Under den spektakulära nedstängningen av mångmiljonstaden Wuhan fanns en livlina för den som inte kunde eller vågade ge sig ut – motorcykelbuden. Trots smittrisken arbetade buden långa, hårda skift för att leverera mat, mediciner och andra förnödenheter. De hyllades därför som hjältar. Och det var på tiden.
I Kina är motorcykelbud är ett av de hårdaste och sämst betalda arbeten du kan ha. Merparten av arbetsstyrkan består av människor som invandrat från landsbygden. De möts ofta av fördomar, och den urbana medelklassen vill inte ha deras barn i sina skolor. Över hela landet finns olika praktiker för att köra bort dem med kort varsel, främst genom bostads- och utbildningspolitiska åtgärder – exempelvis genom hot om att omhänderta barnen och sätta dem i hårda internatskolor långt bort från föräldrarna.
Bakgrunden är att städernas service- och tillverkningsindustrier börjat nå en mättnad på lågavlönad arbetskraft. Det är dags att åka tillbaka till landet. Men under karantänen var tacksamheten stor över de människor som dagligen riskerade sin hälsa för att hålla medelklassen med färsk mat.
Spridningen av själva viruset följde helt andra mönster än motorcykelbudens. Den första vågen spreds utomlands av Wuhan-invånarnas kollegor, affärskontakter, medelklassvänner och släktingar genom turism och affärsresor. Det var också så smittan kom till Sverige – genom resursstarka grupper som skidsemestrat i Alperna. En olycklig omständighet som var omöjlig att förstå konsekvenserna av. Men den globala ekonomins stora hubbar och väl upptrampade stigar av turism och affärsresor spred smitta lika effektivt som den sprider kapital, kontakter och glada upplevelser.
Efterverkningarna kan bli lika djupa som efter andra världskriget. Det är lite svårt att ta in och läget förändras snabbt, mot den dystra bakgrunden av Financial Times dagliga dödsgrafer. Vi stirrar på all data i ett försök att greppa verkligheten. Men här finns också hopp.
Det är lite svårt att ta in och läget förändras snabbt, mot den dystra bakgrunden av Financial Times dagliga dödsgrafer. Vi stirrar på all data i ett försök att greppa verkligheten. Men här finns också hopp
Trots att förvirring råder konsensus kring att skydda vården och dess anställda. Och det är på tiden!
Bortom respekten för läkare och sjuksköterskor är det inte ofta sjukhusstädare, vårdbiträden och undersköterskor hyllas för sina insatser. Lika sällan som den samhällsviktiga personal inom service- och omsorgssektorn som tillsammans med vårdanställda även utgör landets största och vanligaste yrkesgrupper. Det rör sig om arbete som håller igång flera av samhällets grundläggande funktioner under krisen. Tyvärr syns det sällan. Varken i lönebildningen, yrkesstatus eller i inflytande över arbetet. Jobben kallas ofta ”enkla”. Yrken för unga, invandrare, kvinnor och arbetarklass.
Både kommersiell service och samhällsservice har därtill kommit att präglas av ett kundperspektiv. Offentliga verksamheter konkurrerar både mot varandra och privata aktörer. Som invånare uppmuntras vi att vara kunder. Vi väljer skolor i ett segregerande skolsystem, jämte diverse andra offentligt finansierade tjänster.
Möjligen spär kundmentaliteten på nivån av hot, våld och aggressioner. Men många av oss som bedöms ha samhällsviktiga yrken finns just precis här, där förfärande många av de offentliganställda inom kontaktyrken drabbas av stressrelaterade sjukdomar och fysiska arbetsskador. Ofta underbetalda och med tidsbegränsade eller osäkra anställningar – en tredjedel av de handelsanställda tjänar mindre än den beräknade fattigdomsgränsen för pensionärer och timvikariaten inom hemtjänsten är legio. En del har direkt oseriösa arbetsgivare som inte tar ansvar för arbetsmiljön. Eller, som nu, smitta.
Det är fint med respekt för människor som gör viktiga insatser. Men som praktik innebär det någonting utöver att applådera från balkongen. Det innebär att vi behöver skydda varandra från smitta, vare sig någon innehar en viktig samhällsfunktion, eller helt enkelt inte har råd att avstå från att åka till arbetet. Det innebär att vi fortsätter stödja dem som ställer krav på sin arbetsmiljö, lön eller direkta säkerhet.
Så när applåderna klingat av fortsätter vi tillsammans.
