Är självmord möjligt? Sett ur ett individualistiskt perspektiv är det självklart så. En hårdnackad existentialist håller säkert med. Men sociologiskt sett: ifall varje människas liv är en process styrd av socioekonomiska faktorer, en cell (i form av medborgare, konsument och medproducent) i en samhällelig kropp, är inte självmordet då ett resultat av en samhällelig matematik? Hur långt går samhällets ansvar för sina individer? Hur långt bör det gå? Är ett självmord ett av samhället framdrivet mord, eller är det individens enda möjliga frihetshandling i en existens genomperforerad av förtryckande mekanismer?
Det är inte i sådana frågeställningar som Teatermaskinens föreställning Logosfält tar avstamp. Men frågor av det slaget växer fram inunder huden när man ser föreställningen. Publiken får möta en ung man, eller rättare sagt liket av en ung man som tagit livet av sig. I en flödande monolog, inledd och avbruten av monotona videosekvenser, återges fragment av mannens liv. I en traditionell föreställning hade förmodligen mannens liv gestaltats, men här återberättar han det, rakt upp och ner, stillastående, frenetiskt babblande med saliv bubblande runt munnen. Ju längre föreställningen går och ju djupare in i textmassan publiken sjunker, desto mer liknar mannen en rabiessmittad hund.
Det är på många sätt det mest skrämmande jag sett på en scen på länge. När huvudpersonens flickvän träder in på scenen långt in i pjäsen känns det som en välsignelse. Hennes roll tillför tyvärr varken fördjupning eller förvirring, men ger ett tillfälle att andas ut.
Visuellt och regimässigt skiljer sig pjäsen radikalt från Teatermaskinens tidigare föreställningar som, i opposition mot idén om ett borgerligt välartat drama, sökt det vulgära och expressiva. Scenen är kal och vit, dekoren minimal, något slags britsar för tankarna till en sakral obduktionssal. Regin är skalpellvass och smärtsamt minimalistisk – i sammanhanget går det verkligen att tala om kirurgisk precision. Under hela föreställningen rör sig huvudkaraktären inte en decimeter. All fokus sätts på textmassan som väller fram i takt med saliven. På ett gastkramande sätt blir text till kropp och kropp till text. Minnen, tankar, händelseförlopp och politisk teori hackas ner och blandas till en grotesk kökkenmödding monomant framförd av huvudpersonen.
– Det innersta i en person är i regel banalt. Ingen pratar så här, men många tänker så, säger Johan Jönsson, manusförfattare och poet, och ifrågasätter indirekt den dramatiska dialogen.
Han beskriver pjäsens text som samplad. Materialet har hämtats från samtal och vittnesmål om en vän till personerna i Teatermaskinen, som för ett par år sedan tog livet av sig. Arbetssättet har befriat projektet från all klibbighet som lätt kunde ha uppstått. När dessa mänskliga samplingsfraser mixas med teoretiska urkunder och bildar en text som inte låtsas vara utskuren verklighet utan direkt ger sig in i politikens, teoriernas och debattens kärna. Men likväl blir resultatet hyperrealistiskt, alltså en dramatik som avsäger sig det traditionella berättandets realismkonventioner och gräver sig djupare in i något igenkänningsbart. Det är en verklighet, påtagligt reell, som Logosfält presenterar, men föreställningen är ljusår från den gestaltande psykologiska realismen som oftast sägs ”visa precis hur det är”.
Kan det vara så att vår samtid rört sig så långt från de förhållanden det moderna dramat och berättelsen växt fram ur, att det krävs en ny dramatik för att skildra vår tid? I så fall är Teatermaskinen något spännande på spåret.
Johan Jönsson vecklar ut ett resonemang som leder i den riktningen:
– Det som teatern hittills har representerat – ett slutet rum, en (borgerlig) familj, dess sammanbrott – är inte längre relevant. Teatermaskinen ska bort ifrån dramat där en person på en scen representerar ett skeende. Här har vi (i Logosfält) ingen historia, ingen utvecklingslinje. Här finns så mycket info att den inte kan landa i mig, utan det blir ett flöde av intryck, av fakta som jag inte kan omfatta. Vi vill framföra en nästintill obegriplig pjäs, säger Johan Jönsson.
Är det obegripligt? Nej, inte alls. Såvida man inte har krav på just den tidigare nämnda utvecklingslinje de flesta kulturkonsumenter är invanda i. Då kan det bli knepigt. I en klaustrofobisk föreställning om något så stort som döden prövar Teatermaskinen onekligen sin publik. Men det som kan verka vara radikala formexperiment för sakens skull lyckas verkligen. Teatermaskinen turnerar med sin föreställning. Gör vad du kan för att få dem till din plats på jorden.