Folket mot PK-eliten.
Ja, ni har ju hört den vid det här laget. Den har uttryckts i vulgära ordalag, som del av de mest fantastiska konspirationsteorier, men också iklädd intellektuella ordsvador från ledarsidor och Heberleinare.
I grunden är det en variant på den klassiska fascistiska tankefiguren om landsbygdens enkla och strävsamma människor, i motsats till storstadens dekadenta kosmopoliter och intellektuella.
Tankefiguren erbjuder fascisternas väljare en makt att skylla på. Att slå tillbaka mot. Och det är ingen slump att USA-valets tydligaste skillnader i röstningsmönster var mellan stad och land.
Så ger fascisterna folk chansen att uppleva och utöva makt. Mot dem nedanför, eller dem ovanför.
Och Trumps väljare är inte ensamma. Vi har alla blivit lockade, uppfostrade, till att utöva lite makt i vardagen. Man tar för sig där man kan.
Rut-avdraget möjliggör inte bara tidsbesparing för den som har råd. Det är också en klassallians där uppe – en chans för den ryggradslöse, som inte orkade ta fajten mot chefen om sina arbetstider, att ta igen det genom makt över någon annan. Som tidningsdrottningen Amelia Adamo beskrev kritiken:
Det är så svenskt. Man får inte njuta.
Jag är övertygad om att hon med njutning inte syftade på sparad tid.
Vi tror att vi utövar makt som konsumenter. Som när folk totalhavererar gentemot en stackars kundtjänstmedarbetare. Eller när vi uppmanar till bojkott mot någon hotellägare som hyrt ut sina lokaler till rasisterna.
Vi har givits individuell ”makt” inom sådana områden som tidigare ansågs gemensamma. Föräldrar som inte uppvisar ett uns av samarbetsvilja gentemot ungarnas lärare, utrustade med skolpengens makt. I stället för demokratisk påverkan gäller ändlösa tipsutbyten på nätet om hur man utövar sin makt som kund.
Bernie Sanders kampanj visade på en inspirerande väg: tona ned det som skiljer, fokusera på det som förenar
Det kan ske inom progressivt teoretiska ramar. Plötsligt lägger så kallade vänstermänniskor sin energi på att peka finger åt klassfränder. Mindre relativskillnader görs till antagonistiska motsättningar, och så blir en fastanställd knegare utpekad som privilegierad, en vit görs till förtryckare och en heterosexuell man till ondska.
Och det kan ske inom fascismens ramar.
Ingen av dessa dragkamper utmanar den ekonomiska makten. Tvärtom. Den, och dess effekter, tas för givna. Kapitalet har dragit sig tillbaka i styrelserum, osynliga företagsstrukturer och anonyma börsaktörer uttolkade endast av deras mellanhänder. För dem passar det utmärkt att vi får känna illusionen av makt i oväsentligheter.
Men så här kan det inte fortsätta. Klassfienden har namn, adress och telefonnummer, påpekade Brecht, och det är dags att ta honom på orden.
Bernie Sanders kampanj visade på en inspirerande väg: tona ned det som skiljer, fokusera på det som förenar, peka ut motståndaren och sprid hopp om att vi kan göra något åt det tillsammans. Egentligen är det självklarheter, ändå så bortglömt.
Nu närmast hoppas jag, ännu en gång, på facket. Ty åter är en avtalsrörelse på gång. Må man äntligen lämna det meningslösa internkäbblet kring ”Märket”, dess kommatecken och decimaler, vem som borde få komma ifatt någon annan med någon femtiolapp i månaden.
Må man i stället ta tag i frågorna som rör makt och värdighet på jobbet. På riktigt. Med sikte på seger, inte tolkningsbara överenskommelser eller partsgemensamma arbetsgrupper.
Ta fajten mot underbemanning och övertidshets. Mot inhyrningens press, rättslöshet och splittring. Mot arbetstider som omöjliggör familjeliv. Mot sms-anställningar. Mot sekundstyrda jobb med automatisk övervakning. Mot dygnet-runt-uppmärksamhet. Mot de spelregler som ger bolagen godtyckliga möjligheter att lägga ned hela orter. Mot lojalitetsplikt, och trakasserier mot förtroendevalda. Mot ansvarsflykt.
Så kan facket tvinga den egentliga makten att bli synlig, ge oss alla chansen att vara med, och på köpet göra fascisternas illusioner uppenbara.
