Julhelgerna har gett mig tid att lyssna i kapp podradioprogram. Därför upptäckte jag lite senkommet en P3-dokumentär med ett par år på nacken om de apatiska flyktingbarnen.
För er som inte kommer ihåg: I början av 2000-talet uppmärksammades att asylsökande barn blev apatiska och slutade äta, gå och prata. Det väckte stor uppmärksamhet och debatt. Mångas slutsats var att Sveriges asylpolitik måste humaniseras. Men snart tog en annan uppfattning över. Föräldrar uppmuntrade sina barn att simulera, hette det. Kanske rent av förgiftade sina telningar. Dåvarande migrationsminister Barbro Holmberg (S) påstod att apatiska barn var något som ingen hört talas om förrän i Sverige på 2000-talet.
Att få har erfarenhet av apatiska barn i ett någorlunda fungerande välfärdssamhälle som inte upplevt krig på 200 år är kanske inte förvånande. Men internationellt fanns ingen brist på sådana fakta. Läkare har sett liknande fall i flyktingläger runt om i världen. I andra länder som tar emot flyktingar, som USA och Kanada, var uppgivenhetssyndrom ett känt fenomen vid den här tidpunkten. Även från första och andra världskriget finns berättelser om människor som blivit apatiska och tynat bort. All trovärdig fakta talade helt enkelt mot att det skulle röra sig om lurendrejeri. Detta ignorerades till stor del i den offentliga debatten.
Man kan dra paralleller till debatten i dag om ensamkommande flyktinbarn. Olika debattörer på högerkanten vill få det till att de barn och ungdomar som flyr till Sverige i själva verket är män i 25-30-årsåldern. Även om det inte är vad regeringen säger, har den uppfattningen indirekt vunnit gehör genom att medicinska åldersbedömningar ska tillämpas för ensamkommande flyktingbarn. Nu menar såväl Migrationsverket som vårdpersonal att det normalt inte är några problem att se skillnad på en 25-åring och en 15-åring. I de flesta fall där det finns tveksamheter handlar det om någon som kan vara 16-17 år eller 18-19 år. Hade det funnits ett enkelt sätt att med vetenskaplig precision visa om någon är 17,6 eller 18,2, hade det kunnat användas i flyktingmottagandet. En samlad expertis menar att så inte är fallet.
Så varför sprids de här myterna? Hur kan de få fäste ända upp till ministernivå i vissa fall? Det är troligen inte en slump att just barn och ungdomar har stått i hårkorset i flera av de större flyktingdebatterna de senaste tio åren. En storskalig flyktingkatastrof är svår att greppa. När en treårig Alan drunknar i Medelhavet kan vi förstå det fasansfulla. Jag tror det handlar om en djupt inrotad känsla i de flesta av oss som bidragit till mänsklighetens fortlevnad: Skydda barnen. Våra egna och andras.
Därför reagerar människor starkt när barn far illa. Därför blir det så viktigt för främlingsfientliga att övertyga sig själva och andra om att uppgivenhetssyndrom är fejk och att avhumanisera flyktingbarn genom att kalla dem ”skäggbarn”. Den medkänsla vi känner när barn och ungdomar behöver skydd måste kväsas för att fascistiska idéer ska kunna få fäste. Med lögner om så nödvändigt. Enkelt uttryckt: Rasisterna vill sno din empati. Låt dem inte lyckas.
