Klimatforskaren Johan Rockström hade tappat hoppet. När han i förra veckan skrev en längre text om klimatet i Svenska Dagbladet kunde den länge så optimistiske Rockström inte längre förmå sig att tro på 1,5-gradersmålet.
De flesta som är insatta håller dessvärre med honom. De mest totalitära insatser mot kol, olja och överproduktion måste sättas in redan i dag om det ska finnas någon chans. IPCC uttrycker det diplomatiskt som att det inte ”är en geofysisk omöjlighet”. Den teoretiska möjligheten finns, men för den som lägger ens ett tunt lager realpolitik ovanpå sina co2-kalkyler är det uppenbart: vi är stekta.
Ändå tycks solen inte ha slocknat.
– Ni vet filmen Day after tomorrow? sa Kamala Harris, en av de många aspiranterna på att bli Demokraternas presidentkandidat i USA, i en debatt under förra veckan.
– Vi är redan där.
För de som inte minns spektakulärt dåliga filmer från början av 2000-talet så rör filmen en klimatkatastrof där temperaturen på några sekunder går från normal till minus hundra. Personer fryser till is mitt i steget. Vargar härjar på New Yorks gator.
Verkligheten i senkapitalismen är för all del absurd, men fullt så absurd som Roland Emerichs kalkonfillm är den ännu inte.
Kamala Harris och många med henne talar nog mest om undergång eller räddning för att det är spännande, en effektiv dramaturgi. Men de verkar också ha missförstått nyanserna, och får därmed klimatkrisen att låta som något helt annat än den är.
Det är inte heller så att situationen inte är allvarlig, det är bara det att den är det på ett helt annat sätt. Vår epoks projekt måste vara att skademinimera, förbereda oss – och hjälpa de värst drabbade. Att rädda det förlorade paradiset har vi redan sjabblat bort.
IPCC räknar med att mellan 20 och 40 procent av jordens befolkning redan lever med effekterna av klimatförändringar.
Vi vet med säkerhet att höjda temperaturer bland annat leder till fler perioder med torka, fler perioder med skyfall, och fler och värre extrema värmeböljor. Det här är händelser som kommer att öka, oavsett hur bra klimatarbetet faktiskt går (just nu går det som bekant bakåt).
Det innebär att vi förutom att bekämpa själva uppvärmningen, en monumental uppgift i sig, måste acceptera det faktum att vi redan lever dystopin, och att vi måste hantera den.
IPCC räknar med att mellan 20 och 40 procent av jordens befolkning redan lever med effekterna av klimatförändringar
Under förra veckan skrattade många gott åt hur boende i rika kommunen Vellinge klagade över att de nya vallar som skulle skydda deras villor mot översvämningar också skymde deras havsutsikt. Vilket förstås är roligt, men också sorgligt eftersom det speglar samhället på ett ganska bra sätt.
Sveriges förberedelser inför ett svårare klimat är svaga. Och det beror, åtminstone delvis, på att vi fortfarande pratar om att ”rädda klimatet”.
Klarar din kommun ihållande skyfall utan att översvämmas? Klarar ditt landsting av att bedriva sjukvård under en långvarig värmebölja? Klarar ditt land att förse innevånarna med mat även när det internationella skafferi som är mat producerad i låglöneländer sinar? Svaret är nej.
Den enskilt viktigaste klimatfrågan, kanske den viktigaste frågan överhuvudtaget, är att sluta elda kol och olja. Parallellt med det arbetet krävs också ett ambitiöst stort projekt för att identifiera vart samhället står som svagast inför dessa förändringar, och stärka vårt försvar.
