Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
I september är det 50 år sedan Carl Gustaf Bernadotte blev Sveriges statschef. Vi anser inte att det är något att fira. Han fick vårt lands högsta offentliga ämbete, men det berodde inte på att han utsågs på demokratisk väg eller ens efter kompetens och duglighet. Den enda anledningen till att Carl Gustaf Bernadotte blev svensk statschef är att rollen tillåts gå i arv inom en och samma släkt. I regeringsformen står det att ”vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.” I en demokrati ska inte statliga uppdrag ärvas, men trots det ärvs alltså fortfarande det allra högsta ämbetet.
Förutom en landsomfattande PR-turné som hovet genomförde under februari släpps nu också en rad dokumentärer om kungen, och vi kan kallt räkna med att uppmärksamheten kommer att fortsätta fram till den stora dagen i september.
Förhoppningsvis kommer ännu fler svenskar nu att inse det orimliga i att ett i övrigt demokratiskt land har en icke-vald statschef på det högsta offentliga ämbetet. Uppmärksamhet kring kungahuset har tidigare, i samband med exempelvis bröllop och märkliga uttalanden, väckt en ökad debatt om statsskickets grunder. Det har bidragit till att stödet för monarkin har minskat och antalet organiserade republikaner har ökat. Jubileumsåret bör få motsvarande effekt.
Med all sannolikhet är Carl Gustaf Bernadotte medveten om de demokratiska problemen med monarkin. Vi ser här en öppning för ett nytt statsskick för Sverige i tiden. Om Carl Gustaf Bernadotte abdikerar och får med sig sin familj kommer han att bli historisk. Kungar och drottningar hör inte hemma i ett modernt samhälle, men däremot i historieböckerna. Där kan han i framtiden bli ihågkommen som Carl den siste Gustaf, ett historiskt namn som lämpar sig oavsett om han själv pensionerar monarkin eller om vi inför republik på demokratisk väg.
Vi ser redan fram emot monarkins avskaffande. Införandet av republik i Sverige kommer att innebära en mängd positiva förändringar. Här är fyra exempel:
1) Demokratin kommer att fullbordas. För drygt hundra år sedan pågick ännu kampen för allmän och lika rösträtt, och i den traditionen fortsätter vi arbetet för republik. Vi anser att inga offentliga ämbeten ska gå i arv. I Republiken Sverige kommer grundlagens skrivelse om att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” äntligen att bli verklighet.
2) Vi kommer att uppnå jämlikhet inför lagen. Det blir ingen särbehandling av en grupp medborgare bara för att de råkade födas inom en utvald familj. I dag har den som fått ärva tronen straffrihet utom i civilrättsliga frågor, samtidigt som statschefens familj enligt grundlagen saknar religionsfrihet.
3) Samhället blir mer modernt och rakryggat. I en monarki frodas fjäsk och personkult kring kungligheterna. Grundidén med nuvarande statsskick är ju att monarken är satt över alla andra människor.
4) Sverige blir ett trovärdigare land internationellt. Dagens statschef har inget politiskt mandat att lyfta frågor om demokrati och mänskliga rättigheter när han genomför statsbesök. Han kan bara utväxla trevligheter, även när han möter en diktator i Brunei eller i Saudiarabien. Ska vi svenskar ta demokrati på allvar och stärka Sveriges roll som internationell förebild är det republik som gäller.
Det finns många goda anledningar att göra den nuvarande statschefen till Carl den siste Gustaf. Och vilket tillfälle skulle egentligen passa bättre att meddela sin avgång på än höstens storslagna firande av 50 år på tronen?
Olle Nykvist, ordförande
Jennie Nises, vice ordförande
Republikanska föreningen