Det är, för att vara två år till nästa val, en förvånande hög politisk temperatur i den svenska inrikespolitiken. Nästan en miljon tittade på söndagkvällens partiledardebatt trots svårast tänkbara konkurrens i TV4, folknöjet Solsidan.
Redan i P1:s Godmorgon Världen på morgonen slogs det fast, i princip har vi fått en valrörelse som varar ”i evighet”. Låt oss, oavsett vad vi anser om den utvecklingen sätta tänderna i söndagens debatt, som hade föregåtts av budgetsläpp för alla deltagande partier.
Det som var mest framträdande var faktiskt hur bra de flesta partiledare klarade sig. Till och med Annie Lööf, som kraschlandat en hel del tidigare, stod på sig väl, om än med samma Thatcher-liknande åsikter som tidigare. Göran Hägglund är en rolig debattör, tio gånger starkare än sitt partis program och politik. Det vet alla, också hans opposition i partiet, och därför sitter han säkert även med låga siffror. Jan Björklund är en slugger och positionerar sig alltid lite extra långt till höger i sådana här sammanhang, för de väljare som gillar det kan han säkert uppfattas som stark.
Alliansens svaga kort var lite förvånande Fredrik Reinfeldt som var tröttare än på länge och stundtals såg ut som om han sålt smöret och tappat pengarna. Moderaterna brukar ha en tanke med allt de gör och efteråt förklarade han för Aftonbladets journalist att ”det är två år till nästa val och att han inte ville göra något annat än att ansvarsfullt rikta sig direkt till tittarna där hemma”. Nästan som om han varit dålig med flit. Det återstår att se om regeringströttheten från i våras är på väg tillbaka eller om den var en tillfällig formsvacka.
Politiskt gick särskilt småpartierna, Centern och Kristdemokraterna, på hård offensiv för att försvara den enorma sänkningen i bolagsskatten. I princip lät det som att Sverige skulle få lägga ned utan denna enorma fördelning från det offentliga till privat kapital. Om Kristdemokraterna och Centern tror att man växer i opinionen just nu genom att förknippas med starkt nyliberal politik tror de antagligen fel. Allt tyder på motsatsen, vilket exempelvis Moderaterna har begripit. Men det är tydligt att de satt hårt tryck på Moderaterna i budgetförhandlingarna, dels för att få igenom bolagsskattesänkningen och dels för att få vara de som försvarar den i debatten. Kanske släppte Reinfeldt gladeligen till de värsta högerfrågorna till allianskollegorna så han kunde verka statsmannalik i mitten själv. Det var en strategi som gick så där.
På oppositionens planhalva var Stefan Löfven pigg. Efter en budget som hade förvånansvärt stor fokus på skattehöjningar och andra prioriteringar än regeringen hade han faktiskt, mot de flesta stalltips, skapat sig ett utrymme att angripa regeringens politik. I samband med bolagsskatten fungerade faktiskt också till och med Magdalena Anderssons trianguleringsförsök med snack om ”oansvarig” regering rätt väl. Att låna till bolagsskattesänkning låter ju verkligen inte bra, även om finansieringen är det minsta problemet med den politiska ”reformen”.
Åsa Romson gör sig mycket bättre i paneldebatt än i talarstolen och gjorde en habil insats. Hennes politiska tonläge var det som närmat sig den senaste tidens ”mittenkramande” mest av alla. Hon gjorde sitt bästa för att knappt verka ligga i opposition överhuvud taget, vilket också sannolikt kommer att bli MP:s profil både före och strax efter nästa val.
Jonas Sjöstedt gjorde, trots bred slipsknut, sin starkaste insats hittills och gjorde ett lugnt, starkt och principfast intryck. Hans uppgift blir nu att nagla fast frågorna om vinster i välfärden på den politiska dagordningen och äntligen få skörda frukterna av åratals politisk prioritering av frågan. Det kräver att väljarna vet att Vänsterpartiet inte släpper igenom en regering som inte går vänstern till mötes i frågan, ministerposter eller ej.
Den nya fokuseringen på skolpolitik är också en klok prioritering av Vänsterpartiet, partiets väljare bryr sig enligt undersökningerna mycket om frågan. Men då krävs det inte bara att prata mer om saken utan också anta en ny och kaxigare ton. Partiet får inte ostraffat låta Jan Björklund komma undan med att raljerande sammanfatta vänsterns skolpolitik med ”mot läxor och betyg”. Den nya inriktningen, som senaste kongressen beslutade om, med krav på förstatligande av skolan, fokus på en likvärdig skola och mindre fokus på betygsfrågor måste genomföras med en tydlig attitydförändring så att väljarna också ser att något nytt har skett.
Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson klarade sig tyvärr också väl i debatten, bland annat på grund av att frågeställningarna om invandringspolitikens kostnader dominerade delar av debatten. Det är dock för enkelt att säga att det skulle vara SVT:s fel att Sverigedemokraterna går framåt. När också statsminister Fredrik Reinfeldt i debatten hänvisar till att ensamkommande flyktingbarn är en bidragande orsak till nedgången i skolresultaten råder politisk medvind för högerextremismen. Som Dagens Arena påpekar tog Sverige emot 2 657 ensamkommande flyktingbarn läsåret 2011/2012. Bland 1,4 miljoner skolbarn utgör de knappast tungan på vågen reslutatmässigt. Däremot är det öppet mål för vänstern att ta tag i kritiken mot den usla skolpoltik som förs och som leder till de dåliga resultaten.
