Fosterlandet heter den miniserie i två delar som SVT startade i veckan. Huvudpersonen i tv-dramat är engelsmannen Ray som har ett förflutet i den engelska främlingsfientliga rörelsen. Han fick barn, blev vuxen, skaffade ett jobb och tänkte leva som vem som helst. Hans före detta fru är alkoholiserad och tonårsdottern Nikki har börjat skolka och använda droger. I förorten där de bor är det inte många engelska familjer kvar. De som kunnat har flyttat från de slitna lägenheterna, våldet och kriminaliteten. In flyttar människor med andra kulturer, annat språk, annan hudfärg och till viss del andra problem. Fattigdomen och maktlösheten har de gemensamt, men det är kanske svårt att se när man väl är mitt i det. Hatet gentemot invandrarna, muslimerna, träskmänniskorna eller vad man nu väljer att kalla dem, ligger nära till hands och efter det att Rays dotter och hans före detta fru nekats förtur till det nybyggda hyreshuset i området tar Ray steget tillbaka in i det högerextremistiska partiet igen.
Det är svårt att göra en bra serie kring detta ämne. Det finns alltför många West Side story-smetiga filmer, fulla med pekpinnar och moralism. Missförstå mig rätt, det är klart att det är fruktansvärt vidrigt att människor är rasister, men skall det vara någon poäng att göra ytterligare en film på temat – och om man vill påverka en samhällsutveckling man inte tycker om – måste man nog vara ödmjuk inför att det faktum att många människor tycker som Ray och hans vänner. Den utskällning mannen på bostadsförmedlingen fick av Ray ligger väldigt nära de utskällningar jag själv som socialarbetare får av svenska klienter. Att bara skriva dessa människor på näsan och utmåla dem som alkoholiserade och lönnfeta idioter gör ingen nytta.
Det skall bli spännande att se hur upplösningen blir. Det finns så klart en risk för att det blir kletigt på slutet.
SVT har också sänt en del mycket intressanta program nu inför OS. Dels har man visat det bästa från de senaste olympiska spelen. Man har blandat klipp från spelen med små kommentarer från sportjournalister och andra. Man har också visat ett par program om spelens ursprung och moderna historia. Tydligen är både den olympiska elden och ringsymbolen nazistiska påfund. Det är ju lite obehagligt. Trist är dock att så mycket av spänningen med de olympiska spelen förtas av dopingdebatten och alla misstankar och rykten som florerar. 80- och 90-talets storprestationer, allt det man minns, blir smutsiga och fula. Och man sitter med en undran i sin soffa: vem i hela världen kan man lita på.
