Lågpriskedjorna har under de senaste två åren kolonialiserat den svenska dagligvarumarknaden. Deras kunder får nöja sig med ett begränsat sortiment och låg service. I gengäld pressas kundpriserna på matkassan beaktansvärt.
Bortom lågpriskedjornas framfart döljer sig en allt hårdare strid om globala marknadsandelar. Den globala dagligvaruhandeln ökar stadigt och även Norden har nu blivit ett slagfält i kampen mellan ett fåtal multinationella kedjor. De stora förlorarna i denna strid är livsmedelskoncernernas anställda.
De nya lågpriskedjornas andel av dagligvaruomsättningen ter sig visserligen fortfarande rätt blygsam i Sverige, men i fjol var det tyska Lidl och danska Netto som ökat sin försäljning mest. Framför allt Lidl expanderar snabbt. Två år efter etableringen i Sverige finns redan 101 butiker i landet och kedjans andel av livsmedelsomsättningen fördubblades i fjol.
Enligt Handelns utredningsinstitut, HUI, kommer de nya kedjorna att expandera snabbt under de kommande åren. För att tackla Lidls intåg i Sverige har Ica, Axfood och Coop, som tillsammans dominerar den svenska livsmedelsmarknaden, börjat satsa på egna lågprismärken. Denna satsning på egna billiga varumärken har redan inneburit att tusentals jobb försvunnit inom den svenska livsmedelsindustrin de senaste åren.
Extremt fackfientlig politik
– Minst 2.200 jobb har försvunnit men det kan vara fler. Och dessutom är minst 1.600 jobb mycket hotade, sa Livsmedelsarbetareförbundets ordförande Hans-Olof Nilsson på en presskonferens nyligen.
Enligt facket säljs i dag ungefär 15 procent av livsmedelsproduktionen under livsmedelsgrossisternas egna varumärken och andelen kommer att öka till 25-30 procent.
Prispressen påverkar i allra högsta grad också kedjornas egen butikspersonal. I det här sammanhanget är det framför allt Lidl som gjort sig ökänt för att sälja sina billiga varor på de egna anställdas bekostnad. I Tyskland och en rad andra länder, där Lidl under de senaste åren etablerat sig, har man bedrivit en extremt fackfientlig politik. Lidls ägare, familjeägda Schwartzgruppen, är enligt en färsk undersökning av revisionsföretaget Deloitte den snabbast växande handelskoncernen i hela världen. Bara vid åtta av Lidls 2.600 affärer i Tyskland finns en fackklubb. I oktober gick företagsledningen så långt som att stänga en av dem. En ny butik ska under våren öppnas på samma gata – med ny personal.
Lidl anställer med undantag för butiksledningen systematiskt unga människor – och bara på deltid. Enligt avtal får de anställda, som jobbar nominellt 25 timmar i veckan, inte jobba hos konkurrerande företag. Deras arbetstider fastställs av butiksledningen, några betalda raster finns inte. De anställda får ibland jobba från klockan sex på morgonen till midnatt, då de tvingas utföra precis alla arbeten som anfaller i butiken. Sjukskrivningar leder till ”anmaningar” från ledningens sida. Övertid betalas inte och de deltidsanställda förväntas ha beredskap att rycka in vid behov. Till policyn hör att Lidl endast provanställer folk för att kunna gallra bland personalstyrkan och öka butikschefernas möjlighet att sätta tryck på de anställda.
Det tyska fackförbundet Ver.di har i åratal bedrivit en kampanj mot Lidl och tillsammans med de handelsanställdas världsförbund UNI Commerce publicerat en svartbok om Lidl. Där framställs familjeföretaget som en ”föregångare” för usla arbetsförhållanden inom handeln. Den 8 mars 2006 har därför utropats till europeisk aktionsdag mot Lidl.
Tvister om arbetsmiljön
Hur responsen på uppropet att demonstrera utanför Lidlbutikerna kommer att bli i Sverige återstår dock att se. I Sverige har Lidl nämligen valt att teckna kollektivavtal med Handels. Fackliga tvister med företaget finns mest på arbetsmiljöområdet och då på det lokala planet. Enligt fackförbundet Handels är Lidl ”inte värre än andra arbetsgivare” inom dagligvaruhandeln.
