Scenen är en vanlig dag i valspurtens augusti 2010. Socialdemokraterna lovar att pensionärer skall betala samma skatt som löntagare. Det är ett löfte som den borgerliga alliansen sagt nej till.
Ställd inför detta problem – hur statsministern skall svara upp mot Sahlins löfte utan att ha minsta chans att övertrumfa – blir Fredrik Reinfeldts svar följande: ”Väljarna bör framförallt fråga sig vem som har högst förtroende när det gäller att sänka skatter”
Detta svar är den senaste varianten av Reinfeldts metod för att slippa svara i sakfrågor.
Den första varianten var anpassad för att slippa svara på frågor från Göran Persson. Varje samhällsproblem, eller reformförslag Göran Persson pratade om 2006 bemöttes med ett Reinfeldtavfärdande: ”Ni har suttit vid makten i tolv år. Varför har ni inte redan gjort någonting åt det?”.
Den andra varianten – som fungerade fram till december 2008, alltså så länge socialdemokraterna gick till val ensamma var att fråga ”Med vem skall du genomföra det?”
Nästa variant höll fram till maj 2010, det vill säga så länge de rödgröna inte hade en budgetöverenskommelse: ”När får vi besked?”.
När nu de andra varianterna är förbrukade har alltså en ny taktik skruvats fram. Det skall handla om trovärdigheten, Sahlins mot Reinfeldt.
Att debattera på det här sättet handlar om att undvika att svara i sakfrågan. Reinfeldt bestrider inte det motståndaren säger – utan motståndaren själv.
När Reinfeldt ställer en sådan här ”fråga” är det inte till för att få ett svar utan för att linda in ett påstående som annars blir för grovt. På en sakpolitisk fråga som ber Reinfeldt ta ställning till ett socialdemokratiskt förslag låter det dåligt att säga: ”Ja, men väljarna tror på mig, inte Mona Sahlin”. Säger man däremot samma sak i en inlindad form – ”Väljarna bör fråga sig vem som har högst trovärdighet” fungerar det utmärkt. Budskapet är dock identiskt: Sahlin kan säga vad hon vill – det betyder ingenting.
De här debattinstrumenten fungerar väl för att undvika en jämförelse mellan alternativ. Men för kritiska frågor som ställs strikt om vad regeringen själva har genomfört har regeringen satt ett annat sätt att tävla i trovärdighet i system: prognoserna.
När vi idag diskuterar de viktigaste faktorerna i ekonomin, arbetslösheten, utanförskapet och statsfinanserna har en förskjutning skett från resultat till prognoser. När TV4 den 20/8 2010 har rubriken ”Anders Borg: Ljust för svensk ekonomi”, menas alltså inte att det är bra att Sverige enligt Statistiska centralbyråns senaste undersökning har 9,5 procents arbetslöshet eller att Socialstyrelsens senaste rapport visar att antalet människor som går på försörjningsstöd, det senaste året ökat kraftigt (med 17 procent) och nu ligger på nivåer de inte haft sedan 2001. Nej, Borg talar om en ljusnande framtid, perioden 2011-2014.
Det är en fullständig förändring av debattens premisser. Under upptakten till valet 2006 var fokus helt på vad som skett under hela Perssons styre. Trots att arbetslösheten sjönk (med start juli 2005, mer än ett år före valet och under 2006 till och med ganska snabbt) hamnade det ljusnande läget i periferin. Ja, Perssons argument att arbetslösheten sjönk blev till och med ett slagträ emot honom: han anklagades av Reinfeldt för att ”inte se de arbetslösa”. Men idag är läget omvänt: Thomas Östros anses gnällig när han talar om Sveriges arbetslöshet eftersom framtiden ser så fin ut.
Var och en som sett hur storbanker, finansinstitut, kreditvärderare och internationella organ som IMF missat att gissa rätt om de senaste åren vet att prognoser knappast är hårda fakta att luta sig emot. Nej, trovärdigheten i prognoserna handlar om att de ingår i samma ideologiska system, där sambanden är fastslagna och där de många olika aktörernas utsagor förstärker varandra.
Som oinvigd i den politiska debatten kan man tro att trovärdighet handlar om fakta. I själva verket är det ganska ofta tvärtom. Fakta förlorar mot trovärdighet. En prognos som bygger på att trossatsen att lägre skatt ger fler jobb, ökad lönespridning ger motivation att arbeta kan rätt utförd, ha hög trovärdighet. En utsaga som bygger på bergfasta siffror som visar att världens mest jämlika högskatteländer också över tid haft lägst arbetslöshet kan däremot aldrig ha trovärdighet.
Om bara katolska kyrkan haft tillgång till Reinfeldts retoriska finter hade processen mot vetenskapliga hädare blivit enkel.
Galileo Galilei: Jag har matematiskt visat att jorden inte är universums mittpunkt.
Kyrkan: Okej, men din trovärdighet är inget vidare. Våra prognoser är tryckta i lite fler exemplar.
Man kan nu lätt tro att det logiska svaret på detta ständiga ältande om trovärdighet är att själv strunta i fakta och bara ägna sig åt retorik. Det är precis tvärtom. När Borg plockar fram sina prognoser borde frågan vara hur en prognos över 2012 kan vägleda väljarna i årets val. Och när Reinfeldt för hundrade gången mäter sin trovärdighet istället för att ge besked borde han för första gången få frågan: ”Du vill verkligen inte svara på det här, va?”