Nu rasar en strid om den regionala utjämningen i landets tidningar. ”Sveriges tillväxtmotor (Stockholm) går allt sämre” meddelar Stockholmsmoderaterna och Annika Billström (s) hakar på. Det tycks som om vi inlett ett regionernas krig. Nedskärningar och skattehöjningar i Stockholm har gett moderaterna möjligheter att renovera sin gamla käpphäst. Men som man kan ana ligger det något annat än kärlek till Stockholm bakom de moderata kraven.
De kommuner som bidrar mest till det nya skatteutjämningssystemet är de, vars invånare har högst inkomst, det vill säga har högst skattekraft. I ordningsföljd rör det sig om Danderyd (189,1% skattekraft gentemot rikssnittet), Lidingö (159,8%), Täby (152,7%). På sjätte plats hittar vi Stockholms kommun (127,3%).
Bland de tolv första kommunerna hittar vi två utanför Stockholm, Lomma och Vellinge i Skåne. Det är kanske onödigt att tillägga att de alla har en kommunalskatt under snittet i landet. Solna, vars kom-munordförande Anders Gustâv (m) klagar högst av alla, har en av landets lägsta skatter. Det handlar inte om Stockholm, Malmö eller Göteborg utan ett speciellt fenomen i städernas närhet – rika kommuner som kan åtnjuta storstädernas kollektivtrafik, sjukvård och kulturliv utan att behöva ta i deras sociala problem.
Och det är just denna rad av Sveriges rikaste kommuner, som utan problem klarar sin kommunala service även med låg skatt som klagar på att de tvingas ge till kommuner som har knappa resurser. Vanlig borgerlig snålhet alltså. Men under snålheten, de ekonomiska grundlagarna.
Var och en känner till skillnaden mellan den borgerliga synen på hur resurser skapas och den socialistiska.
Enligt den socialistiska synen är det arbete och naturresurser som skapar ekonomiska värden. Enligt den borgerliga, är det istället arbetsköparen, eller entreprenören som man numera försöker kalla densamme, som står för det värdeskapande. Det innebär utan undantag användande av falsk matematik.
När man presenterar ”Stockholm” som landets tillväxtmotor smusslar man alltså skyndsamt undan vad som är basen för tillväxt och utveckling: arbetskraften och naturresurserna. Att glömma de samlade naturresurser som de norra regionerna av Sverige bidragit med är den mest uppenbara snedvridningen av kalkylen. Det är omöjligt att tänka sig en industriell utveckling i detta land utan skog, malm och vattenkraft levererad från de delar som nu kallas kostsamma. Men det stannar inte där.
Varje år flyttar tusentals färdig-utbildade unga människor från sina födelseorter till storstäder. Det är människor som inte sällan arbetar i storstadsregioner och återvänder senare i livet. En skolgång fram till gymnasiet kostar ungefär en och en halv miljon för den kommun som står för utbildningen. Enligt glesbygdsforskaren Ronny Svensson flyttade i snitt under 1990-talet mellan 8 000 och 9 000 varje år från glesbygd och småstäder till landets stora ekonomiska centra, de flesta till Stockholm. I dag är takten nere i mellan 6 000 och 7 000.
I investerat kapital motsvarar den lägsta siffran nio miljarder kronor. Det är ett räkneexempel som kan jämföras med vad Stockholm bidrar med netto till skatteutjämningssystemet, cirka fem miljarder.
Mönstret i Sverige är inte olikt det som finns i det kapitalistiska världssystemet – ett förhållande av högteknologiska, finansiella centra och råvaruproducerande, arbets-intensiva periferier.
Det är ett för kapitalet logiskt sätt att bruka resurser, så länge resurserna villigt fogar sig. De ekonomiska grundlagarna under kapitalismen kommer aldrig att ge periferin en annan plats. Men människors kamp kan göra det. Om det är något som Sveriges periferi gjort sig förtjänt av är det att lämna det ekonomiska stadium då dess uppgift var att leverera billig arbetskraft och naturresurser.
Då behövs inte bara ett utjämningssystem utan en riktig regionalpolitik för att folk skall kunna bo och arbeta där de vill.
Om vi skall ta ett ord som tillväxtmotor i vår mun, låt oss erkänna att hela Sverige är en del av maskineriet. Och att Danderyd bara är en tillväxtmotor om man tror att tillväxt baseras på hur många segelbåtar som beställs eller hur många off-shorefirmor som startas. Det vill säga föga.
