Att människor genomgår en sista fas i livet som slutar med dödens inträde vet vi helt säkert. Det är ett faktum som inte går att göra mycket åt. Tidpunkten för vår död och sättet vi dör på kan dock påverkas, åtminstone för det flertal av oss som dör en mer långsam död.
Möjligheten finns i dag att med medicinsk behandling och teknologi uppehålla obotligt sjuka människors liv mycket länge, samtidigt som det också skulle vara möjligt att tillmötesgå patienter som faktiskt själva begär hjälp med att påskynda döden.
Att underlåta att sätta in livsförlängande behandlingar eller att avbryta påbörjade behandlingar kan redan göras i Sverige idag, vilket brukar uttryckas som att passiv dödshjälp är tillåten. Det är också i vissa fall tillåtet att ge patienter smärtlindring i så höga doser att döden påskyndas, så länge syftet inte är att döda utan att smärtlindra. Vad som dock fortfarande inte är tillåtet är att hjälpa en patient som själv anser att livet nått sitt slut, genom att till exempel ge en överdos sömnmedel. Vissa sjukdomar och tillstånd är obotliga och plågsamma. Att sluta dricka och äta är ett inte helt ovanligt sätt att påskynda döden – men är det ett värdigt sätt att avsluta livet på?
Cirka 80 procent av Sveriges befolkning anger att man tycker att det är rimligt att själv kunna bestämma när man vill avsluta livet – i vissa situationer och under vissa förutsättningar. I Schweiz, Belgien och Nederländerna samt vissa delstater i USA, till exempel Oregon, har man gått längre och ser dödshjälp som något den individ som önskar ska kunna få. Till exempel kan den som lider av obotlig sjukdom som bedömts som sådan av två oberoende läkare ges möjlighet att avsluta livet genom eget, personligt beslut, givet att man anses vara vid sina sinnens fulla bruk.
Jag och många med mig skulle uppleva det som en trygghet att veta att om lidandet i livets slutskede blir outhärdligt så finns den möjligheten även i Sverige – även om den sällan utnyttjas även där den finns. Bara vetskapen ger en viss trygghet: att även beslutet om livets avslut kan ligga hos individen. Att inte våga låta individen fatta beslut orsakar sannolikt onödigt lidande och ångest hos både en själv och anhöriga.
Med de erfarenheter som nu finns så kan man väga fördelar mot nackdelar och fördelarna väger betydligt tyngre än riskerna. Risker som under alla omständigheter måste beaktas i ett regelverk
Att som individ själv kunna få bestämma över sitt eget liv i slutskedet borde ses som en rättighet, och en nåd. Att inte göra något utan att i stället passivt se på när en människa lider anses paradoxalt tillåtet. Inget politiskt parti har tyvärr ännu vågat säga att dödshjälp i vissa situationer, när individen själv vill, kan minska lidande. Ofta ligger djupt religiösa föreställningar bakom motståndet att själv få fatta beslut om när livet är över – att det räcker nu.
Frågan är inte enkel, men med tanke på det lidande som många förknippar med döden borde även Sverige och Vänsterpartiet ha modet att låta individen själv bestämma och råda över både liv och död.
Med de erfarenheter som nu finns så kan man väga fördelar mot nackdelar och fördelarna väger betydligt tyngre än riskerna. Risker som under alla omständigheter måste beaktas i ett regelverk.
Vänsterpartiets partistyrelse har i sitt svar tyvärr helt avslagit två motioner i frågan. Man hänvisar till sjukvårdspersonalens etiska dilemma, medan statens medicinsk-etiska råd numera har en betydligt mer öppen inställning än tidigare i sin senaste rapport där man konstaterar att länder som sedan lång tid tillåter assisterad dödshjälp har en minst lika god palliativ vård som andra länder. Frågan är nog mer politisk än en fråga enbart för sjukvården.
Att i vissa väl definierade situationer acceptera och respektera individens önskan att få avsluta livet borde vara en mänsklig rättighet på samma sätt som att rädda liv ska vara det.
