Kultur/Nyheter/Utrikes 03 oktober, 2016

Prins Trump och globaliseringens förlorare

Donald Trumps oväntade framgång i den amerikanska primärvalskampanjen har skandaliserat både vänstern och högern som har försökt förstå den orangea miljardären. Är han en postmodern fascist? Eller bara en bigott narcissist? Och vilka är det egentligen som stödjer honom? Flamman analyserar en ohelig allians av arbete och kapital.

När Donald Trump under Republikanernas konvent i juli tog emot nomineringen till partiets presidentkandidat höll han ett väl inövat tal:
”Jag har besökt uppsagda fabriksarbetare och samhällen som har krossats av våra hemska och orättvisa handelsavtal. De är det här landets glömda män och kvinnor. Människor som arbetar hårt men inte längre har någon röst. JAG ÄR ER RÖST.”
Orden skulle lika gärna ha kunnat komma från Demokraternas vänsterkandidat Bernie Sanders. Men de kom från en fastighetsmogul som enligt bedömare är den mest extrema kandidat som har ställt upp i ett presidentval sedan medborgarrättsrörelsens och raskravallernas 1960-tal. Med de två emblematiska förslagen om att bygga en mur mot Mexiko och införa inreseförebud för muslimer har han positionerat sig så långt ut på högerkanten att han fått officiellt stöd från Ku Klux Klans ledare David Duke.
Hur har en sådan person lyckats bli arbetarklassens banérförare?

En återkommande slagpåse i Trumps tal är det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA. Det är det första moderna frihandelsavtalet och drevs igenom av regeringen Clinton 1994. Tanken var att öka handeln mellan USA, Mexiko och Kanada vilket skulle öka tillväxten och skapa arbetstillfällen i de tre länderna. Avtalet har kommit att bli stilbildande för i princip alla frihandelsavtal som ingåtts sedan dess runtom i världen. För ett par år sedan summerades resultaten i en rad rapporter i samband med att avtalet fyllde tjugo år. Det inbjuder till dyster läsning.
Enligt en rapport från 2014 har inte bara de utlovade vinsterna lyst med sin frånvaro sedan NAFTA trädde i kraft – i många fall har det exakt motsatta inträffat. I stället för att skapa nya jobb har USA förlorat omkring en miljon arbetstillfällen, främst inom tillverkningsindustrin.
Exempelvis bilindustrin flyttade snabbt sin produktion utomlands och de stora företagen har sedan dess etablerat ett system där de flyttar runt produktionskedjorna mellan de tre länderna beroende på vilket som ger störst avkastning. De företag som inte flyttade produktionen utomlands kunde i sin tur använda hotet om att göra det för att hålla nere lönerna och den fackliga organiseringen. De arbetare som friställdes bidrog i sin tur till att ytterligare pressa ner lönerna för andra lågkvalificerade jobb vilket har ökat inkomstklyftorna.

För Mexikos del har NAFTA varit en om möjligt ännu större katastrof. Det första som hände efter att avtalet trädde i kraft var att landet svämmades över av amerikansk majs som var 66 procent billigare än den inhemska. Detta gjorde att 1,3 miljoner mexikanska bönder i ett slag gjordes arbetslösa. Samtidigt nästan fördubblades antalet så kallade maquiladoras i städerna längs gränsen till USA. Det är fabriker dit företagen skickar delar som mexikanska arbetare fogar samman för billiga löner och sedan skickar tillbaka till USA. Dessa fabriksstäder var tänkta att skapa en ny mexikansk medelklass. Men arbetsdagar på ofta över 12 timmar, undermåliga löner och brist på rättigheter – allt för att locka dit nya företag – har i stället skapat en ny underklass. Dessa jobb sysselsätter nu över en miljon mexikaner, där kvinnor ofta utför det hårdaste arbetet.

För Donald Trump är NAFTA en aldrig sinande skatt. Avtalet ger honom möjlighet att förkläda sin rasism gentemot latinamerikaner i ekonomiska argument: de stjäl era jobb, om de inte gör det genom att locka dit er fabrik så kommer de hit olagligt och gör det. Tidigt i sin kampanj lovade han att riva upp avtalet. Enligt opinionsundersökningar har han fog för det – en majoritet av amerikanerna tycker att USA bör lämna NAFTA.
Men NAFTA är i sig bara ett symptom på, och en effektiv symbol för, en mycket bredare tendens i det amerikanska samhället och den globala ekonomin. De som Trump lyckas mobilisera när han rider till storms mot NAFTA, frihandelsavtalet TPP mellan Stillahavsländerna och Kina (som sedan de gick med i Världshandelsorganisationen 2000 också ”stjäl jobb”) är de som i media brukar kallas ”globaliseringens förlorare”.
De senaste 30 åren har ingen klass upplevt en sämre utveckling än arbetarklassen i länder som USA, Storbritannien och Frankrike. Dessa gruppers reallöner – det vill säga lönen värderad i vad man faktiskt kan köpa för den – har bara ökat med några enstaka procent. De som har fått det bäst är de rikaste i de rikaste länderna och medelklassen i utvecklingsländer som Kina.
I USA:s fall har arbetarklassens reallöner i princip legat på samma nivå sedan mitten av 1970-talet samtidigt som produktiviteten har skjutit i höjden. Dessutom växer arbetarklassen medan som medelklassen, som under hela nittonhundratalet utgjorde ekonomins stomme, krymper. Enligt en rapport från Pew Research Center från förra året stod medelklassen 1971 för 62 procent av den sammanlagda inkomsten – i dag har den sjunkit till 43 procent.

Vissa demografiska grupper inom respektive klass har också rört sig uppåt medan andra fallit neråt. Bland grupper som fått det relativt bättre ställt märks äldre, gifta par och svarta. Den enskilda grupp som dock har fått se sin levnadsstandard kraftigt sänkt är amerikaner utan högskoleutbildning. Enligt en studie är vita inom denna grupp särskilt drabbade: mellan 1999 och 2013 ökade dödstalen kraftigt bland medelålders vita amerikaner utan högre utbildning, framförallt till följd av självmord och narkotika- och alkoholmissbruk. Medan alla andra etniska grupper i USA har fått en ökad medellivslängd är vita amerikaner utan högskoleutbildning den enda demografiska grupp vars medellivslängd sjunker. Enligt nästan alla opinionsundersökningar är det dessa som utgör Trumps trognaste anhängare.
Mot denna bakgrund blir Trumps rasism begriplig. Att han på senare tid har lagt sig till med ett rasistiskt språkbruk kan ses som signalpolitik riktad till denna väljargrupp som de senaste decennierna fått se hur en svart, och till viss mån även latinamerikansk, medelklass vuxit fram medan de själva har förlorat i status. Detsamma kan sägas om Trumps väldokumenterade kvinnofientlighet. Hans machistiska retorik och härskartekniker talar till många män i denna grupp – i media ibland nedlåtande kallade ”angry white males” – som känner sig allt mindre hemma i ett allt mer avindustrialiserat och feminiserat samhälle. Känslan av att ha förlorat sin status som samhällets herrar till förmån för kvinnor, vilket i årets val även förstärks av att motståndaren är den första kvinnliga presidentkandidaten, förklarar varför Trumps supportrar i denna grupp till största del är män.

Trump lovar sina väljare att han ska göra USA ”great” igen genom att ”vinna” mot kineserna i handelsavtal, kasta ut illegala invandrare och muslimer och bekämpa köpta politiker. Det spelar ingen roll att detta narrativ är ett ihåligt politiskt manifest byggt på tomma fraser och kodad rasism. När Trump talar om ett USA i förfall beskriver han en verklighet som en stor del av USA:s befolkning har upplevt under en lång tid.
Men att Trump på något sätt kommer att förbättra den vita arbetarklassens situation är osannolikt. När han för en månad sedan presenterade sin ekonomiska politik var det uppenbart att den inte gynnar den grupp han säger sig företräda: sänkt bolagsskatt, sänkt skatt för höginkomsttagare och slopad federal arvsskatt, förslag som har mer gemensamt med Reaganomics än ett program för arbetarklassen. Varför stödjer då denna arbetarklass så beredvilligt Trump i stället för, till exempel, en socialdemokrat som Bernie Sanders?
Paradoxen i att den vita arbetarklassen röstar mot sitt klassintresse blir lättare att förstå om man tittar på den fackliga organiseringsgraden i USA. Det är väldokumenterat att hushåll som är fackanslutna tenderar att stödja mer vänsterorienterad politik och är mer solidariska över etniska gränser än icke fackanslutna hushåll. Grovt sett innebär det att den fackanslutna delen av arbetarklassen brukar rösta demokratiskt medan den icke anslutna röstar republikanskt.
I takt med att medelklassen har krympt har fackanslutningen stadigt minskat i USA. På senare tid har Republikanerna dessutom genomfört vad som har beskrivits som en kontrarevolution. Sedan Obama kom till makten 2008 har partiet i de båda mellanårsvalen inte bara tagit över Kongressen, det har även vunnit kontroll över ett historiskt stort antal delstater. Det har gjort det möjligt att föra krig mot facken vilket har intensifierat den nedåtgående trenden i fackanslutning och försvagandet av fackens förhandlingskraft. I dag är bara omkring elva procent fackanslutna i USA. Det har lett till en allt större atomisering av arbetarklassen, det vill säga att individerna isoleras från varandra och att känslan av grupptillhörighet upphör. Detta spär på en känsla av hjälplöshet och desperation vilket demagoger som Trump kan utnyttja.

Demokraterna, som har beskrivits som ”världens näst mest entusiastiska kapitalistiska parti”, verkar å sin sida inte särskilt intresserade av att vända trenden. I debatterna under den demokratiska primärvalssäsongen nämndes inte ordet fackförening en enda gång.
Den vita arbetarklassen utgör dock inte Trumps enda stöd. Enligt undersökningar tjänade hans snittväljare mindre än en vanlig republikan i början av valsäsongen. Mot slutet av säsongen hade en typisk Trump-väljare en något högre lön än genomsnittet. I 15 av de 27 republikanska primärvalen stöddes han av väljare i alla inkomstkategorier, från arbetarklass till välbärgade. I New York var stödet till och med större bland medel- och överklassväljare. Statistiskt visar Trumps jordskredsseger i primärvalen att han inte bara är den republikanska arbetarklassens föredragna kandidat, han är även den kandidat som de republikanska väljare som har högskoleutbildning, tillhör den övre medelklassen, eller är förmögna föredrar. Den enda grupp han inte vann brett stöd hos var den med högst utbildningsgrad.
Enligt den politiske historikern Christopher Phelps innebär detta att Trump på många håll även har starkt stöd av småföretagare, mäklare, mellanchefer, franchisetagare, hyresvärdar och så vidare. Denna del av medelklassen korresponderar mot det småborgarskap med mindre privategendomar som historiskt är särskilt sårbart i tider av ekonomiska kriser och konjunkturnedgångar, och som lätt kan övertygas av auktoritära högerpolitiker som gör etniska minoriteter till syndabockar. Enligt Phelps är det naturligt att denna företagarklass, som avskyr skatter, regleringar och minimilöner, stödjer en person som inte är ”köpt” och som säger sig känna till den ”verkliga världen”: ”de som har skött sin egen lilla domän är böjda att söka svar hos en stark ledare.”

Mycket har sagts om Trumps auktoritära framtoning. I likhet med flera andra högerpopulistiska rörelser finns det uppenbart auktoritära drag hos såväl honom som hans väljare. Han drar sig inte för att disciplinera media, hylla auktoritära ledare och uttrycka förakt för det demokratiska systemet. Detta har fått vissa att på allvar jämföra honom med figurer som Benito Mussolini. Men precis som med många andra av dagens högerpopulistiska rörelser kan det vara vilseledande att dra för stora paralleller till 30-tals-fascismen. Då riskerar man att missa det unika i ett fenomen som Donald Trump. Den kanske mest övertygande jämförelsen som brukar göras är i stället den med Silvio Berlusconi.
Det unika hos Berlusconi var enligt filosofen Slavoj Žižek inte bara hans bristande respekt för det ämbete han innehade och de institutioner han representerade. Berlusconi ville att även det italienska folket skulle förlora denna respekt. Hans politiska strategi gick ut på att bagatellisera politiken, och därmed sig själv, och förvandla den till underhållning. Om politiken i slutändan inte är annat än ett spektakel i paritet med den sunkiga tv-underhållning som dagligen kablas ut i Italien, inte minst av Berlusconis eget medieimperium, vem kan då mäta sig med en 70-årig, ansiktslyft bon vivant som festar med diktatorer och ligger med knappt könsmogna eskortflickor? Likt Berlusconi är Trump mer ett mediefenomen än en politiker, båda är skickligare på att behärska mediebilden av sig själva än det politiska hantverket. Likt Berlusconi uttrycker och beter sig Trump så vulgärt och oberäkneligt att tv-tittare och mediekonsumenter helt enkelt inte kan slita blicken från honom. Och precis som i Berlusconis fall utgör denna extrema vulgaritet framförallt ett problem för vänstern eftersom en mittenkandidat som Hillary Clinton enkelt kan övertyga en majoritet av vänstern att rösta på henne. Under åren med Berlusconi hölls delar av den italienska vänstern som gisslan och tvingades stödja center-kandidater av samma skäl.
Denna egenskap gör Trump till en perfekt representant för de miljontals amerikaner som tycker att hela politikerklassen består av opålitliga teflondockor som säger en sak och gör något annat: han må vara vulgär men det bevisar att han inte spelar spelet och att han alltså inte ljuger.
Det är sannolikt även denna egenskap som har gjort att det republikanska etablissemanget har haft svårt att acceptera Trump som partiets kandidat. Politiskt har han inte sagt mycket mer extrema saker än vad till exempel Ted Cruz har gjort. Det som får håren att resa sig hos partiledningen är hans ständiga etikettsbrott. Trump demonstrerar, likt Berlusconi, i allt han gör en brist på respekt för det ämbete han söker. Alltifrån hans ofullständiga satsbyggnader till hans tarvliga personangrepp till hans både narcissistiska och auktoritära behandling av media signalerar att han är en person som inte är ämbetet mogen. Det är denna brist på statsmannamässighet som gör att det republikanska partiet ser honom som både ovärdig och okontrollerbar.

Paradoxalt nog finns det knappast någon politiker som är så opålitlig som Trump själv. Sällan har en kandidat kommit undan med att så ofta och så flagrant ändra ståndpunkt, även i föregivet viktiga frågor. Varför hans väljare förlåter honom för något som de hatar hos andra politiker går bara att förstå om man tar detta faktum i beaktning: Trump är inte politiker. De regler som gäller för politiker gäller inte för honom. Därför kan han få en populistisk Tea Party-rebell som Ted Cruz att framstå som en välkammad ledamot som skakat lite för många händer bakom stängda dörrar.
För att förstå vad Trump är måste man först inse vad han inte är. Han är inte politiker. Han är inte heller en affärsman, vad han än själv hävdar. Han är inte ens yrkesverksam. Trump är, som skribenten Stephen Squibb har påpekat, en prins. Han är arvtagare till en familjeförmögenhet som genom ränta förökar sig själv. Han har aldrig behövt lyfta ett finger för sin egen försörjning.
Som sådan är han paradoxalt nog en perfekt förkämpe för en vit arbetarklass stadd i förfall och vars frustration över den ekonomiska situationen endast överträffas av deras hat mot politikerklassen. För dem representerar han ingenting annat än ren makt eftersom han enligt egen utsago inte är beroende av ekonomiskt stöd från mäktiga särintressen. På så vis påminner äktenskapet mellan prins Trump och arbetarklassen om de medeltida ryska böndernas föreställning om den gode tsaren och de onda bojarerna. Han tillhör en klass som lika gärna skulle kunna ses som deras fiende, men det innebär också att han är en ”vinnare”.Och som sådan hoppas de i desperation på att han ska hjälpa dem att vinna tillbaka deras förlorade status. I slutändan röstar de på honom i protest mot en verklighet där de fått se sig omsprungna av i stort sett alla andra. En verklighet som en vulgär figur som Trump i alla fall har modet att erkänna.

Utrikes 21 december, 2024

Sjukskriven islamkritiker som gillade Musk och AfD – allt om julmördaren

Framför Johanneskyrkan i Magdeburg har sörjande lagt blommor. Foto: Michael Probst/AP/TT.

Fem dödades när en islamkritisk läkare körde in i en folkmassa på en julmarknad i tyska Magdeburg. I Sverige har många sänt sina kondoleanser – medan SD-politikern Charlie Weimers skyllde dådet på ”radikal islam”.

I tyska Magdeburg har alla offentliga julfiranden ställts in. I stället har kullerstenen framför Johanneskyrkans port fyllts med blommor och ljus.

Staden är i sorg sedan fredagskvällen, då en man in körde in i en folkmassa under en julmarknad, för att döda fem och skada omkring 200. När han försökte vända stadsjeepen igen stoppades han av lokala poliser och arresterades.

”Det finns ingen mer fridfull och glädjerik plats i Tyskland än julmarknaderna”, sade förbundskansler Olaf Scholz till lokalreportrar under fredagen, ”när människor träffas inför julfirandet för att dricka glögg, äta en korv, och slappna av tillsammans”.

Nu kommer allt fler detaljer fram om motiven bakom dådet.

Gärningsmannen, som kallas Taleb A. i tyska medier, är en 50-årig läkare som bodde i grannstaden Bernburg. Han var en specialist inom psykiatri och psykoterapi, som flyttat till landet från Saudiarabien 2006, men inte sökt asyl förrän 2016. Enligt kollegor har han varit sjukskriven i flera veckor, samt länge uppträtt oförberedd på möten och beskrivit sig som jagad av myndigheterna. En kollega beskriver dådet som ”inom det tänkbaras ramar”.

Filtar och stolar för de skadade ligger kvar under lördagen på Magdeburgs julmarknad, kvällen efter att en man kört in i en folkmassa och dödat fem människor. Foto: Jan Woitas/AP/TT.

Enligt ett lokalt rådgivningscentrum för förebyggande av våld och radikalisering är han en ”välkänd aktivist mot islam och asylrätt”, och hans sociala medier är fulla av radikal islamkritik.

I sin X-profil hävdar han att de tyska myndigheterna strävar efter att islamisera Europa, samt söker upp saudiska exmuslimer för att förstöra deras liv. Han har också anklagat landets tidigare förbundskansler Angela Merkel för ett ”kriminellt, hemligt projekt för att islamisera Europa”. För det förtjänar hon livstids fängelse, skriver han på X, och ”om dödsstraffet återinförs förtjänar hon att dödas”.

Han har också uttryckt stöd för Elon Musk och extremhögerpartiet Alternativ för Tyskland, och ska enligt enligt tyska tidningen Welt innan dådet på X ha skrivit: ”Vänstern är galen. Vi behöver AfD för att skydda polisen från dem.” Enligt partiet har han aldrig varit medlem.

Tyska tidningen Der Spiegel skriver att han redan 2013 dömts för att ha ”stört den allmänna ordningen genom att hota att begå brott”. Han ska också ha underlåtit att infinna sig i rätten dagen innan dådet, efter att ha dömts för att missbruka larmlinjer. Det var i februari som han ska ha lämnat förvirrande information till en polisstation i Berlin, och ringde därefter brandkårens akutnummer för att be om rättslig rådgivning. Enligt uppgifter till både Der Spiegel och Reuters har Saudiarabien flera gånger krävt hans utlämning.

I Sverige uttryckte flera politiker sitt stöd till offren. ”Mina tankar och kondoleanser går till offren, deras familjer och räddningsarbetarna”, skrev socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson på X, medan statsminister Ulf Kristersson skrev: ”Mina tankar går till offren och deras familjer. Vi står i solidaritet med Tyskland.”

Andra drog snabba slutsatser om gärningsmannen. På moderatpolitikern Richard Herreys fråga om vilken ”ondska som får någon att köra rakt in bland oskyldiga familjer på en julmarknad”, svarade den sverigedemokratiska EU-parlamentarikern Charlie Weimers: ”Mitt namn är Charlie. Jag är sverigedemokrat och kan därför i klartext säga vad det är för ondska som fått någon att köra rakt in bland oskyldiga familjer på en julmarknad: Radikal islam.”

Inlägget är nu bortplockat.

Rörelsen 21 december, 2024

Nu måste Europa skydda Syriens kurder

Kurder i Tyskland protesterar till stöd för vänstermiliserna YPG och YPJ.

Det ömtåliga men progressiva styret i Rojava måste skyddas, skriver EU-parlamentariker från svenska Vänsterpartiet, finska Vänsterförbundet och danska Enhetslistan.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Syrier över hela världen firar nu slutet på Bashar al-Assads 25 år vid makten, såväl som Assadfamiljens ännu längre styre. Efter att regimens försvagade styrkor övergivits av sina allierade har de besegrats av rebellgrupperna, och Assad själv ska ha flytt till Ryssland. Regimens kollaps innebär ett märkbart bakslag för dess ryska allierade.

Assads tid vid makten kommer att bli ihågkommen som en brutal diktatur, märkt av allvarliga människorättsövergrepp och krigsbrott, samt grymheter som kemisk krigföring, tortyr och massmord. 

Medan syrierna gläds åt hoppet om frihet kvarstår samtidigt en rad av utmaningar i övergången från Assads diktatur, där olika grupper – däribland radikala islamister – nu tävlar om makten.

Rojava plågas av återkommande attacker från Turkiet, som invaderat kurdiska områden och hotar regionens stabilitet

En av huvudspelarna bakom regimens fall är Hayat Tahrir al-Sham (HTS), en islamistgrupp med rötterna i al-Qaida. Under senare år har HTS skiftat fokus från global jihadism till lokala syriska frågor, vilket stärkt deras folkliga stöd. Vi bör dock vara försiktiga med att dra för stora växlar på gruppens mjukare framtoning. Dess grundläggande ideologi är farlig och bär på många risker, däribland införandet av sharialagar.

Situationen blir än mer komplex av att maktspelare som Turkiet, Israel och Ryssland driver sina egna strategiska agendor i maktvakuumet. 

Även i Rojava, den kurdiskledda autonoma regionen i norra Syrien, firar invånarna Assads fall. I det ser de en chans att bygga ett demokratiskt och inkluderande Syrien. Samtidigt står Rojava under hot från turkiskstödda krafter och islamistgrupper, som påbörjade sina angrepp direkt efter Assads fall.

Rojava plågas även av återkommande attacker från Turkiet, som invaderat kurdiska områden och hotar regionens stabilitet. Turkiets urskillningslösa bombanfall har riktat in sig på kritisk infrastruktur och kurdiska bostadsområden, och landets stöd till legosoldatgrupper och militanta islamister har eldat på våldsamheterna i området.

Enligt BBC genomförde Turkiet över hundra attacker mot oljefält, gasanläggningar och kraftstationer mellan oktober 2019 och januari 2024.

Den kurdiskledda administrationen har länge påvisat ett starkt engagemang för jämlikhet mellan könen, gräsrotsdemokrati och en mångetnisk samexistens. De förtjänar EU:s stöd och erkännande.

Läs mer

Med tanke på det stundande maktskiftet i USA, och det möjliga tillbakadragandet av amerikanska trupper från regionen, måste EU agera snabbt för att fylla tomrummet. Vi måste erbjuda det nödvändiga diplomatiska och logistiska stödet i syfte att skydda det ömtåliga men progressiva kurdiska självstyret.

I skenet av de senaste händelserna, och det långtida förtrycket mot syrier och kurder, så måste EU nu ta ställning för rätten till självbestämmande för alla syrier – såväl som mänskliga rättigheter, demokrati och regional stabilitet. Unionens engagemang för mänskliga rättigheter och fred måste vara mer än enbart retorik.

Vi uppmanar därför EU och den internationella gemenskapen att vidta följande åtgärder:

1. Sätt press på Turkiet att avhålla sig från militära handlingar mot de kurdiska områdena i norra Syrien, och att agera på ett trovärdigt sätt mot islamistgrupperna i området.

2. Sätt press på Israel att avhålla sig från invasiva åtgärder på syriskt territorium.

3. Erkänn och stötta den Autonoma administrationen i norra och östra Syrien (AANES). Det innefattar humanitär hjälp och stöd att återuppbygga infrastruktur som skadas av turkiska och islamistiska angrepp.

4. Om EU överväger att etablera formella relationer med HTS eller en ny syrisk administration så måste detta villkoras med erkännandet av Rojavas autonomi, samt erkännandet av den kurdiska administrationens status både inom Syrien och i den internationella gemenskapen.

5. Avstå från tvingande återvandring eller upphävande av asylprocesser för syriska flyktingar i EU. Situationen är alltjämt kaotisk och osäker. I det värsta tänkbara scenariot kan återvändande för vissa grupper av människor innebära en dödsdom.

Artikeln är tidigare publicerad på sajten EU Observer.

Översättning: Jacob Lundberg

Kommentar/Kultur 21 december, 2024

Granarna växer inte som de ska. Så de fattigaste blir utan i jul. Foto: Christine Olsson/TT.

När granpriserna skjuter i höjden så är det inte inflationen, utan klimatkrisen som spökar.

Tredje advent. På mobilen varvas klippen om textilbergen i Ghana och Benin med så mycket glitter och jultårtor att min hjärna roterar. På nyheterna kvittrar ekonomer om vikten av att få igång konsumtionen igen – de vänder sig myndigt till oss lyssnare: hushållen behöver lätta lite på plånboken.

I en sådan tillvaro känns bristen mycket avlägsen. Det är väl förresten det som är hela kapitalismens existensberättigande – genom den har bristen blivit något som tillhör det förflutna. 

Men brister uppstår, hör och häpna, även i kapitalismen. Låt oss ta ett närliggande exempel: granar. I ett inslag i Ekot med rubriken ”Årets julgranar väntas bli dyrare – Maria köper ändå” får vi veta att gran tar några år att driva upp och att torkan 2018 fick till följd att de inte klarade sig särskilt bra. En granodlare berättar att inte en enda av hans nyplanterade granar överlevde i hettan.

Detta är alltså mellan raderna en nyhet om brist, en brist som skapats av det extremväder som den globala uppvärmningen driver fram. Kunden Maria intervjuas och konstaterar att hon ändå kommer köpa en julgran: ”Det får vara värt de extra kronorna och man köper den ju trots allt bara en gång om året.” Men problemet kvarstår: färre och dyrare granar. Bristen är ett faktum, något som konkretiseras för den som inte kan betala.

Det kapitalistiska språkbruket (”dyra granar”) och tendensen att förstå allt genom penningen trollar bort bristen som i stället ges namnet inflation. Det faktum att det växer mindre ur jorden förstås i stället som enskilda individers brist på pengar eller ovilja att prioritera en specifik produkt. Även sambandet mellan hur pengar på ett diffust sätt minskar i värde samtidigt som krig och missväxt råder görs oklart. Samma mystiska inflation höjer magiskt kilopriset på tomaterna och brödet, men eftersom vi alla kan se att det finns mer i hyllan på Ica blir bristen obegriplig. 

En julgran är ingen livsnödvändighet, men när mängder av grönsaksodlingar sköljdes bort i Spanien i höstas rapporterades även detta som en fråga om högre priser. I stället för att förstå bristen på en samhällsnivå, läggs den över på den enskilde – konsumenten som kan välja att betala några kronor till eller strunta i sallad till middagen. 

Läs mer
Foto: Virginia Mayo/AP (montage).
Satir 25 december, 2023

God, svensk, vit jul

Även den bleka decembertomaten kan man klara sig utan. Men att vi förstår bristen genom fördyring gör det också svårt för oss att förstå att brist kan uppstå även för oss, trots att vi lever i kapitalismen. Ju fler skördar som slår fel desto fler kommer att tvingas välja bort.

När odlingsjordar utarmas och vädret blir mer extremt och oförutsägbart spelar det ingen roll hur stor efterfrågan är. Priser och inflation i stället för resurser och brist. Språket blir lika abstrakt som mönstret av rimfrost en juldagsmorgon.

Ledare 20 december, 2024

Nåde den som blir sjuk i Tidö-Sverige

Regeringen har bestämt att medicinlådan ska bli dyrare från och med årsskiftet. Foto: Martina Holmberg/TT.

Medicinerna blir dyrare när regeringen får bestämma. Än en gång visar Sverigedemokraterna att de är ett parti för eliten, snarare än för folket. Så varför tillåter Socialdemokraterna att de vinner på walkover?

Pensionären hade fått medicin utskriven under flera månader, när hon härom året kom in med ett svullet ben till akuten (Göteborgsposten, 6/5 2023). Efter att röntgenapparaten avslöjade en massiv blodpropp erkände hon för AT-läkaren Nick Lindholm att hon inte tagit sin medicin.

Anledningen var inte att hon slarvat med dosetten. Hon hade behövt välja mellan mat på bordet och att köpa medicin.

Det är ingen nyhet att hälsa är en klassfråga. En högutbildad person från Danderyd lever 18 år längre än en lågutbildad i Vårby. I Rinkeby drabbas dubbelt så många kvinnor av hjärtinfarkt som i Vaxholm.

Enligt högern är ditt fel om du blir sjuk och – inte minst – ditt problem om du inte har råd med medicin eller vård.

I regeringens senaste budget sänktes högkostnadsskyddet för läkemedel, medan taket höjs från 2 900 till 3 800 kronor. Besparingarna ska enligt sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson användas för att finansera sjukvårdskostnader.

För en minister med en lön på 156 000 kronor låter en höjning på 900 kronor inte som så mycket. Inte minst som hon kan se fram mot sin egen regerings utlovade skattesänkningar. Men det innebär att än fler patienter kommer behöva prioritera mat och el framför sin diabetes- eller blodförtunnande medicin.

Dessa hjärtlösa nedskärningar beräknas spara skattebetalarna drygt 2 miljarder kronor år 2026. Det är kaffepengar i jämförelse med de 23 årliga miljarder som regeringen sänker skatten med, för framför allt de rika. Någon satsning på välfärden verkar inte heller vara i sikte. Facken i välfärden har kallat budgeten för ”ännu ett svek”.

Men så har vi en regering som är lika skamlöst givmild mot de rika, som den är snål mot dem som redan har minst. Försämringar i a-kassan, försök att försämra sjukförsäkringen, urholkning av barnbidraget och nedskärningar i välfärden – listan kan göras mycket längre. Enligt högern är ditt fel om du blir sjuk och – inte minst – ditt problem om du inte har råd med medicin eller vård.

Nyheten borde ha lett till storm på vänstersidan i politiken. Men varför mojnade vinden så snabbt?

Det visade sig att Socialdemokraterna inte hade motsatt sig regeringens borttagna högkostnadsskydd i sin skuggbudget. Av företrädares reaktioner att döma verkar det handla om rent förbiseende, vilket förstås är pinsamt nog. Hur ska en opposition kunna attackera ett förslag som de indirekt ställt sig bakom?

Läs mer

I stället för ställningstagande mot medicinfattigdom och konflikt kring en riktig plånboksfråga för pensionärer och arbetarfamiljer fick vi ängsliga uttalanden om skattefria ISK-konton och oro över vad Avanza-klassen ska tänka.

Om det är något regeringens och Sverigedemokraternas jakt på fattiga väcker i mig, så är det i alla fall energi att arbeta för ett reellt alternativ. De lurar inte någon med sina hårdrockströjor och dalahästar – Sverigedemokraterna är, precis som sina samarbetspartier, ett elitparti. Det kommer dock bli tydligt först när Socialdemokraterna själva på allvar satsar på välfärden, minskar ojämlikheten och – som en absolut hygienfaktor – står upp för arbetarklassens hälsa och liv.

För i ett av världens rikaste länder borde det vara helt självklart att du, jag och varenda pensionär i Göteborg ska ha råd med sina mediciner.

Nyheter 20 december, 2024

Arbetarrörelsen tar sikte på algoritmerna

Ordet ”robot” populariserades av science fiction-författaren Karol Capek, och kommer ursprungligen från tjeckiskans ”robota” – ett ord som betyder ungefär tvångsarbete. Foto: Andy Wong/AP.

Den artificiella intelligensen har kommit till arbetsmarknaden för att stanna. Nu menar både tidigare statsminister Magdalena Andersson och prisbelönta Daron Acemoglu att facken måste stärkas, om tekniken ska komma arbetarna till gagn.

– Jag är inte en optimist kring arbetarrörelsens framtid, men jag är inte heller så pessimistisk, säger Daron Acemoglu med ett brett leende.

Dagen innan mottog han tillsammans med två kollegor Riksbankens pris till Alfred Nobels minne, för sin forskning om stabila institutioners roll i att bygga upp välstånd.

I dag står han på scenen i ABF-husets Zätasalen, döpt efter den socialdemokratiska kommunisten Zeth Höglund – en gång fängslad för förräderi, senare finansborgarråd i Stockholm. Byggnaden i sig är ett monument över arbetarrörelsens förvandling till just en rad mäktiga institutioner: ett rikstäckande fackförbund, ett statsbärande parti och en myllrande folkrörelse.

Men i dag är ämnet inte arbetarklassens historia, utan dess framtid. Som om inte sjunkande medlemsantal och en urholkad strejkrätt vore nog har en ny utmaning börjat avteckna sig vid horisonten.

(mer …)
Kultur 19 december, 2024

Ett höglitterärt ”Ronny & Ragge”

En godisvariant av Kreml spelar en central roll i Sorokins bok. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vladimir Sorokin tar i från tårna med sin välformulerade buskis. Men hur mycket han än vräker på med smisk och snusk, överträffar han inte verkligheten i Putins Ryssland.

Vladimir Sorokins figurer får mig ofta att tänka på hur barnboksillustratören Emma Adbåge tecknar människor. Långa svajiga kroppar, med tunga klumpiga armar. Ovanpå en liten knopp. Figurerna är besatta av sina uppfinningar: bilar, vattenskotrar, ångvältar och dubbeldäckade gasolgrillar – men fattar mycket lite av hur världen funkar.

I Sorokins novellsamling Socker-Kreml (Norstedts, 2024) springer dessa miniskallar runt i ett dystopiskt Ryssland 2028. De är instängda av en stor mur med kinesiska robotar, apotek som säljer kokain och virtuella helgonbilder som följer undersåtarna med blicken. I bakgrunden slumpar en AI fram stämningsfulla toner från en balalajka.

Socker-Kreml är en fristående uppföljare till romanen I det heliga Rysslands tjänst. Böckerna, publicerade 2008 respektive 2006, anses vara en höjdpunkt i Sorokins författarskap. I det heliga Rysslands tjänst översattes till svenska av Ben Hellman redan 2008 och drog på ett kusligt sätt ut de auktoritära tendenserna hos Putin i sin fulla längd. Boken utspelar sig 2027 och skildrar en dag i en ”opritjniks” (högt uppsatt tjänstemans) liv.

I berättelsen åker han runt i sin Merca, tar ofantliga mängder droger, går på bordell och dräper adelsmän som inte betalat sina kopek till statskassan. Blandningen av medeltida mörker, stalinistisk terror och hypermoderna uppfinningar sätter stämningen. En tidsanda som för övrigt bredde ut sig i fler länder än Ryssland: tekniska framsteg och sociala bakslag. Titeln, på engelska Day of the Oprichnik – med sin anspelning på Alexander Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv – var knappast oavsiktlig.

Socker-Kreml, också den översatt av Ben Hellman, utspelar sig alltså 2028 och skrevs 2008, men kommer på svenska först nu. Det som var en dystopisk vision har förvandlats till det man inom sci-fi kallar proleptisk realism, där tendenser i nuet skruvas upp en aning. Sorokins Heliga Ryssland – en kleptokrati där kinesisk teknik laddas med rysk gas – känns inte så långt borta längre. Jag kan förstå Norstedts som framställer detta som en profetisk novellsamling. Ändå tycker jag att ”Socker-Kreml” varken fungerar estetiskt eller politiskt. Jag ska återkomma till varför.

Novellerna i Socker-Kreml svävar likt en drönare över Ryssland och registrerar ögonblicksbilder från slott och koja. Läsaren får besöka ett murarlag som inte uppfyllt sin kvot och blir piskade med saltspö. Vi får titta in i en opiumhåla där en efterlevande till en dissidentfamilj hallucinerar. I en annan novell sugs vi in i ”härskarinnans” dröm, där hon går runt i sitt vinterpalats och gnider fittan mot en interiör tillverkad av hårt pressad kokain.

Stämningen är karnevalisk, rabulistisk och djupt vulgär. På botten breder mörkret ut sig: brödköerna är tillbaka och ingen verkar ha koll på Sovjets historia, kallad ”den röda oredan”. Ofta tycker jag att bilderna från folkdjupet påminner om ett Youtubeklipp där en rysk oljearbetare lägger ut texten om den politiska framtiden. Medan en stupfull kollega vinglar runt i bakgrunden med lera i ansiktet.

Åt dessa ryssar, med sin vodka och lydfolksmentalitet, förväntades vi fnissa framför våra skärmar. Sorokin skulle kunna anklagas för att vara både russofob och att hysa klassförakt. Men vi bör nog läsa hans berättelser som burlesker, som både spelar på och leker med fördomar.

Provokatör. Vladimir Sorokins böcker har anklagats för pornografi och extremism. Sedan den ryska invasionen av Ukraina lever han i Berlin. Foto: Maria Sorokina.

Det som binder samman novellerna är en sockerreplika av Kremls palatskomplex. I varje berättelse bryts en trehövdad örn av och smälter i munnen på en karaktär. Örnen, läser jag på Wikipedia, symboliserar kontinuitet från romarriket och herravälde över både öst och väst. Samtidigt är godissymbolen en anspelning på Marie Antoinettes möjligen uppdiktade uppmaning till de uthungrade bönderna: ”låt dem äta bakverk”. Inte särskilt subtilt. Men kanske går det inte att fånga den ryska tidsandan med små medel: detta är inte Tjechovs tidevarv.

Sorokin föddes 1955 och växte upp under den optimistiska epoken efter Stalins död. När han blev vuxen skedde en brysk omsvängning under Brezjnev-eran. Det kulturella klimatet mellan 1960 och 1980, under den ”utvecklade socialismen”, präglades av en strävan efter social och kulturell stabilitet.

Denna tvärvändning, där ett utopiskt språk plötsligt förgiftas, är ett bärande tema i Sorokins författarskap. I hans debutroman Normen (1979) tvingas godmodiga ryska undersåtar äta en påse mänsklig avföring varje dag. Sorokin är alltså inte en realist som spelar med sensibla fingrar på det psykologiska klaviaturet, utan en konceptualist som bankar med knytnäven på tangenterna. I de bästa novellerna i Socker-Kreml upplever jag att han lyckas fånga en rakt igenom eskatologisk stämning: hur de sovjetiska undersåtarna lever kvar i en medeltida föreställningsvärld, i väntan på en frälsare som ingen egentligen tror på, puffandes på sina pappyroser. Kanske skänker man de sista slantarna till en helig dåre, medan en drönare surrar över det primitiva jordbruket. Lite påminner det om den ungerska författaren László Krasznahorkais gotiska landsbygdsromaner.

Problemet är att Sorokin fastnat i rollen som kritikern av Post-Sovjet. Visst finns det många likheter mellan den värld som målas upp i Socker-Kreml och den kleptokrati som Putin har skapat – inte minst relationen mellan Ryssland och Kina fångas på ett träffande sätt. Ändå läser man inte boken med en känsla av att Sorokin haft tillgång till en spåkula. Till exempel förutspår han inte den postmoderna propagandasörja som Putin skulle hälla över befolkningen, och som träffande sammanfattats av Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”. Hur brutal och absurd Sorokins satir än är, överträffar den inte den råbarkade cynismen hos de styrande i Kreml.

Läs mer

Inte heller tycker jag att novellerna funkar rent litterärt. Redan i debuten använde sig Sorokin av chockeffekter i form av sex och våld. Men när han i en novell beskriver hur statstjänstemannen Ochlop går till en bordell – och där själva det pampiga slutackordet är gestaltningen av hans magnifika kuk – blir jag mest uttråkad. ”Förnyat av skickliga kinesiska medicinare, förlängt, förstärkt med fyra broskimplantat, en klinga av superfiber, ett reliefmönstrat överdrag, köttvågor och en rörlig tatuering med en hjord av vildhästar som stormar fram på opritjnikens stake”.

Inget ont om välformulerad buskis – men detta känns mest som en höglitterär variant av ”Ronny & Ragge”. I början av 2000-talet marscherade Putin-anhängare till Bolsjoj-teatern där de slängde Sorokins böcker i en gigantisk toalett, vilket givetvis ledde till enorma kommersiella framgångar. Kanske har Sorokin njutit lite för mycket av att plaska runt där nere i bajsvattnet.

Inrikes 19 december, 2024

”Svenska Akademien borde ta LSD”

Historikern Lars Trägårdh vill att medborgarna snarare än experter bestämmer Sveriges kulturkanon. Foto: Lisa Mattisson.

Flamman träffar den uppstudsige historikern Lars Trägårdh på psykedeliska kvarterskrogen Babajan – för att reda ut om hans arbete med kulturkanon är ett konstprojekt.

När Lars Trägårdh slår sig ned bredvid mig på psykedeliska baren Babajan i Stockholm undrar jag om han någonsin har smält in.

Svensken som älskar USA. Individualisten som leder en statlig utredning. Historikern som tagit psykedelika.

Han har dessutom kontor på Solidaritetshuset, tillsammans med Flamman och ett 40-tal föreningar med inriktning mot internationella frågor och fred. På stormöten skymtas ofta den eleganta 71-åringens scarf bland koftorna.

Har han alltid varit så här?

Jag beställer två iskalla bärs och börjar lyssna.

På internatskolan i Sigtuna fanns på 1960-talet en husfar som kallades Järnhandsken, då hans ena arm slutade i en krok i en läderhandske.

När en ung Lars Trägårdh bröt mot en regel ställdes han inför två val: ”straffläggning”, som innebar att sova med öppen dörr på lördag eftermiddag, eller en örfil med handsken.

(mer …)
Veckobrev 18 december, 2024

Catrine da Costa-fallet gör mig mörkrädd

De flesta spår ignorerades när Catrine da Costa-fallet sögs in i en 80-talsstorm av inkompetens, karriärism, aktivism och moralpanik. Foto: SVT.

I dag sänds sista delen av Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär ”Det svenska styckmordet” om da Costa-fallet. Om du inte sett den än så föreslår jag att du gör det. Jag brukar inte följa krim, men den är verkligen chockerande.

Så vad har hänt?

Den 18 juli 1984 hittades kvarlevor av 27-åriga Catrine da Costa i sopsäckar nära E4:an. Hon är en ung kvinna som fastnat i heroinberoende och prostitution, och snabbt misstänks obducenten Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén för dådet.

Att kalla bevisningen tunn vore en överdrift. I huvudsak kommer den från läkarens fru, som mitt under en vårdnadstvist påstår att deras tvååriga dotter bevittnade dådet för ett år sedan, och nu berättar för henne om det via lekar.

Hon gav 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Hon lägger fram kirurgiska verktyg framför barnet och uppmanar henne att visa på dockan hur den unga kvinnan styckades. Ibland bankar barnet förutsägbart nog på dockan, och säger saker som ”bibba” – vilket mamman tolkar som en term för sexuellt våld. Hon är övertygad om makens skuld, då hon redan misstänkt honom för sexuella övergrepp på barnet för att förskolan upptäckt röda märken i baken – något som förnekats av fyra oberoende läkarundersökningar. 

Jag kan bara hoppas att barnet inte lidit alltför stor skada av att växa upp med en mamma som pratar maniskt om ett styckmord.

Absurditeterna är för många för att återge. Framför allt chockeras man av rättsväsendets oändliga inkompetens. Detta är då det mest högprofilerade rättsfallet, och den ena experten är värre än den andra.

Rättsläkaren som utan grunder ändrar sitt vittnesmål över natten och pekar ut Teet Härm med godtycklig bensäkerhet. (Han ligger bakom andra kontroversiella utlåtanden, som en studie på 1990-talet som sägs bevisa hur många som ”dött av hasch” i Sverige.)

Utredaren kunde inte ens bevisa att Catrine da Costa träffat de båda misstänkta, men släppte ändå alla andra spår för att helt fokusera på denna galenskap. Utredningen föll i träda när alla resurser krävdes av Palmeutredningen – varifrån sedan en åklagare hämtades över till da Costa-fallet. Undrar varför den gick som den gick.

Utredaren plockade då in en barnpsykiater och en barnpsykolog, som utifrån förhör med mamman gav tungt stöd till ”barnets berättelse” så att åtal kunde väckas. Att barnet lekte glatt när hon togs till obduktionsrummet där styckmordet ska ha ägt rum tolkade de som en ”tillkämpad oberördhet” i stället för en vederläggning av hypotesen.

Fallet gav också upphov till protester mot att de båda männen till slut friades, med hänvisning till Hanna Olssons lovprisade bok Catrine och rättvisan. Med den gav hon 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Konsekvensen är inte bara två krossade liv, vars olycka blev en trampolin för rättsexperter och debattörer. Även Catrine da Costa själv är ett offer för denna kollektiva psykos. Det snäva fokuset på tvååringens ”vittnesmål” gjorde att andra spår knappt följdes upp – inte minst ett antal manliga sexköpare som hon hade längre kontakt med. Nu är sanningen om hennes död begravd, och rättvisan kommer troligen aldrig att bli skipad. Skulden för det delas av många.

Vilka slutsatser bör vi dra i dag? Dels blir man mörkrädd av att Sveriges främsta rättsliga experter och utredare var så taffliga. Men innan man sadlar en hög häst bör man fundera över de egna impulserna att utesluta och straffa – som av detta fall inte minst väcks mot experterna (som jag valde att inte namnge här).

För aktivister gäller det att hålla sig till sanningen, hur god man än anser sin kamp vara. Och för oss journalister gäller att se en människa bakom dem som vi granskar, och inte falla med i ett grupptänkande. Var skarp, korrekt, men glöm inte att också vara snäll.

Kultur 18 december, 2024

”Vi pratade om droger och Virginia Woolf”

Tone Schunnesson hade Peter Englund, Svenska akademins ständige sekreteraren, som bordssällskap. Foto: Christine Olsson/TT.

Glöm både Silvia och ”wokegröten” – det var Tone Schunnesson som fick Sveriges blickar på sig när hon halsade öl i t-shirt med Svenska akademiens tidigare ständiga sekreterare vid sin sida. Flamman frågade ut henne om festen.

Du stack ut med din alldagliga, svarta klänning och ölhalsande. Vad inspirerade dig till din look?

– Många på Nobelfesten har glitter, och det gillar jag inte förutom på ögonen. Jag gillar inte heller att leka prinsessa. Men jag och min frisör Sofia Geideby var inspirerade av att folk hänger krimskrams på sina väskor just nu. Så det blev looken.

Hur var stämningen på festen?

– Det var hög energi. Man blev full! Jag var där som reporter så jag fick dessutom vara på telefonen utan att bli ifrågasatt, vilket höjde stämningen ett snäpp för mig.

Ditt bordssällskap var Peter Englund. Höll du dig till etikett och ställde frågor eller pratade du om dig själv?

– Är etiketten att man bara ska ställa frågor? Det visste jag inte. Men jag brukar ändå maniskt ställa frågor när jag träffar människor för det är så tråkigt att prata om sig själv. Vi pratade om att festa, om droger, om Virginia Woolf, om kriser och om att bli lämnad.

Hur många plus sätter du på bordssamtalen?

– En fyra!

Och maten då, skulle du kunna vänja dig?

– Den kändes som all mat man får på en helt vanlig petit-bourgeois [småborgerlig] krog i Stockholm, så jag är redan van!

Kultur 18 december, 2024

Vi spelar inte längre – men vänskapen består

Animationerna i ”Arcane” har prisats av kritiker. Illustration: Netflix.

Signe Krantz om hur de förhatliga dataspelen skapar livslånga band hos en ungdomsgeneration.

Visst hade jag kunnat plugga mer i stället för att spela datorspel efter skolan. Men det brukar gå rätt bra för unga trots vuxnas ångest. Och vännerna som jag snackade över Skype och spelade League of legends med har jag kvar än i dag. I lag om fem tävlade vi mot fem främlingar om vem som kunde ta över den andras bas först. För att vinna samarbetade, pratade och klickade vi tills händerna domnade. Tolv år senare sänder Netflix andra säsongen av Arcane, en animerad serie baserad på spelen som formade mina tonår.

Arcane handlar om en familj som slits isär när stadens styrande råd vill ta kontroll över slummen de bor i. Barnen förlorar allt till kriminalitet, polisbrutalitet och andras maktbegär. Deras trauma hemsöker både dem och staden en lång tid framöver.

Staden är uppdelad i två delar. Den vackra och rika ”Piltover” ovan jord och den fattiga och farliga ”Zaun” under jord. Som i ett högteknologiskt 1910-tal har magiska lokomotiv revolutionerat världen. Ovan jord leker barn med mässingsfjärilar som fått liv av ny magisk teknologi medan barnen i Zaun blir sjuka av Piltovers föroreningar. Systrarna kämpar, på olika vis, för självbestämmande och för att Zaun inte ska fastna i fattigdom medan Piltover blir allt rikare.

Det planerades bara två säsonger av Arcane, de ville inte sträcka ut storyn längre än så. I stället kommer fler serier baserade på spelet. I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet. Trots det skakiga slutet är Arcane ett mästerverk. Jag ser det som ett kärleksbrev till gamla fans som också välkomnar nya. På internet pågår det långa diskussioner om vilken karaktär som gör mest för att stoppa stadens fattigdom och polisbrutalitet. Allt med bland den vackraste animationen som gjorts och som tog nio år att göra två säsonger av.

I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet.

Före World of Warcraft fanns Warcraft 3. 2003 modifierade en spelare Warcraft 3 till ett helt eget spel som snart blev ännu större. Varje lov i högstadiet satte jag och mina vänner upp våra datorer i mina föräldrars källare och spelade Dota hela nätterna. Basshunters låt Vi sitter i Ventrilo och spelar Dota dunkade både i våra hörlurar och i radion. Han sjöng om oss. Vi var nördar, men alla i Sverige hörde ljudet av vårt spel. Dota inspirerade i sin tur ett dussintal spel. Det största är League of legends, som i världsmästerskapet 2024 följdes av nästan sju miljoner människor samtidigt.

LoL gick ut på samma sak. Hjärtat började dunka när vi valde våra roller inför spelet. Vissa ska göra skada med svärd eller magi, andra ska låsa fast motståndaren med snaror och besvärjelser. Jag var ofta den som läkte såren eller tog smällarna så att mina vänner inte behövde. Efter trettio minuter av fullt fokus, hejarop och svordomar hade vi vunnit eller förlorat. Andra grupper hade kanske skrikit och skyllt på varandra när man förlorade, eller skrivit fula ord till motståndarna. Men inte vi.

Läs mer
Kultur 14 augusti, 2022

Krig i nördfabriken

I dag är det få av oss som fortfarande spelar spelet. Men spelkulturen har blivit så stor att det finns något för alla. Serietidningar, spel, böcker, cosplay och nu en avslutad tv-serie. Min storebror visar mig konserterna som spelas i samband med LoL-turneringarna och jag skickar memes till vänner om de lesbiska paren i Arcane.

Det är inte längre samma okomplicerade gymnasietid. Sedan dess har vissa hållit ihop, andra glidit ifrån varandra och vissa har slitits isär. Skoltidens trauma och nostalgi räcker inte till för att bevara en relation, utan likt karaktärerna i Arcane behöver man göra om det på nytt. Vilket inte är det lättaste i en värld som känns som att den när som helst kan kollapsa. Men medan man räddar världen kan man i alla fall ha sina bästa vänner runt sig.

Och jag undrar om det ändå inte är dags att höra om någon vill köra en omgång igen, som på den gamla goda tiden.