Ni har väl sett Youtube-klippet, finansminister Anders Borg som ung nyliberal i Robert Aschbergs Diskutabelt 1988? För att skapa sitt eget liv behöver man inte riksdag eller demokrati, om jag var statsminister skulle jag inte göra ett jota, folk skulle få göra som de ville i alla lägen. I alla lägen? frågar Aschberg. Definitivt, svarar den blivande finansministern.
Anders Borgs ideologiska budskap har präglat tidsandan i tre decennier med katastrofalt resultat. Men hans parti drog rätt slutsatser av 1990-talet. De kan inte vinna val på nyliberal retorik, de kan inte påstå att skatter krossar folks livsdrömmar.
Däremot kan moderaterna sänka skatten med 80 miljarder, 15 miljarder i år, fast idag kallas det jobbskatteavdrag. Succémuteringen av Moderaterna till ett nytt arbetarparti har naturligtvis bara kunnat ske i en borgerlig mediemiljö där inga tongivande krafter har intresse av att genomskåda det nya arbetarpartiet eller avslöja Anders Borg. Medierna har istället understött bilden av en pragmatisk förnuftsdriven finansminister som dessutom är välfärdens försvarare och kapitalismens främsta kritiker. En ekonom är i de allra flesta fall en nyliberal politiker och Anders Borg är, trots mediebilden, bäggedera.
För vilka slutsatser har finansministern egentligen dragit av erfarenheterna från 1990-talet? Svaret hittas i vårbudgeten under just den rubriken. Enligt beräkningar kommer 600 000 stå utanför arbetsmarknaden, men vad beror det på?
”För det andra är utformningen av skatter och arbetslöshets- och sjukförsäkringar betydelsefulla. Kombinationen av höga skatter och höga ersättningsnivåer gör det mindre lönsamt att arbeta. För det tredje hänger en varaktigt hög arbetslöshet samman med hur flexibel lönestrukturen är. Om lönestrukturen är stel innebär det t.ex. att lönerna inte anpassas till nya situationer på arbetsmarknaden, vilket i förlängningen kan leda till lägre arbetskraftsefterfrågan, högre arbetslöshet och minskat arbetskraftsdeltagande. En alltför sammanpressad lönestruktur innebär också att personer med relativt låga kvalifikationer, eller personer som varit utan arbete under lång tid, har svårare att hitta ett arbete.”
Arbetslösheten beror alltså på för höga löner/för små löneskillnader och det är naturligtvis fackets fel. Skrivningarna i vårbudgeten anspelar på teorin där fackföreningar ses som en sorts kartellbildning som med höga lönekrav stänger ute människor från arbetsmarknaden
”En bidragande orsak till att lönestrukturen inte anpassas i tillräcklig omfattning för att hålla tillbaka arbetslösheten kan vara att arbetslösa har mindre inflytande över lönebildningen än anställda. Om anställda i mindre omfattning tar hänsyn till de arbetslösas intressen när lönerna avtalas kan arbetslösheten tendera att fastna på en hög nivå efter en djup lågkonjunktur.”
Regeringens så kallade passivitet inför krisen och arbetslösheten är ingen gåta. Den agerar aktivt och ansvarsfullt enligt sin egen ideologi när den, genom försämringar i a-kassan, försöker underminera fackföreningsrörelsen och sänka lönerna.
De är aktiva och ansvarsfulla när de sänker skatten med 80 miljarder och nu endast vill använda tio
miljarder bara för att upprätthålla den undermåliga a-kassan och utöka programmen för arbetslösa. De är ansvarsfulla när de inte investerar miljarderna i nya jobb eftersom det skulle störa jämvikten på arbetsmarknaden.
Och Anders Borg har nått framgångar.
”Förändringar i arbetslöshetsförsäkringen har också bidragit
till att förbättra lönebildningens funktionssätt.”
I den ständigt pågående kampen mellan arbete och kapital måste man tyvärr säga grattis kapitalet.
Ann Charlott Altstadt
