Under ett år med flera sociala uppror och nya segrar för den högerpopulistiska internationalen har oväntat många genombrott gjorts, såväl för vänstern som för freden.

Det gångna året har återigen präglats av en våg av högerpopulistiska framgångar, samt några hoppingivande ljus i mörkret. Det började med ett oväntat spontant uppror i Iran där människor ur arbetarklassen gick ut på gatorna och protesterade mot höga livsmedelspriser och regeringens politik. Trots att den konservativa delen av det iranska etablissemanget försökte utnyttja och styra protesterna mot den moderate presidenten Hassan Rouhani blev det snabbt tydligt att de riktade sig mot hela det politiska etablissemanget. Slagord om att diktaturen ska falla och att trupperna bör kallas hem från Syrien blev allt vanligare medan såväl polisstationer som moskéer attackerades. Enligt bedömare var protesterna ett av de första tecknen på att en ny politisk kraft, som är varken religiöst fundamentalistisk eller ekonomiskt nyliberal, kan födas i Iran.

Samma månad inledde Turkiet en offensiv mot den kurdisk-kontrollerade provinsen Afrin i norra Syrien. Orsaken var att USA meddelat att de höll på att skapa en ny kurdisk-ledd styrka som skulle leda Syriska Demokratiska Styrkorna (SDF). Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan lovade att ”strypa” den nya styrkan innan den ens fötts genom att upprätta en ”säkerhetszon” längs gränsen. Den så kallade Operation Olivkvist som genomfördes av stridsplan och såväl turkiska soldater som tidigare islamistiska rebeller var över på ett par veckor och gjorde att de USA-stödda kurderna inte kunde etablera kontroll över hela gränsområdet mot Turkiet.

Viktiga händelser ägde rum i både Syrien och Turkiet även senare under våren. I april anföll USA, Storbritannien och Frankrike strategiska mål runt Syriens huvudstad Damaskus efter att ännu en påstådd attack med kemiska vapen hade genomförts mot rebellkontrollerade delar av östra Goutha. Attackerna som än en gång mest spelade en symbolisk roll ska inte ha orsakat någon större materiell skada. De fungerade därför snarare som en påminnelse om hur stark president Bashar al-Assads position har blivit sedan Ryssland intervenerade på hans sida i kriget.

I Turkiet stärkte Erdoğan samtidigt sin makt genom det tidigarelagda presidentvalet i juni. I och med grundlagsändringen som antogs i en folkomröstning förra året har det tidigare ceremoniella presidentämbetet nu blivit den mäktigaste positionen i Turkiets politiska system. Erdoğans seger innebär därför att hans grepp om makten nu är större än någonsin.

Högerpopulistiska tillskott
Erdoğan var dock inte den enda auktoritära ledare som stärkte sin ställning under våren. I Egypten, Ryssland och Ungern segrade Abdel Fattah el-Sisi, Vladimir Putin och Viktor Orbán i valen i sina respektive länder inom loppet av två månader mellan mars och april. I Europa fick den högerpopulistiska internationalen också ytterligare tillskott i och med valet i Italien i mars som ledde till att populistiska Femstjärnerörelsen och högerextrema Lega bildade en koalitionsregering. Det innebar att landet genast hamnade på kollisionskurs med EU då flera ministrar, inklusive den nye finansministern, uttalat sig skeptiskt om eurosamarbetet. När regeringen under hösten lade fram sin budget som riskerade att bryta mot EU:s regler för budgetunderskott hotade EU-kommissionen med att införa sanktioner mot Italien.

Den minister som har stått i rampljuset sedan valet är dock inrikesminister Matteo Salvini från Lega. Sedan regeringsbildningen har han i otaliga medieutspel hetsat mot migranter och andra EU-länder och på egen hand stängt flera italienska hamnar för räddningsfartyg som opererar på Medelhavet. Salvini har trots sin egentligen underordnade roll i regeringen på kort tid uppnått hjältestatus inom den europeiska extremhögern och tillsammans med bland andra Viktor Orbán flyttat fram rörelsens positioner inför nästa års EU-parlamentsval.

Den största högerpopulistiska segern ägde dock rum på en annan kontinent. När Brasiliens tidigare president Lula dömdes till fängelse för korruption av en andra instans i januari såg det redan mörkt ut inför höstens presidentval. Ju närmare valet kom desto mer kaotisk tedde sig också valrörelsen. Hur illa det skulle gå kunde dock få förutse. Under de sista veckorna seglade den dittills i princip okände parlamentsledamoten Jair Bolsonaro upp som favorit inför den första valomgången i oktober. Med ett cv som främst består av hårresande rasistiska, sexistiska och homofobiska uttalanden, löften om att låta polisen döda brottslingar och öppet stöd för Brasiliens militärdiktatur ställde Bolsonaro andra högerpopulistiska politiker i skuggan. När han vann mot vänsterkandidaten Fernando Haddad i den andra omgången innebar det att ännu ett land förlorades till den klimatförnekande och alltmer fascistiskt inspirerade högern.

Vänstergenombrott
Ljusglimtar lyste dock upp himlen även 2018. I Latinamerika där vänsterregering efter vänsterregering har fallit sedan den ekonomiska krisen gick två traditionella högerländer oväntat mot strömmen. I Colombia gick den tidigare gerrillamedlemmen Gustavo Petro som första vänsterkandidat någonsin vidare till den andra presidentvalomgången i juni. Där förlorade han förvisso mot högerns Iván Duque, men för ett land som Colombia går resultatets betydelse inte att ta miste på.
Den stora skrällen ägde dock rum längre norrut. I Mexiko som i över hundra år har regerats av en korrupt höger vann Andrés Manuel López Obrador (AMLO) med hästlängder före etablissemangskandidaterna i presidentvalet i juli. Trots en kraftig mittensväng innebär hans seger ett historiskt genombrott för vänstern som kan visa sig få viktiga konsekvenser med tanke på högerns allt hårdare grepp om kontinenten. AMLO har redan genomfört flera symboliskt viktiga reformer och oavsett hur lite han lyckas åstadkomma kommer hans valvinst att få stor betydelsefull för den växande mexikanska vänstern.

Norr om gränsen valdes en rad representanter för den amerikanska vänstern in i olika församlingar i höstens mellanårsval. Med Alexandra Ocasio-Cortez, Ilhan Omar och Rashida Tlaib kommer Bernie Sanders och den övriga vänstern i kongressen att stärkas vilket blir betydelsefullt för hur det demokratiska partiet utvecklas inför nästa presidentval. Det kommer också få konsekvenser i Mellanöstern med tanke på att flera kandidater har börjat bryta mot det tabu som råder i USA mot att stödja Palestina.

Palestiniernas kamp
Fredagen den 30 mars genomförde tiotusentals palestinier en demonstration vid gränsen mellan Gaza och Israel med krav på att få återvända till de ockuperade territorierna. Eftersom det i år är 50 år sedan Nakba (”katastrofen”), då hundratusentals palestinier massakrerades och tvångsförflyttades av Israel, har demonstrationerna fortsatt varje fredag sedan dess. Till skillnad från tidigare är protesterna inte organiserade av Hamas eller någon annan rörelse utan av det palestinska civilsamhället. Israels svar har varit att med skarp ammunition beskjuta de demonstranter som anses ”hota” säkerhetsstängslet mellan områdena. Hittills har totalt 175 palestinier dödats, inklusive 33 barn, och 9 733 har skadats. De höga antalet döda och skadade och bilderna på obeväpnade ungdomar som skjuts i huvudet har bidragit till att ytterligare solka Israels anseende internationellt. Den dynamiken förstärktes när premiärminister Benjamin Netanyahu i somras drev igenom en ny lag som skriver in det rasistiska apartheid-systemet i landets grundlag. Än så länge kan Israel göra vad de vill med USA:s ovillkorliga stöd. Men på längre sikt kan det stödet komma att vittra bort i takt med att palestiniernas lidande nu erkänns alltmer även i USA.

I Afrika skedde ett historiskt genombrott när den tidigare soldaten Abiy Ahmed Ali valdes till premiärminister i Etiopien i april. Inom loppet av några månader vände han uppochned på landets politiska system genom att avskaffa undantagstillståndet, släppa tusentals politiska fångar, avskaffa fängelsetortyr och inleda fredssamtal med grannlandet Eritrea. En så snabb kursomläggning av ett lands politik är ovanlig och en backlash kan inte uteslutas. Med tanke på vad han hittills har uträttat får Alis seger dock sägas vara historisk.

Även i fjärran östern togs historiska steg mot fred när Nord- och Sydkoreas ledare för första gången sedan Koreakriget möttes vid den demilitariserade zonen. Avtalet om nedrustning som slöts mellan Kim Jong-un och USA:s president Donald Trump ledde till extatiska kommentarer och spekulationer om att Trump skulle få Nobels fredspris. Trots att hotet om ett förestående kärnvapenkrig tycks ha röjts undan är det dock inte mycket som talar för att det går att hoppas på någon långvarig fredsöverenskommelse än. USA har fortsatt att hota Nordkorea om sanktioner och attacker medan uppgifter kommit om att lite eller inget har gjorts för att faktiskt rusta ned kärnvapenarsenalen.

Gula västarnas uppror
En av de mer uppmärksammade händelserna som också riskerar att få långtgående geopolitiska konsekvenser var mordet på den regeringskritiske saudiske journalisten Jamal Kashoggi på det saudiska konsulatet i Istanbul. Händelsen har ställt relationerna mellan USA och Saudiarabien på sin spets då allt tyder på att kronprins Mohammed Bin Salman beställde mordet. Det har ännu inte påverkat det alltmer brutala kriget i Jemen, men den amerikanska kongressens resolution i förra veckan om att stödet till Saudiarabien bör upphöra vittnar om att saker håller på att förändras.

Årets sista månader präglades dock framför allt av de gula västarnas proteströrelse i Frankrike mot president Emmanuel Macrons orättvisa ekonomiska politik. Protesterna som utlöstes av en skattehöjning på diesel utvecklades snabbt till den största proteströrelsen på 50 år och har tvingat regeringen att backa från flera förslag. I skrivande stund tycks rörelsen ha tappat något i kraft, men det är ännu alltför tidigt att säga vad de långtgående konsekvenserna kommer att bli. I alla händelser lär de bli uppenbara under nästa år.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information .

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Sveriges statsminister Ulf Kristersson får stående ovationer i den amerikanska kongressen, den 7 mars 2024. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Ledare • 12 mars, 2024

Vänsterns motstånd måste fortsätta innanför Nato

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Morgan Svensson

Aktiv i arbetarrörelsen och medlem i Vänsterpartiet Malmö.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Rasmus Landström

Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse, bosatt i Väring.

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.

I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Johan Pries

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du fria” kunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Magnus Bjerg Sturm

Redaktör för Frihet och Folkhemmet Opinion

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer

Inrikes • 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Linn Svansbo

S-debattör.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Nicholas Nilsson

Antikvetare och frilansjournalist.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).