i skandalen, har citerats gillande på X av Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar.

”Detta är en del av det som ligger framför oss i informationsdomänen”, kommenterar han på en AI-genererad video av en bil som brinner, och fortsätter:

”Påverkansoperationernas förmåga och verkshöjd riskerar öka lavinartat med disruptiva teknikskiften”.

Högern, även den svenska, sväljer det varje gång – lättare än en gräddig irish coffee

Hur gick det då med Tenets påverkan? På ytan verkar det ha varit en flopp. Trots de enorma arvodena ligger kanalens tittarsiffror relativt lågt, oftast omkring 10 000 visningar på Youtube. Men under samma period har de inblandade personerna spridit klimatförnekande budskap, konspirationsteorier om folkutbyte och kritik av stödet till Ukraina i sina andra kanaler – där med miljontals mottagare. Pengarna från mediekanalen har låtit dem tjäna en förmögenhet under tiden. Det framstår som osannolikt att de medverkande inte skulle ha misstänkt att det låg en hund begraven.

De flesta svenska interaktionerna med Tenet-profilerna ägde visserligen rum långt innan plattformen grundades. Samtidigt är det ingen slump att det är just dessa journalister som Ryssland valt att använda som megafoner för sin propaganda. Redan innan de fick in miljonbelopp på kontot har Pool, Rubin och Southern fört ut ungefär samma budskap som i filmerna på Tenet.

Även om det är oklart vad Carl Oskar Bohlin faktiskt försöker säga på sin styltiga svenska (vadå ”verkshöjd”?) så visar skandalen kring mediehuset Tenet att påverkansoperationer knappast kräver några ”disruptiva teknikskiften”. Det räcker att marknadsföra sig själv som en journalist med udden riktad vänsterut. Högern, även den svenska, sväljer det varje gång – lättare än en gräddig irish coffee.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Veckobrev 05 september, 2024

Den andra sidans antisemitism är alltid värst

Den konservativa författaren Douglas Murray och X-ägaren Elon Musk deltog när Benjamin Netanyahus talade i USA:s kongress den 24 juli 2024. Foto: Julia Nikhinson.

Winston Churchill var andra världskrigets ”egentliga skurk”. Hitler vädjade om brittisk hjälp för att hantera sina judiska fångar men fick inget gensvar, och hann inte få en plan på plats innan han tanklöst nog invaderade Polen, så tyskarna ”bara kastade de här människorna i läger, där miljoner människor slutade som döda”.

Dessa lögner presenterades av hobbyhistorikern Darryl Cooper i en videointervju med högerpoddaren Tucker Carlson den 3 september, som sedan spreds vidare av Elon Musk: ”Väldigt intressant. Värt en titt.”

Att världens rikaste man regelbundet sprider antisemitism borde ses som ett politiskt krisläge. Att han dessutom äger en central plattform för politisk diskussion – där Tobias Billström den 4 september meddelade att han avgår som utrikesminister – gör saken desto värre. Politiker borde utfrågas om hur hatet ska stoppas. I stället får det bara fortgå.

I juni 2023 gick Elon Musk till angrepp till George Soros, ständig måltavla för antisemitiska konspirationsteorier. Affärsmannen vill ”underminera civilisationen”, ”hatar mänskligheten, samt ”påminner mig om Magneto”, en Marvelskurk som likt Soros är förintelseöverlevare, och som kan styra över jordens alla metaller. Elon Musk har också anklagat sonen Alexander Soros för att vara ”marionettmästaren” bakom Joe Bidens avhopp, och återkommer ofta till temat om hemlig judisk makt.

Som i januari 2024, när en X-användare i januari skrev att ”judiska gemenskaper” har spridit ”hat mot vita” och därför får skylla sig själva för antisemitismen. ”Jag är djupt ointresserad av att bry mig ett skit om hur västerländska judiska befolkningar gör den besvärande insikten att horderna av minoriteter som väller in i deras land inte gillar dem så mycket.” Elon Musks kommentar: ”Du har uttryckt den faktiska sanningen.”

Föreställningar om en judisk lobby som styr världen i hemlighet är av de mest grundläggande antisemitiska troperna, som går hela vägen till nya testamentet. Tanken har fått nytt liv med konspirationsteorin om ”folkutbyte” – där en kosmopolitisk elit sägs vilja förgöra västvärlden inifrån, genom att importera muslimer från övriga världen. Bakom radikalhögerns låga tankar om muslimer gömmer sig därför inte sällan antisemitiska troper.

De är inte ens särskilt hemliga. Även Tucker Carlson har anklagat den ”proisraeliska lobbyn” för att sponsra och uppmana till folkmord mot vita amerikaner. Den konservativa brittiska författaren Douglas Murray har skrivit att 7 oktober är mer ”barbarisk” än Förintelsen, då nazisterna behövde supa ned sig för att kunna döda sex miljoner judar, medan Hamas syntes njuta av sitt dåd. Ivar Arpi upprepar nästan ordagrant att nazisterna försökte dölja sitt folkmord, medan ”Hamas och deras allierade är tvärtom stolta över sina bedrifter”.

Likt sina anglosaxiska tankefränder har Ivar Arpi även tidigare ifrågasatt nazismens centrala roll i den europeiska självförståelsen. Han har skrivit att andra världskriget blivit en ”sekulär religion” med Hitler som Satan, och förintelsen som syndafallet. Samt att judarna alltid kan fly till Israel, men vart ska majoritetssvenskar ta vägen när de utsätts för terror? ”Det finns inget Israel för oss.”

Sedan 7 oktober har antisemitismen på X exploderat, mycket tack vare en slapp moderering som motiveras med att ordet ska vara fritt. Men med tanke på Elon Musks selektivitet är det uppenbart att det handlar om politiska prioriteringar: Elon Musk sprider själv gärna antisemitiska tankar, medan ordet ”cisgender” räknas som näthat och är bannlyst. Så hur svarade denna yttrandefrihetskämpe när Media Matters publicerade en rapport om att antisemitismen på X florerat sedan hans tillträde? Han stämde organisationen.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Elon Musk bär alltså själv ett stort ansvar för antisemitismen på nätet. Frågan är vad som gäller för hans påhejare inom högern.

”Mycket få individer har någonsin haft en sådan positiv inverkan på människors liv”, skrev Sofia Nerbrand i Kristianstadsbladet om Musks övertagande av X (12/5 2023), medan Göteborgs-Postens Adam Cwejman påstod att motståndet motiverades av censurviljan hos en ”elit” som vill styra samtalet. Ett ord jag själv skulle vara försiktig med i sammanhanget. Båda skribenter anklagar nu Vänsterpartiet för att vara ”inte rumsrent” (1/9) och ”utvecklas till en radikal revolutionär sekt” (21/8).

Visst är det med rätta som Vänsterpartiet får kritik för antisemitiska inlägg från företrädare, som har delat bilder på Netanyahu som en bloddrickande djävul och påstått att sionister styr både media och det egna partiet. Man skulle önska att det inte krävdes avslöjanden för att omedelbart ta itu med så grov rasism. Men tyvärr har den 7 oktober gett upphov till ett lagtänkande, där påpekanden av illdåd på den egna sidan ofta ses som ett svek mot den större saken.

Därför ser man också en talande tystnad inom den svenska högern om världens mäktigaste spridare av antisemitism, och om hur hans tankar om judisk makt hänger ihop med ett större komplex idéer som en kosmpopolitisk konspiration att underminera västerlandet, påskyndad av vita människors ovilja att föda barn.

Ett utbyte på X är talande för denna blindhet. Sydsvenskans prisbelönta reporter Inas Hamdan skriver där: ”När världens rikaste man Elon Musk delar detta fruktansvärda skitet är det knäpptyst.” Nämnde Adam Cwejman svarar med att Darryl Cooper visserligen reviderar historien, men inte säger något ”explicit antisemitiskt”.

Svaret på låsningen är att antirasismen måste vara konsekvent. Som sörjer de israeliska offren den 7 oktober, likväl som de palestinska offren för Israels ockupation, bosättningar och invasion. Som förstår båda folkens önskan om att leva i ett tryggt land, som vänder sig emot hatet mot både muslimer och judar som lever i Sverige.

Hur frestande det än är att använda anklagelser om antisemitism som ett verktyg för att vinna poäng mot en politisk motståndare, så finns den överallt. Den måste kvävas oavsett var den visar sig, även om det råkar vara i de egna leden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 05 september, 2024

Styltig monogamikritik på musikalscenen

Helen Sjöholm briljerar i sång och skådespeleri. Foto: Sören Vilks.

Scenkonstens folkligaste kusin ger livslust och förtjänar en stor publik, och det blixtrar stundom till i ”Company”. Men uppsättningen lider av en daterad handling och okänslig språkbehandling.

Jag beklagar sådana som inte förstår att älska musikalgenren – teaterns spexiga kusin som förenar upplevelser över generationerna med en sällsynt förmåga att framkalla skönhet och humor av kollektiva smärtpunkter som Vietnamkriget i Hair eller de politiska slitningarna i mellankrigstidens Berlin i Cabaret. För att inte tala om den odödliga musiken.

Till de kritiker som rynkar på näsan åt lättare underhållning till förmån för asketiska modernistiska dramer vill jag bara säga: Ni vet inte vad konst är. Det är varje människas rättighet att för ett överkomligt pris få uppleva allkonstverk som i en konstart sammansmälter populärmusik, klassisk komposition, revy och tragedi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 05 september, 2024

”Rysslands unga kommer att segra”

Ungdomar i Moskva blinkar med mobiltelefonerna till stöd för den fängslade oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, den 21 april 2021. Foto: Pavel Golovkin/AP.

För två år sedan dömdes redaktören Alla Gutnikova från ryska vänstertidningen Doxa till husarrest. Med hjälp av ”cyberpartisaner” flydde hon till Berlin, där hon fortsätter kämpa för frihet.

Den 14 april 2021, klockan sex på morgonen, vaknade poeten och aktivisten Alla Gutnikova av att det bultade på dörren.

– Öppna, annars bryter vi upp den.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 04 september, 2024

Konsten att sluta räkna barn

Palestinska barn väntar på att bli evakuerade från skolan där de tagit skydd, efter att flygblad släppts ned av den israeliska militären, i östra Deir al-Balah den 16 augusti 2024. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Att peka på de oskyldiga barnens lidande i Gaza är det bästa svaret på avhumaniseringen. Men hur gör vi när inte ens det fungerar?

Jag försöker att identifiera den punkt i tiden när jag slutade att räkna barnen.

De döda barnen i Gaza, menar jag. I början följde jag siffrorna nästan dagligen. Jag inte bara följde dem, utan gjorde också en ansträngning för att försöka begripa antalet. Det gjorde jag genom att tänka mig klasslistor, som för oss är en välbekant delmängd barn. Hur många klasslistor i A4-format?

När jag fortfarande räknade kom jag fram till att de dödas klasslistor fortfarande, om än knappt, rymdes i en standardpärm. (30 barn per klasslista, 450 sådana blad i en standardpärm.) På förekommen anledning räknar jag i dag och nu ryms de dödas klasslistor inte längre, ens med milt våld, i en pärm. Och jag verkar inte vara den enda som slutat räkna.

Paradoxen mellan föreställningen om barns liv som oändligt värdefulla och passiviteten hos världens regeringar inför dödandet av barn är monumental.

Det malande dödandet i Gaza kör in ett skitigt finger med trasig nagel rätt in i det hyckleri som är tesen om alla människors lika värde. Själv är jag cancerläkare och sitter varje vecka och förskriver avancerade och dyra behandlingar i förhoppning om att den ska ge en 75-åring ytterligare ett halvår i livet. I den positionen är den omöjligt att bortse från hur vissa liv är värda nästan allt och andra nästan ingenting.

För även om samtliga regeringar i hela världssamfundet skriver under på att ”lidandet i Gaza är oerhört” är bara en bråkdel av dessa regeringar beredda att använda sanktioner, bojkotter eller egentligen något som helst annat än vädjanden, för att försöka bromsa dödandet.

Paradoxen mellan föreställningen om barns liv som oändligt värdefulla och passiviteten hos världens regeringar inför dödandet av barn är monumental, och just därför också en platt, närmast trivial observation.

Att härbärgera hyckleriet, spänningen mellan dessa poler, är själva tecknet på att man är en vuxen och fungerande medborgare. Det blir också genom sin egen tyngd en pakt vi ingår med andra vuxna och fungerande medborgare – för om någon av oss sviker den, och till exempel tvångsmässigt börjar skicka filmsnutt efter filmsnutt på blodiga små fötter i storlek 26 som sticker fram ur ruinhögar till i skolappens föräldraforum eller ut på fotbollens mejlinglista – riskerar övriga att framstå som hjärtlösa. Vi härbärgerar, bland annat, av omsorg.

Läs mer

En av Andrev Waldens bästa texter – som jag ålägger alla hans senare fans att läsa – kom 2016 i Aftonbladet och hade rubriken ”Fascismen är underbar”. I den gör han en analys av Disneyfilmen Lejonkungen och förklarar pedagogiskt som den allra bästa av mellanstadielärare varför filmen har en otvetydigt fascistisk sensmoral. Texten handlar också om dem som står utanför den varma berättelsen om lojalitet, adelskap och gemenskap. I filmen är det hyenorna. I verkligheten talar Walden, rakare än de flesta akademiker, om vilkas liv som är sörjbara. De ”smutsiga gratisätarna” hyenornas liv är det inte. Deras lidande rör oss inte i ryggen. Waldens recept mot avhumanisering i verkligheten är följande: ”Visa dem barnen. Barnen skaver alltid.”

Men så lägger han till, som allra sista mening i texten ”Åtminstone i början”. Vi är uppenbarligen inte längre i början.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.