Studera de rika, det finns redan gott om studier av de maktlösa fattiga, sa Susan George, Attacrörelsens grand old lady. En som gjort det är Agnes Hellström.
Hennes bok Att vara utan att synas har undertiteln Om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna, men vad den egentligen beskriver är hur den härskande klassen uppfostrar sina unga så att de formas som klass för sig med en mycket stark klasskänsla. Hon gör det inifrån. Som vuxen känner hon ett ansvar att berätta hur hon kände, tänkte och påverkades när hon gick på en av skolorna, Sigtuna.
De värderingar och ideal som inpräntas i dessa ungdomar följer med de flesta av dem resten av livet. På skolorna skapas en klass som flyter ovanpå och som har tillgång till sociala koder som gör att de lätt känner igen varandra i andra sammanhang: ”Han sa ingenting om vem han var eller varifrån han kom, men jag identifierade honom direkt som en av oss. En sådan som aldrig behövt oroa sig för pengar på riktigt, som fått en lägenhet av sina föräldrar, en kreativ bohem med ett stort kontaktnät och framförallt en ekonomisk trygghet att falla tillbaka på”.
Skolornas målsättning är att skapa ungdomar som vet hur de ska ta sig till toppen. Anpassningsbara individer som ”håller rätt gaffel i rätt hand på middagar”. De håller en fasad av artighet utåt, men talar föraktfullt om ekonomibiträdena som ”subbor”. Den attityden tar de med sig ut i samhället, där den nedlåtande människosynen präglar deras agerande. Genom de kontakter och nätverk som skapas på skolorna får de ofta maktpositioner där de påverkar människors liv.
Det här är en klass som till världen utanför predikar individualism och kritiserar arbetarrörelsen för kollektivism, men som själv inympar sträng konformitet med små möjligheter till avvikelser. Metoden kallas kamratfostran och förespråkas av föräldrarna, men är i själva verket ett slags raffinerad mobbning som går ut på att mobboffren ska kunna leva ut sina kränkta känslor som mobbare när de går sista året på skolan. ”…det var en kollektiv handling, som alla genomförde och alla utsattes för”, skriver Hellström. ”Lika mycket som vi var offer var vi förövare.”
Mobbningen beskrivs som en initiationsrit för att tas upp i en gemenskap. Isoleringen i internat avskärmar dem från intryck utifrån och kritiska synpunkter. Deras tillvaro är sluten, åsikterna blir likriktade. Åsikter, som att det är skamligt att vara sosse eller att handla på Konsum, betraktas som självklara.
Det som beskrivs har stora likheter med sektlikt beteende. Tvivel accepteras inte. Att lämna är ett stort och smärtsamt steg som ofta leder till social utfrysning. En som fått erfara det är Daniela Fielding, som var en mycket omtyckt husförälder på Lundsberg. Hon försökte bryta mobbningstraditionen, men sa upp sig när hon motarbetades av skolledningen. Efter att ha kontaktat Skolinspektionen överhopades hon av personliga påhopp på Facebook, där lärare och elever från Lundsberg tog avstånd från henne och kallade henne svikare.
Det hårda grupptrycket är en orsak till att skolorna klarat sig trots omvärldens starka kritik. En annan är att de ges helt andra ekonomiska och pedagogiska förutsättningar än vanliga skolor.
Inga riskkapitalister tillåts göra vinster här. Tvärtom tillskjuts det massor av pengar i form av donationer. Flera stiftelser ser till att ingenting fattas. Även om man kallar statliga och kommunala bidrag för ”socialistiska påfund”, håller man sig inte för god för att ta emot ett massivt statligt stöd och tackar inte nej till kommunbidrag. Därtill kommer höga elevavgifter, minst 200 000 per år och internatelev.
Den goda ekonomin satsas på att få fram goda studieresultat. Åsikten som annars ofta hörs, att det inte betyder något hur mycket pengar som tillförs, gäller inte här. Skolorna har små klasser och ger extra stöd åt dem som inte hänger med. Här har man inte lärarlösa lektioner. Skolorna sparar inte på resurser när det gäller sina elever, som de betraktar som en elit, samhällets kommande makthavare.
