Medan Bush försöker övertyga världen om nya krigsäventyr i Syrien, Iran och Nordkorea, har nu fler soldater dött sedan Irakkriget ”slutade” än medan det ”pågick”. Ockupationsmakten skjuter på demonstranter, ekonomin är i spillror, arbetslösheten skyhög och landets folk förvägras inflytande över dess regering.
Att USA och dess allierade i detta läge vill förvägra det irakiska folket sin i Genèvekonventionen stadgade rätt till väpnat motstånd mot ockupationen är inte konstigt.
Värre är att Iraks kommunistiska parti hävdar samma sak! I förra veckans ledare skriver partiets tidning Tariq Al Shaab att man nu måste lita på ”folkets vitala potential” för komma tillrätta med ”subversiv verksamhet”. Engagera fler civila för ockupationsmakten alltså.
Det började osa katt redan när partiet skröt om att dess tidning var den första som gavs ut efter Saddamregimens fall, vilket också uppmärksammades av vänligt sinnade artiklar i nordamerikansk, vanligen antikommunistisk, press.
Därpå följde en period av mörkning, där partiet sade sig ”föra diskussioner” med ockupationsmakten, allt pekade dock då på att partiet inte skulle ingå i den ”övergångsregering” USA tillsatt. Diskussionerna måste dock ha varit lyckade. För nu sitter partiet i det quislingråd som ska styra landet och hjälpa till att administrera ockupationen.
Det är som om det franska kommunistpartiet skulle ha suttit i Vichyregeringen under andra världskriget; otänkbart.
All vänster värd namnet måste alltså vända detta parti ryggen.
Samtidigt kommer uppgifter från Islam Online att den irakiska motståndsrörelsen organiserat sig nationellt. Nationella Fronten för Befrielsen av Irak lär samla trupper bland både sekulära och religiösa, och bland såväl lojala som oppositionella till Saddam Hussein. Hur trovärdig den källan är återstår att se. Låt oss hur som helst hoppas att den fortsatta kampen mot ockupationen följer folkrätten och undviker civila mål för sina sabotageaktioner och att den blir framgångsrik i att befria landet.
