Efter en turbulent sensommar och höst har situationen i Belarus lyst med sin frånvaro i nyhetsmedierna det senaste halvåret. Det förändrades raskt i söndags när ett flygplan på väg till Litauens huvudstad Vilnius från Aten plötsligt fick sällskap av ett belarusiskt stridsplan och tvingades landa i Minsk. Ombord fanns den 26-årige oppositionelle bloggaren Raman Pratasevitj, en person som spelade en viktig roll under förra höstens regeringskritiska protester i landet, och som greps så fort planet tagit mark.
Händelsen ledde till ett ramaskri och EU införde direkt nya sanktioner mot Aleksandr Lukasjenkos regim.
I måndags uppträdde Pratasevitj i statlig belarusisk tv och erkände att han gjort sig skyldig till uppvigling mot staten. Erkännandet tolkades av många, inklusive Pratasevijts far, som framtvingat. Ena halvan av bloggarens ansikte var synbarligen täckt av puder, förmodligen för att dölja spår av misshandel.
– Det är möjligt att han mördas i fängelset, även om jag inte tror att det kommer ske. Repressionen i Belarus är väldigt hård, säger den ukrainske sociologen Volodymyr Isjtjenko som är expert på proteströrelser i postsovjetiska stater till Flamman.
Pratasevitj har snabbt blivit till en samvetsfånge för västerländska liberaler. Hans karriär inom den belarusiska oppositionen, från början som 15-årig medborgarjournalist till att bli en av rörelsens viktigaste aktörer, har beskrivits i flera västerländska medier. Från exil i Polen koordinerade han förra höstens regimkritiska protester. Tillsammans med sina kollegor bestämde han bland annat vilka vägar demonstrationstågen skulle gå för att undvika polisen. Som mest hade deras Telegram-grupp Nexta två miljoner medlemmar, vilket gjorde den till en av den belarusiska oppositionens främsta verktyg.
Var Pratasevitj själv står politiskt är mer oklart. Efter gripandet i söndags tog det inte lång tid innan bilder på Pratasevitj från östra Ukraina började dyka upp på sociala medier. Enligt egen utsago var han i den omstridda Donbassregionen 2015 i egenskap av journalist för att dokumentera situationen. Men inga av hans artiklar från eller om Ukraina har hittills hittats. Däremot syns han på flera bilder med den högerextrema Azov-bataljonen iförd militäruniform. Bilderna finns tillgängliga på Azov-bataljonens officiella sida på det ryska sociala mediet Vkontakte.
– Det är obestridligt att han var inblandad i Azov-bataljonens aktiviteter. Han var där ett helt år 2015 och det finns flera bilder på honom iförd Azovs uniform och med vapen i hand. Frågan är om han deltog i striderna eller om han ägnade sig åt propaganda. Om han inte stred arbetade han förmodligen för deras pressavdelning, för vi har inte kunnat hitta några artiklar av honom, säger Istjenko.
Han framhåller dock att han inte anser att Pratasevitjs förflutna på något sätt ursäktar den belarusiska regimens gripande av honom.
– Vänstern borde vara tydlig med att han greps i egenskap av oppositionell, att det var olagligt, att han bör släppas och att Lukasjenkos regim inte bör stödjas. Men den bör också vara tydlig med Pratasevitjs förflutna. Vi vet för övrigt inte om han fortfarande har samma åsikter för han har aldrig öppet tagit avstånd från sina nynazistiska förbindelser, säger Isjtjenko.
Isjtjenko är även kritisk till Pratasevitjs plattform Nexta, oavsett bloggarens egna eventuella högerextrema åsikter.
– De är baserade i Polen och skickade meddelanden till demonstranter som ibland var väldigt provokativa. De försökte få rörelsen att radikaliseras och spridde ofta hat mot motståndare. Till exempel samlade de in personlig information om poliser så att de skulle kunna hämnas på dem senare. Men gruppen är vid första anblick inte högerextrem, berättar han.
Gruppens struktur, som utöver nationalism och krav på demokrati präglas av ideologisk grumlighet, är typisk för proteströrelser i tidigare sovjetiska stater, menar Isjtjenko. Den gör det också lätt för högerextrema element att få fäste och ibland till och med ta över rörelsen.
– Jag har alltid varit skeptisk till oppositionsrörelser i postsovjetiska länder. Regimerna i dessa länder är ofta korrupta, regressiva och vad Marx skulle kalla ”bonapartistiska”. Men problemet är att mobiliseringarna mot dem aldrig erbjuder ett mer progressivt alternativ. De har ofta en amorf struktur vilket gör det möjligt för reaktionära krafter att inta en ledande roll i dem. Även om majoriteten av anhängarna inte är fascister lyckas de sällan bilda en egen progressiv kraft.
Detta gäller även för den belarusiska oppositionen enligt Isjtjenko.
– De som förstod att det finns anledning att vara skeptisk till den ukrainska majdanrörelsen måste också vara skeptisk till den belarusiska oppositionen.
