Han dök upp plötligt, för att rädda ett parti på kollisionskurs med den svenska väljarkåren. Med en vardagsnära retorik, uppbackad av partiets kommunalråd och av ett gäng ekonomer som rättade till en orealistisk politik. Efter ett snabbt internt maktövertagande fick han fria händer att byta partilinje. Och nu fick medlemmarna snart lära sig den nya, mer ”mainstreamade” linjen. Inte på interna konferenser, utan på DN Debatt. Några mumlade, men de flesta jublade åt opinionsiffrorna. Är Fredrik Reinfeldt Gudrun of moderaterna?
I Mats Wiklunds intervjubok En av oss? (Bokförlaget Fischer & Co, 2006) tecknas ett mångbottnat och delvis motsägelsefullt porträtt av moderatledaren (det motsägelsefulla rör framför allt frågan om hur planerat maktövertagandet egentligen var). Men låt oss börja i det faktum att Reinfeldt inte kommer från en företagarfamilj, utan från tjänstemannamiljö. Pappa Bruno var säljutbildare, mamma Birgitta marknadsförare på ett konsultföretag. Och lille Fredrik var mer intresserad av psykologi och teater än politik. Politiskt engagerad blev Fredrik först 21 år gammal. Men elevrådsordförande var han redan i tio-elvaårsåldern.
En huvudfråga, för dem som vill förstå sig på fenomenet Reinfeldt, är huruvida hans och moderaternas omvändelse är på allvar. Svaret är, enligt En av oss? ja, men inte på grund av Reinfeldts egen person, utan en långsam sociologisk förändring kombinerad med en snabb politisk.
Sociologiskt förkroppligar Reinfeldt den nya borgerligheten (i bred bemärkelse). Uppvuxen inom den socialdemokratiska välfärdsstaten ser han fördelarna med skattefinansiering, dagis och fackföreningar. Att kalla moderaterna för det nya arbetarpartiet är naturligtvis trams (moderaterna hade inte större andel än 16,3 procent bland arbetare i maj 2005, när de opinionsmässigt hade som störst övertag, enligt SCB – då hade socialdemokraterna 55,6). Men det nya tjänstemannapartiet vore inte fel.
Det var just i dessa skikt som den hårda nyliberalismen omvärderades i slutet på 1990-talet.
Anders Borg, en av Reinfeldts närmaste män, berättar om hur internetbolag och banker efter IT-bubblan slängde ut anställda ”ungefär som man bär ut soporna”.
– Det här drabbade i hög grad borgerliga människor.
Under 1930-talet var det just här, hos de borgerliga grupper som marknadsekonomin svikit, som fascismen växte fram. Nej, man behöver inte ens gå så långt tillbaka. Minns Michael Douglas figur i Falling Down, tio år efter Wall Street. Men i Sveriges 1990-tal blir resultatet ett annat, en borgerlighet som lutar sig tillbaka på välfärdsstaten och går mot mitten.
Mats Wiklund gör denna historia – berättad av Reinfeldt själv, hans medresenärer och motståndare – intressant nog. Men hela berättelsen förvrids också av liberala medias blinda fläckar: arbetslivet och maktperspektivet. Det förstnämnda nämns inte, förutom i det kapitel där motståndarsidan intervjuas. Det senare framkommer mellan raderna.
Reinfeldt präglas av ett tänkande, som i god försäljaranda sägs vilja sätta kunden/medborgaren i fokus. Den gamla moderatpolitiken föll framför allt för att partiets kommunpolitiker inte kunde stå för den.
Den nya ser ut som en provkarta över åsikter som svenska ämbetsmän och politiker numera brukar saluföra. Alltså, inga fler nedskärningar, men ingen ändring tillbaka till Sverige före systemskiftet. Gärna lite mer experiment med privata entreprenader, men inte påtvingat ovanifrån. Mer kommunalt självstyre och regionalisering, ingen anarki på arbetsmarknaden, men gärna svagare fackföreningar och billigare arbetskraft. Det är för övrigt ingen slump att utnämningspolitik är högst prioriterat för den här kåren.
Här uppstår en av de iögonenfallande paradoxerna med den borgerliga alliansens valrörelse. Hela temat handlar om att det behövs något nytt och fräscht. Hela laguppställningen utgörs av de småpåvar som redan styr Sverige idag.
Fredrik är inte en av oss. Han är en av dem.
