Den reellt existerande socialismen var ett på många sätt märkligt fenomen – bara namnet antyder att allt inte hängde riktigt ihop.
Systemet etablerades av sovjetiska bajonetter, lyckades bygga upp ett visst förtroendekapital, som sedan förbrukades totalt.
Den ekonomiska uppbyggnaden firade under en tid en del framgångar, men förbyttes så småningom i stagnation och kris. Förtrycket kunde vara omfattande, samtidigt som kulturen blomstrade. För ganska exakt 20 år sedan fick tyngden av alla dessa motsättningar systemet att rämna.
En väsentlig roll i den processen spelades av östblockets största land, Polen, där det mest spektakulära inslaget blev den fria fackföreningen Solidaritet.
Den svenske journalisten Peter Kadhammar vill skildra den reellt existerande socialismens sammanbrott genom att teckna några porträtt av personer som mer eller mindre slumpmässigt kom att stå i händelsernas centrum.
Kadhammar skriver väl, han har läst på ordentligt, och ingen möda har sparats för alla intervjuer.
Resultatet är en katastrof. Förblindad av sina egna ideologiska fördomar misslyckas Kadhammar kapitalt att förstå någonting av systemets motsägelsefullhet.
Därför förstår han heller ingenting av vad som hände när systemet brakade samman, varför det skedde, och den baksmälla som uppenbarligen plågar de postkommunistiska samhällena än idag.
Bilden av huvudpersonen själv, Anna Walentynowicz, är en Askungesaga som kunde hämtats från de mest devota socialrealistiska hjälteberättelserna. Den är givetvis vederbörligen tvättad, hennes medlemskap i ungdomsförbundet bagatelliseras, och idolporträttet missar helt hur själva symbolen i kampen mot kommunismen var en produkt av just detta system.
Kadhammar nämner visserligen att Walentynowicz har svårt att finna sig tillrätta i det nya Polen, men berättar inte för läsaren att hon har blivit en ikon för det högerklerikala, reaktionära och chauvinistiska (givetvis inte utan antisemitiska inslag) politiska lägret.
Detsamma gäller paret Gwiazda. De är ”gladlynta” och ”belästa”. Dessutom anklagar de Walesa för att ha varit polisinformatör, vilket Kadhammar nämner, och att hela maktövertagandet 1989 var planerat i Moskva, och att Mazowiecki, Gieremek och Kuron spelade under täcket med kommunisterna!
Det är något som inte stämmer, men det ryms inte i Kadhammars fyrkantiga värld.
Bilden av ”motståndarna” ökar förvirringen ytterligare. Jaruzelski är en opportunist och medlöpare utan egna åsikter om någonting alls! Karaktärsmordet på Rakowski är bara skamligt. Han hade mer politiskt mod och intellektuell hederlighet, och hans tidskrift ”Polityka” mer publicistisk integritet än Kadhammar någonsin kommer i närheten av.
Regeringens talesman under krigstillståndet Jerzy Urban (Kadhammar påstår felaktigt att han var informationsminister) är ett ”mysterium”. Och nog är han det alltid, åtminstone för Kadhammar som framställer honom som ett typiskt exempel på en kommunist, trots att han var aldrig medlem i partiet!
Det finns dock inget mysteriöst med dessa personer. De var helt enkelt patrioter, som ansåg att socialism var att föredra för landets bästa. Den behövde emellertid reformeras, och det var det de försökte göra. När de insåg att det var för sent ville de rädda det som räddas kunde av systemets positiva sidor. Och misslyckades för övrigt med det också.
Solidaritet var en mäktig arbetarrörelse, vars program var klerikalt och moralkonservativt, men i socialt och ekonomiskt avseende ”ultrasocialistiskt”, för att använda Kadhammars egen beskrivning. Organisationen bidrog till kommunismens fall, men också till att skapa en rövarkapitalism i Polen, vars stora förlorare var inga andra än de arbetande människorna. Hur det gick till är en synnerligen fascinerande frågeställning.
Peters Kadhammars bok klargör ingenting i frågan, utan bidrar tvärtom till att ytterligare sprida ideologiskt tvivelaktiga mystifikationer.
