Denna kampanj emot förmodad politisering hade förmodligen begränsad folklig sprängkraft, men var viktig för borgerlighetens maktövertagande. Det viktiga var förstås att utmåla Sverige som ett land som var på väg bort ifrån demokrati. Ett land där ett socialdemokratiskt ”brödra(s)kap” tagit över makten. Där lojalitet genom rätt partibok eller de rätta åsikterna var viktigare än kunskap, kompetens och landets bästa. Att kalla Sverige för ”enpartistat” var plötsligt helt normalt, bara för att Skatteverket gjorde bioreklam om att man skall betala skatt. Jo, exemplet finns med i både i Timbro-argumentationen och folkpartiets material.
En central del av kritiken var att ”statliga myndigheter får inte förvandlas till politiska propagandacentraler. De ska stå i medborgarnas, inte ett enskilt partis eller åsiktsriktnings, tjänst”, som folkpartiet uttrycker det i sin skrift I morgon enparti(s)tat? (2005). ”Under förment neutral och opartisk flagg torgförs ståndpunkter som borde ha getts en politisk varubeteckning. Därmed vilseleds medborgarna.”
Så lät det då. Read my lips: Ingen statlig indoktrinering.
Ett år efter valsegern har regeringen närmast skapat parodier på de förmodat ideologiska statsorganen. Ett av dem är regeringens globaliseringsråd, som Flamman skriver om denna vecka. Ansvarig minister: Lars Leijonborg, ytterst ansvarig för rapporten I morgon enparti(s)tat?
Rådet leds av ”entreprenörsprofessor” Pontus Braunerhjelm, fram till 2000 vice VD på Industriens utredningsinstitut (numera Institutet för näringslivsforskning, vars huvudman är Svenskt näringsliv). Till Svenskt näringslivs hemsida säger han att han ”brinner för företagarfrågorna”, att han inte tänker väja för konflikter i arbetet – speciellt arbetsmarknadsfrågorna blir svåra att komma överens om – och att han tror att rådet kan ”leverera resultat”.
Ja, detta är inte vilken utredning som helst. Här skall det bli politiska resultat. Inspirationen kom, liksom mycket annat i den nuvarande regeringen, från Danmark. Där hade liberala Venstres Anders Fogh Rasmussen 2005 inrättat ett mäktigt globaliseringsråd. Det danska Globaliseringsrådet har varit mycket aktivt i debatten och lagt 333 förslag till regeringen bara efter sitt första verksamma år. De har också fått hård kritik från SF, Enhedslisten och socialdemokraterna för att rådet skall ge regeringen ”expertalibi” för sin politik. Men också för att debatten om globalisering nu sker i ett organ utan opposition. Hur blev det då i Sverige?
Globaliseringsrådet inledde sin verksamhet med att skriva en första rapport, där man slår fast att ”fattigdomen har minskat tack vare en mer integrerad världsekonomi”, ”för Sverige är globaliseringen bra”. Så fortsätter det i jublande toner. Om det överhuvudtaget finns något problem med globaliseringen består det i ”låga investeringar från näringslivet”, ”eftersatt infrastruktur” – speciellt Arlanda – samt att Sveriges forskning och utbildning inte är tillräckligt framstående.
I rapporten finns inte ett spår av den långvariga kritik från den globala rättviserörelsen och en rad forskare. Inte ens den kritik, som två av organisationerna i rådet, LO och TCO, publicerat på andra ställen om globaliseringens risker för löntagarna, når upp till ytan. Inte ens den milda liberala kritik som Joseph Stiglitz presterat mot globaliseringen får utrymme. Och det beror på att Stiglitz försiktiga kritik skulle rasera hela halleluja-stämningen. Under sitt besök i Sverige i våras konstaterade Stiglitz ju att ”att globaliseringen, det vill säga den ökade internationella konkurrensen, hittills inneburit ökade klyftor både inom och mellan länder. ”(lo.se 26/4 2007). Nej, Globaliseringsrådet är inte stället för den typen av invändningar.
Efter att ha släppt sin rapport bjuder Globaliseringsrådet in en psykiater, David Eberhard, som inbjuds till att tala om att ”svenskar har utvecklat ett överdrivet behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror” för att förklara den irrationella rädslan för globaliseringen. Efter detta bjuder rådet in en annan objektiv globaliseringsexpert, mannen som skrev boken Till försvar för världskapitalismen, Johan Norberg.
Före valet kritiserade borgerliga partier Djurskyddsmyndigheten (” en lekstuga för djurrättsaktivister”, enligt Göran Hägglund), Integrationsverket och Arbetslivsinstitutet utifrån detta tankesätt. Samtliga lades ned efter valsegern.
Det känns varken roligt, seriöst eller förtroendeingivande att regeringen nu startar lekstuga för marknadsliberaler. Inte ens om det kryddas med psykologiserande trams. Men så ser den ut: den borgerliga statliga indoktrineringen.