”Bryt med principen ”krona för krona”. Subventionera bygget av nya bostäder och trappa ned ränteavdragen till hushållen. Det finns utrymme för en expansiv finanspolitik.”
Nej, det är inte Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson, som skrivit dessa rader i veckan. Det är före detta finansminister Kjell-Olof Feldt – av många betraktad som den svenska socialdemokratins högerman nummer ett – som skriver det i en debattartikel i Dagens Industri den 13 februari.
”Subventioneringen av bostadsmarknaden måste läggas om. Jag ser ingen annan väg ut ur krisen än en rejäl injektion av statliga medel i produktionen av nya bostäder, helst kopplad till interventioner i det kommunala planmonopolet”, fortsätter den gamle symbolen för den socialdemokratiska kanslihushögern.
I LO-leden hörs samma tongångar. ”Ekonomisk forskning stöder vänstern”. skriver Arbetet, i en signerad ledare av Martin Klepke. Som exempel lyfter han fram Nobelpristagaren Paul Krugman som anser att Syriza inte går tillräckligt långt i ”sin utlovade omfördelning av samhällets tillgångar”. Klepke påminner om OECD:s nyligen släppta rapport om att varje land som har satsat på ekonomisk politik som har ökat ojämlikheten har förlorat i tillväxt. Han påpekar att Assar Lindbeck, på 1990-talet överskottsmålets fader, nu ”aldrig kunde drömma om att politikerna än i dag så hårdnackat skulle hålla fast vid det” och nu vill se det avskaffat.
Lägg därtill signalerna som Riksbanken nu skickar med sin minusränta. Eftersom hela landets expertis skriker efter någon slags stimulanspolitik och ökad inflation – trots allt politikerna vägrar – så ska Riksbanken försöka tvinga bankerna att ösa över oss privatpersoner pengar i lån istället och den vägen öka konsumtion och få fart på hjulen.
Den här bristen på tro på politikens möjligheter är kännetecknande för socialdemokratin idag och den gör dem till samma andas barn som Alliansregeringen. Vi ska alltså tro på att de enda som ingenting kan göra åt den ekonomiska politiken är landets regering. ”Den enda vägens politik” kallade Carl Bildt det. Magdalena Andersson och Stefan Löfven ger honom med sin brist på handling i princip rätt. Och det finns ingen anledning att rösta på en regering som inte gör skillnad i des stora frågorna – arbetslösheten, bostäderna, vården, skolan, välfärden. Stefan Löfven och Magdalena Andersson bör tänka på att det bli fler val i framtiden, ett redan 2018.
Det är närmast imbecillt att tro att detta skulle bättre av de svenska storbankerna och deras kunder – vi konsumenter – än via genomtänkta statliga satsningar på relevanta samhälleliga mål som bostadsbyggande och satsningar på infrastruktur, men så är läget idag.
Med sitt val av finansminister – Anders Borg-klonen Magdalena Andersson – missade regeringen Löfven en historisk chans att vända Sveriges utveckling från kris och massarbetslöshet till en lösning av både bostadsbristen och arbetslösheten. Med sitt fasthållande av en nyliberal ekonomisk doktrin som har skickat EU till ruinens brant och gett grogrund för de mörkaste krafterna i Europas politiska historia – fascismen och högerextremismen – att växa sviker de faktiskt både sin egen historia och sina väljare. Det är tragiskt.
Kjell-Olof Feldt läxar alltså upp Stefan Löfven och Magdalena Andersson från vänster, dit har vi kommit nu. Åtstramningspolitiken omfamnas nu av ingen alls utanför riksdagen men av alla partier i den utom Vänsterpartiet. Det måste gå att förvalta det politiska kapitalet på något vis.
