Den som följde SVT:s EU-valvaka fick sig serverad en god dos mellanskiktlig medial dagordningsmakt, redan innan de första siffrorna presenterades. Författaren Carl-Johan Vallgren berättade hur det är att bo i Berlin. Opera- och schlagerartisten Malena Ernman ägnade sig åt anekdotiska reflexioner kring olika nationalkaraktärer, berättade att det är ordning och reda på svenskar och avslöjade att hon har med sig blodpudding när hon är ute och reser. Och så kom paret Bildt för att ge skärpa åt bilden av den vanlige europén. Man talade upprymt om hur vi nu ”alla är européer”, ställde frågor om ”det här med solidariteten som EU egentligen går ut på”, och ropade ofta ”kul!”
På valvakan kunde alltså det raster som lagts över EU-debatten skina igenom mer oförställt. Och när siffrorna presenterats, skyndade sig kommentariatet att slå fast att det var EU-entusiasm som förklarade framgångar och EU-kritik som straffats. Många av analyserna har fastnat i denna rundgång.
I verkligheten kan tre tydliga trender skönjas i EU-valet som helhet.
Tydligast är att främlingsfientliga och högerpopulistiska partier i olika nyanser gått framåt över hela Europa. I Storbritannien vann BNP, arvtagarna till Mosleys fascistparti, inträde i parlamentet efter att ha bytt ut sin antisemitism mot muslimhets. I Holland blev Geert Wilders’ högerextrema, antimuslimska parti näst störst. I Österrike, Ungern, Danmark, Slovakien, Finland, har rasistisk retorik gett utdelning i valet. Fascismen målar åter europeiska kartor.
Den andra tendensen är kris och kollaps för socialdemokratiska partier. Inte bara i Storbritannien har Labour förnyat – anpassat och korrumperat – sig till döds. Franska socialistpartiet är i trasor. I Italien behåller högeralliansen greppet trots kaos och skandaler. I Tyskland förkvävs socialdemokratin i den stora koalitionen med de konservativa.
För det tredje. Medan svenska tyckare gläds över sin egen idé om att tiden tär på EU-kritikerna, har det totala valdeltagandet i EU slagit bottenrekord. Så har det varit vid varje nytt val till EU-parlamentet. I takt med att EU:s institutioner fått mer makt, har befolkningen alienerats. Det är inte bara en kris för EU-politik – det är en kris för demokratisk politik i Europa, förstärkt och fördjupad av EU:s självtillräckliga institutioner.
Dessa tendenser hänger intimt samman. De socialdemokratiska partierna i Europa har i land efter land ägnat nyliberalismens kvartssekel åt att backa. På den färden har de löst upp banden med arbetarklassen och surrat sig tätare intill traditionella konservativa partier. EU-systemet, med sitt grundlagsfästande av den ekonomiska politiken, sina ogenomskinliga byråkratiska processer och de inbyggda samarbetsmodeller där de stora partigrupperna låter poster växla dem emellan, har för socialdemokratiska partiledningar blivit en räddningsplanka. Den ska nu bli fastare med Lissabonfördraget – utan inblandning från störande krav på reellt folkstyre.
Och där kan man stå och estradera. Men nu, när nyliberalismen kortslutit sig själv och kräver betalning av vanligt folk, tappar de socialdemokratiska partierna i styrka och relevans. Samtidigt fascistiseras europeisk politik. Vi hör ett eko av 1930-talet. Också efterklangen är bekant: Den traditionella högern omorienterar sig mot, och beblandar sig med, sina fränare och brunare bröder.
Detta, är EU – som realitet. Det är EU-entusiasterna som är fast i ”ja eller nej” – som ännu omtalar EU som den fantasi de salufört. Kanske kan man vinna några röster i EU-val på den positionen ibland. Men på sikt klarar sig vänstern dåligt på grumligt självbedrägeri.
