BOGOTÁ Enligt den statliga venezuelanska TV-kanalen är det en fredlig fest som har ett syfte; en hyllning till de fem åren av en social och politisk utveckling i Venezuela som sammanfattas av marschdeltagarna som ”den bolivarianska revolutionen”.
När den förre fallskärmsjägaren och översten Hugo Chávez Frías lämnade fängelset i mitten av 1990-talet och hade avtjänat sitt straff för ett upprorsförsök i februari 1992, reste han runt hela Venezuela tillsammans med sina närmaste politiskt förtrogna.
I stad efter stad, by efter by, kvarter för kvarter bland de fattigaste, grundlade han det som i dag är en enorm massrörelse för social förändring av Venezuela.
Medan de som var ansvariga för hans fängelsetid skålade i den finaste whisky i huvudstaden, närmade sig den dagen då Carlos Andrés Pérez (s) skulle byta få cell med Chávez för att ha rånat statskassan på miljoner dollar.
De två partierna som i 40 år hade plundrat det venezuelanska folket på alla sina drömmar och utsikter att bygga ett mänskligt liv, skulle i slutet av 1998 pulveriseras när folkets alternativ segrade den 5 december 1998.
Bakom sig lämnade de mest korrumperade politikerna i Latinamerika 1,5 miljoner analfabeter, 80 procent av befolkningen i fattigdom och misär, ett utbildningsväsen som var skapat för de rikas barn, en hälsovård där folket till stora delar också var exkluderat, en bostadssituation utan avlopp och rinnande vatten.
Alltså; de mest elementära mänskliga rättigheterna förnekades folket, samtidigt som arbetsgivarföreningen Fedecamera och toppskiktet inom den traditionellt korrumperade landsorganisationen CTV gjorde upp under bordet via mutor och andra ”förtjänster”.
Chávez’ uppgifter var med andra ord enorma. I dag, fem år senare, och trots en av de värsta sabotagekampanjer som skådats i Latin-amerika mot ett socialt projekt, kan saldot räknas upp med stolthet. Orsaken till att det är miljoner Caracasbor som just nu marscherar och firar de fem år av social revolution i Venezuela kan sökas i följande axplock av de sociala och politiska framgångarna:
UTBILDNING Miljoner av landets fattigaste barn har i dag plats i de så kallade boliviarianska skolorna.
I skolan får barnen tre mål mat – frukost, mellanmål och lunch. Till skillnad mot de traditionella skolorna lämnar barnet inte skolan efter 4–5 timmar i skolans treskiftschema, utan fortsätter, som i Norden, skolgången till klockan 2–4 på eftermiddagen.
Ett nytt mellanmål serveras men på skolan finns också ett slags fritidshem så att den ensamstående mamman inte ska vara oroad över att hennes barn driver om kring på gatorna.
1,5 miljoner analfabeter har genomgått eller genomgår just nu en alfabetiseringskampanj.
Hittills har en miljon venezuelaner läst sig att läsa och skriva och i februari-mars ska den andra hälften upptäcka en ny fantastisk del av livet, att kunna läsa och skriva. Därefter fortsätter de i en fortbildningskampanj som ska ge dem mellanstadienivå. För dem som inte hade möjligheter att läsa på universitetet innan, har nu en ny nationell kampanj startats som ger dem denna rätt att fortsätta på universitetsnivå.
HÄLSOVÅRD Gratis offentlig hälsovård har införts inom en samhällssektor där de mest reaktionära läkarna i Latinamerika återfinns. Ett samarbetsprojekt med Kuba har upprättats där ett tusental kubanska läkare gratis nu ger en (1) miljon venezuelaner exemplarisk sjukvård i de fattigaste bostadsområdena i landet, där många av de venezuelanska läkarna aldrig hade satt eller har velat sätta sin fot med rädsla för att bli lopp- eller lössbitna.
En intensiv kampanj från den oppositionskontrollerade massmedia rasade i början mot det kubanska läkarstödet men har delvis lagt sig, precis som när de Bolivarianska skolorna eller alfabetiseringskampanjen startade och det talades om en ”kubanisering av utbildningen med Che i centrum”. Den venezuelanska läkarkåren gick till och med till Högsta domstolen och krävde att denna skulle upphäva samarbetsprojektet. För en vecka sedan mördades den förste kubanske läkaren.
EKONOMIN Stöd till små- och mellanstora företag. Banker för de fattiga (”Banco del Pobre”) och kvinnorna (”Banco de la Mujer”) har inrättats som ger finansiellt stöd för de tusentals mikroföretag som blomstrat upp.
Stöd utgår också för första gången till de nybildade kooperativen.
EN MODERAT JORDREFORM har igångsatts som orsakat ett raseri utan like bland de stora land- och boskapsägarna.
120 bondeledare har mördats av colombianska paramilitärer som har kontrakterats av godsägaroligarkin i kampen om jorden.
Men det är en oåterkallelig process där två miljoner hektar har delats ut till 100 000 jordlösa som just nu marscherar i Caracas till stöd för dem revolutionära regeringen.
Även en reform genomförs för att garantera fiskevatten till landets småfiskare.
OLJEBOLAGET PDVSA En helt nödvändig åtgärd för att slå vakt om den ekonomiska utvecklingen var kontrollen över det statliga oljebolaget PDVSA.
Detta användes som en mjölkko av en nomenklatura av direktörer med drömlöner och andra förmåner och politiker från de korrumperade AD (socialdemokratiskt) och Copei (kristdemokratiskt). De över sju miljarder dollar som detta företag genererar varje år fick i allt mindre grad till den venezuelanska statskassan och mer till de korrumperade.
När de 22 direktörerna gjorde gemensam sak med den politiska högern i statskuppen den 11 april 2002, förlät en godtrogen president Hugo Chávez dem.
Men det dröjde bara åtta månader innan de bröt löftet att inte lägga sig i de politiska frågorna i Venezuela då de, direktörerna, förklarade att de hade anslutit PDVSA till arbetsgivarföreningen Fedecamera och den korrumperade CTV:s ”generalstrejk”, som i själva verket var den ekonomiska maktens ”lockout” för att störta Chavez och stoppa den politiska utvecklingen.
I två månader höll lockouten på. Men under tiden tog operatörer och majoriteten av arbetarna och tjänstemännen på PDVSA successivt över produktionen och kontrollen av företaget som aldrig upphörde helt.
Chávez hade denna gång ingen nåd för sabotörerna vars konflikt kostade Venezuela tio miljarder dollar, pengar som skulle ha satsats på sociala reformer men som nu fick vänta.
I dag producerar PDVSA mer än innan lockouten, det vill säga mer än tre miljoner fat olja per dag. De 22 direktörerna bildade en ”fackförening” som de kallade för ”Gente de petroleo” och vände sig till ILO där anklagade Chávez för att ha brutit mot ILO:s normer när han avskedade dessa parasiter och korrumperade maktpersoner. PDVSA är nu helt sanerat och miljarderna från oljan investeras nu i sociala reformer och nya investeringar som ska diversifiera det venezuelanska näringslivet.
BOSTÄDER Regeringen har gett hundratusentals venezuelaner rätt att överta både mark och hus de bor i.
Lån utgår för första gången i massiv skala till de fattiga för nybyggnad eller renovering.
Hundratusentals nya hus och bostäder har byggts till de mest behövande.
ETNISKA MINORITETER
Ursprungs- befolkningarna har återgetts sina historiska och kulturella rättigheter som till exempel jorden.
Venezuelas grundlag är ett föredöme och exempel för andra indianfolk i Latinamerika.
UTRIKESPOLITIK Venezuela är populärt i hela Latinamerika och har vunnit enorm internationell prestige.
Folken ser ett hopp i den politiska venezuelanska processen. För en vecka sedan uttalade den bolivianska kongressen, inklusive högerpartierna, sitt stöd för Chavez’ uttalande att han en gång i framtiden vill ”bada på en boliviansk playa i Stilla havet”, ett uttalande som fick den politiska och militära eliten i Chile att tjuta i högan sky.
I Latinamerika har USA:s förslag till ekonomisk integrering via ALCA, fått tummen ned medan frihandelsorganisationen Mercosur, med Argentina, Brasilien, Paraguay, Uruguay och Bolivia som associerad medlem, fått en allt större betydelse som en motvikt till ”USA:s rekolonialisering av Latinamerika”, som Chávez och kritikerna på kontinenten karaktäriserar projektet ALCA.
USA har med oro sett hur Chávez förslag om en förstärkning av Mercosur också fått allt större stöd i likhet hans öppna kritik mot IMFdiktat.
Venezuelas samarbete med Kuba är också en annan nagel i ögat på USA som i stället verkar för en allt större isolering av den karibiska ön. Denna kan uppvisa den lägsta mödra- och barnadödligheten och största läkartätheten i Latinamerika och Kuba har på många områden har varit av stor betydelse som exempel för Venezuelas sociala investeringar, utan att Chavez har försökt dölja detta, till högerns desperation.
FOLKRÖRELSE I stället för att sabotera och blockera organisering och bildande av fackföreningar som är den internationella tendensen i hela världen, har regeringen i stället lagstiftat och stimulerat för att folket organiserar sig. Det handlar inte bara om facken utan även de centrala Revolutionskommittéerna, de så kallade Circulos Bolivarianos.
Denna organisering är en nödvändighet för att försvara den sociala utvecklingen.
Det är ingen tillfällighet att det är miljoner som marscherar i dag på Caracas’ gator, utan organisation i fattigkvarteren hade antalet och den politiska medvetenheten inte varit lika stor.
Ovanstående punkter är, som sagt, bara ett axplock vad som uträttats under de senaste fem åren. Vad som styrt hela denna utveckling är också en förstärkning och utveckling av den reella demokratin som institutionaliserats i en helt ny grundlag.
Denna konstitution raderades i ett pennstreck ut av Venezuelas arbetsgivarordförande Pedro Carmona (idag bosatt i grannlandet Colombia) när han den 12 april, dagen efter statskuppen förra året, förklarade att den Bolivararianska konstitutionen hade annullerats. Men i veckan som gick, har samma politiska opposition utnyttjat grundlagen för att med den försöka dra tillbaka mandatet för president Chávez.
Denna möjlighet är inskriven i den bolivarianska grundlagen som en säkerhetsspärr mot personer som deformerats i korruption. Exempel att visa finns det ett överflöd av under de 40 år då tvåpartisystemets AD-Copei delade på makten och härligheten.
De fem åren av politisk process i Venezuela är unik i Latinamerika. Det har varit fem år av upprepade segrar för Chavez i alla de val som utlysts.
Desperationen hos borgerligheten påminner delvis om förre högerledaren i Sverige, Gösta Bohman, när han på 1970-talet insinuerade, efter att han förlorat ett riksdagsval, att det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet byggde på en inbyggd diktatur i det politiska systemet.
Men i Venezuela har kontakten mellan de fattiga massorna och regeringsmakten varit både öppen och direkt.
Och till skillnad mot andra presidenter i Latinamerika, som efter ett år vid makten brukar ha tio procent i opinionsundersökningarna, har sympatierna för Chávez snarare ökat under senare tid – trots en djup ekonomisk kris som framför allt har sin bakgrund i den två månader långa lockouten i december–januari.
Men ekonomin är på uppgång. Och i fredags publicerades uppgiften att det aldrig har varit säkrare för utländska företagare att investera i Venezuela. Dessutom verkar USA för tillfället inse att det är bättre att ha bra relationer med den revolutionära regeringen, än att bli avslöjad gång på gång med CIA-folk som försöker destabilisera Venezuela och Chavez – på samma sätt som man gjorde 1970–73 i Chile.
I Venezuela är också majoriteten av de väpnade styrkorna på Chavez’ sida.