Vad är det med att framgångsrika personer som en dag drabbas av ett personligt nederlag måste skriva en bok om det? Inte för att dela med sig av erfarenheter av hur de lyckades ta sig igenom en livskris eller om hur en tuff motgång gjort dem mer ödmjuka, klokare människor. Utan en bok som med jaget som utgångspunkt vill leda i bevis att man haft rätt hela tiden. I värsta fall kan det vara ett tecken på en oroväckande radikalisering. Ger man sig in i sådant i tron att det ska engagera någon, så borde det väl ändå vara något extraordinärt angeläget? Den här gången handlar det om namnet på en sal på Konstfack, boken heter Hela havet stormar. Fallstudie från en myndighet och är skriven av Konstfackprofessorn och designkritikern Sara Kristoffersson.
Jag kommer mycket väl ihåg när jag läste hennes olycksaliga artikel i Dagens Nyheter i februari förra året. Med sin text ”Nej, Vita havet på Konstfack har inget med rasism att göra” blippade hon in alla sifferkoder på kulturkrigets knappsats. ”Vithetsnorm”, ”normkritisk”, ”kolonialism”, ”maktstrukturer”, ”vithet” och – förstås: ”identitetspolitik”. Under sommaren och vintern hade samtidigt kriget rasat på rejält med Black Lives Matter-demonstrationer och antikoloniala statystrider som retat gallfeber på högertidningarnas ledarsidor, samtidigt som svarta kroppar över hela världen utsattes för oprovocerat polisvåld. Vita havet-gate klaffade perfekt som entréfanfar lagom till kaosprojektet Bulletins premiär.
Den utlösande faktorn till kulturskandalen var att ett löst sammansatt konstnärsnätverk på Konstfack som kallade sig Brown Island organiserade sig i en icke-vit gemenskap. I ett längre löpande projekt som innehöll flera olika delar pekade de bland annat ut skolans stora utställningssal Vita havet som en symbol för en institution som enligt dem var styrd av västerländska traditioner och var proppmätt av sin egen progressiva självbild. ”Konsten i världen vi verkar i är vit och vi är som en brun ö” – så tolkade jag själv deras tilltag. Därför föreslog de också ett namnbyte på utställningslokalen, som ett sätt att synliggöra strukturer inom konstvärlden för skolan och allmänheten. Att de själva var medvetna om att namnet Vita havet från början inte hade något med hudfärg att göra var en överflödig kommentar i sammanhanget.
Trots att ingen av de kritiker som gick i polemik med Kristoffersson (inklusive undertecknad), förnekade att namnet ursprungligen var en förment neutral benämning med referenser till en äldre lokal och kungliga slottet, utan syfte att såra någon, utgjorde det för henne en första attack i ett kulturkrig. Och i det kände hon sig tvungen att ta strid för yttrandefriheten.
För publiceringen i Dagens Nyheter kom snart att vända upp och ned på hennes liv. Kollegor började bete sig allt märkligare, rektorn gjorde egna utspel och när en vän undrade hur hon kunde ta en intervju med Ivar Arpi på Radio Bulletin, var Kafka den första hon kan komma på att jämföra sig med. ”Måste han ha fel bara för att han är höger?” frågar hon sig retoriskt. Svaret är väl att vännen som undrat kanske sett Arpis öppet rasistiska tweets och med rätta gripits av djupt obehag.
Huvudtesen i Kristofferssons bok är att akademin dryper av åsiktsförtryck. Kapitlen varvar kronologiska redogörelser med utskrifter av sms och mail samt återgivning av samtal mellan författaren, vänner, fiender och hennes egen terapeut. Hon strider som ett djur, hela världen har blivit galen och har vänt sig emot henne medan hon sitter inne på sanningen. Ledtråden i jakten på svaret på hur det här kunde hända henne finner hon i några styrdokument på Konstfack. Det blir till ett uppenbarelsens ögonblick när hon triumferande, likt en Sherlock Holmes, plötsligt ser linjerna mellan de till synes irrationellt spridda punkterna – i dokumenten dyker det förhatliga ordet ”normkritik” nämligen upp som ett mål att eftersträva i arbetet.
Det är sorglig läsning och det gör en ont att följa hennes stegrande känsla av främlingskap. Var striden värt det? Är hon tillfreds med sin inträdesbiljett till den numera rätt livaktiga reaktionära sfären? I konstens rörliga värld blir oförmågan att följa nya, intersektionella tankegångar nog en allt mer ohållbar hållning. Tyvärr lär det svenska konstlivet alltjämt förbli en majoritetssvensk medelklasshistoria, och så även Konstfack.
Hela havet stormar - Fallstudie från en myndighet
Sara Kristoffersson
Volante
