På förlaget Solaris i norska Stavanger utgavs i fjol en intressant liten bok av historieprofessorn Torgrim Titlestad. Kampen mot diktaturet handlar om tre, eller snarare fyra, ledande kommunister som ”gikk i spissen for krav om frihet … med livet som insats”. Titlestad, i Norge mest känd som den före detta NKP-ordföranden Peter Furubottns biograf, beskriver i detalj utvecklingen i östra Europa efter Josef Stalins död. Han sätter händelserna i Ungern 1956, pragvåren 1967/68 och 1980-talets perestrojka i relation till varandra. En nyckelfigur i sammanhanget blir en fjärde person, Nikita Chrustjov, vars styre porträtteras av Titlestad som en komplicerad balansgång i konstant kamp mot de traditionella krafter som kontrollerade nyckelpositionerna inom Sovjetunionens statsapparat och det styrande kommunistpartiet.
Att just Chrustjov blir till en nyckelfigur i berättelsen om ”den humanistiska reformkommunism” som Nagy, Dubcek och Gorbatjov sägs ha stått för, har ett stort symbolvärde. Ty trots hans onekliga förtjänster inom ramen för avstaliniseringen av Sovjetunionen, var Chrustjov samtidigt djupt delaktig i 1930-talets stalinistiska rensningar, och även hans roll under maktinnehavet åren 1956-64 förblir motsägelsefull.
Titlestad undviker i sin insiktsfulla analys att teckna en enkel svart-vit historia enligt den mall som vissa kretsar inom vänsterpartiet driver för tillfället: ”vänstersocialister” versus ”stalinister”. I själva verket var, enligt Titlestad, ”reformkommunismen” en viktig tanketråd snarare än någon tydlig avskiljbar ”strömning” inom den kommunistiska rörelsens historia. Sålunda fanns det visserligen tydliga skillnader och konflikter mellan olika ”generationer” av kommunister, men gränserna mellan grupperna var suddiga och inte sällan skiftande, liksom allianserna inom den kommunistiska ledningen. När allt kommer till kritan, så lyder Titlestads budskap, kan reformkommunisterna bara ses som – kommunister. Och sålunda understryker han att såväl Nagy som Dubcek och Gorbatjov själva uppenbarligen ansåg att de bara förverkligade en mer ”genuin”, det vill säga demokratisk kommunism.
Ett intressant påpekande i sammanhanget är ockå att ingen mindre än Imre Nagy innan hösten 1956 egentligen var de sovjetiska ”stalinisternas” man inom det ungerska partiet. Reformisternas och Chrustjovs man var – Janos Kadar, mannen som ledde Ungern efter den ödesdigra sovjetiska invasionen. En parallell finns i 1960-talets Tjeckoslovakien, där ingen mindre än Gustav Husak länge framstod som reformisternas främsta kraft. Innan han fick efterträda Dubcek och ledde en av östra Europas mest hatade regimer.
Det mest spännande med Titlestads bok är att han försöker förklara hur ett ”humanistiskt projekt”, drömmen om socialismens med mänskligt ansikte, om man så vill, kunde rymmas inom den rörelse som samtidigt bär ansvaret för att ha etablerat – och försvarat – en av historiens mest avskyvärda diktaturer.
Enligt Titlestad kan detta inte förstås utan mellankrigstidens erfarenhet som gick ut på att bara uppslutningen bakom Sovjetunionen, världens enda revolutionära stat, och sammanhållning och hård partidisciplin kunde rädda den revolutionära rörelsen. Det fascistiska hotet och 1940-talets väpnade kamp mot fascisterna verkade bekräfta denna världsåskådning. I detta sammanhang påpekar Titlestad att detta inte innebar att det var omöjligt att hysa avvikande åsikter inom kommunistpartierna. Det fanns sålunda utrymme för avvikande åsikter inom rörelsen. Men oppositionen mot ”huvudlinjen” var dold bakom ett ”äsopskt språk”, man talade i termer som bara de insatta kunde tolka och valde att verka utan att komma i konflikt med den rådande partilinjen. Chrustjov hemliga tal på SUKP:s XX partikongress år 1956, där han talade klarspråk om en del av Stalintidens brott, hade just därför en så pass explosiv inverkan på de östeuropeiska kommunistledarna, knappast därför att innehållet i talet var okänt.
Titlestad menar att drömmen om att verkligen kunna förverkliga en frihetlig socialism var stark i 1950-talets Östeuropa. Men också rädslan för att såväl antikommunistiska kontrarevolutionärer som de personer vars intressen var hotade av den nya utvecklingen hotade de frihetliga reformerna. Somliga såg bara faran för en antisocialistisk kontrarevolution och motverkade sålunda varje avsteg från diktaturstyret, andra hade handfasta materiella intressen och försvarade därför det etablerade systemet. Oavsett vilket, så brukade de betecknas som ”stalinister”. (Ett skällsord som, ironiskt nog, myntades inom den kommunistiska rörelsen, men som numera mest används för att misstänkliggöra rörelsen i sin helhet.)
I Imre Nagys fall ledde hans uppenbara kontrollförlust över händelseutvecklingen till slut till en blodig sovjetisk invasion, som förmodligen hade kunnat förhindras om han hade varit lika försiktig som sin polska ämbetskollega Vladislav Gomulka. I Kampen mot diktaturet ägnas mycket utrymme åt att ställa 1956 års händelser i Ungern i relation till just utvecklingen i Polen (där den reformkommunistiska ledningen var noga med att understryka att man inte ägnade sig åt antisovjetisk verksamhet). Samtidigt glömmer Titlestad inte att påpeka att även Suezkrisen, som gav upphov till farhågor för ett nytt världskrig, påverkade utvecklingen – och den balansgång som Chrustjov tvingades göra i ett Sovjet där en ”stalinistisk” militärkupp hägrade.
Kampen mot diktaturet ger en bra introducerande bakgrund till tre händelser som blev avgörande för den kommunistiska rörelsens efterkrigshistoria. Till de mest tänkvärda tankegångarna i boken hör Titlestads avslutande resonemang: enligt honom segrade reformkommunismen i Sovjetunionen för sent. Gorbatjovs reformer innebar därför slutet för den reellt existerande socialismen i östra Europa, för själva Sovjetunionen – och för det humanistiska, reformkommunistiska projektet i sin helhet. Reformkommunismens seger var med andra ord slutgiltig.
Denna tankegång är väl värt att begrunda och, talande nog, så valde Aleksander Dubcek och Michail Gorbatjov själva att organisera sig inom socialdemokratin efter 1989/91.
