1907 väckte Rickard Sandler tanken om bildandet av en arbetarhögskola på Socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress. Lagom till hundraårsjubileet av den här debatten ger Kenneth Abrahamsson ut en utvidgad nyupplaga av skriften Från arbetarhögskola till forskningscirkel.
Tanken om en arbetarhögskola inspirerades av diskussionen i England, där arbetarrörelsen hade etablerat Ruskins College i samarbete med Oxfords universitet. Målet var att öppna de stängda portarna till högskolevärlden genom att bygga broar mellan universitetet och arbetarrörelsen, men på ett sätt som gav arbetarrörelsen kontroll över formerna. Men Sandler ville inte nöja sig med kravet på att låta arbetare ta del av den borgerliga kunskapsproduktionen, utan hade en vision om ett genuint socialistiskt universitet, en skola åt arbetarrörelsens aktivister på grundval av en helt annan värde- och kunskapsgrund än den borgerliga högskolan. Målet var just ett frigörande från de borgerliga bildningsidealen, så som de till exempel genomsyrade Stockholms arbetareinstitut, som Anton Nyström hade bildat 1880.
Denna bakgrund tas visserligen upp i Abrahamssons skrift, men i Abrahamssons analys avfärdas Sandlers vision om en självstyrd arbetarhögskola som ett uttryck för socialdemokraternas ”sociala ingenjörskonst”. Sett ut detta perspektiv blir förstås Oscar Ohlssons, ”studiecirkelns fader”, och hans demokratiska självbildningsideal idealtypen för arbetarbildningstanken. Ohlssons vision om den ”bildade arbetaren” som får ta del av populärvetenskapliga insikter i ett ”kunskapsmöte” med andra kunskapstörstande kamrater är visserligen tilltalande, men Abrahamssons perspektiv glider i konsekvens bort ifrån diskussionen kring arbetarrörelsens bildnings- och kunskapsbehov till en generell diskussion kring svensk folkbildning.
Abrahamsson talar sålunda flitigt om ”kunskapsmöten”, ”kunskap på tvären” och ”fritt kunskapssökande”. Sandler däremot eftersträvade en skola som skulle kunna tillfredsställa arbetarrörelsens behov av att utbilda egna intellektuella. Arbetarrörelsen behövde nämligen såväl erövra nödvändig kunskap som att sprida sina samhällsomdanande idéer. Detta för att övervinna det borgerliga samhället, inte för att blott demokratisera det eller hylla ett visst kunskapsideal.
1906 verkade tiden vara inne för Sandler när Brunnsviks folkhögskola vägrades bidrag av stat, landsting och kommun. I stället finansierade LO och KF skolan, som i och med detta blev Sveriges första folkrörelsedrivna folkhögskola. Men Brunnsvik blev aldrig den revolutionära plantskola som Sandler hade tänkt sig. Rörelsens behov av organiserade studier skulle snart effektivt tillgodoses av ABF som bildades 1912. Trots att arbetarrörelsen grundade en lång rad folkhögskolor från och med 1920-talet, skapades det aldrig en central plantskola för de nya revolutionära arbetarintellektuella, de som Antonio Gramsci något decennium senare skulle beteckna som organiska intellektuella.
Det försök som kom närmast var bildandet av LO-skolan Brunnsvik år 1929 (som först 1995 slogs ihop med folkhögskolan med samma namn) och dess systerskola Runö, som grundades 1952. Dessa skolor blev centrala för utbildningen av LO:s ombudsmän, men levde aldrig upp till Sandlers ideal om en genuin arbetarakademi som skulle kunna konkurrera med de borgerliga universiteten.
Den uppgiften som i stället kom att bli allt viktigare för arbetarrörelsens folkhögskolor var att utbilda kortutbildade och att bygga broar till fortsatta studier, gärna på högskolenivå. Folkhögskolorna integrerades alltmer i det svenska utbildningssystemet, och i takt med de socialdemokratiska utbildningsreformernas framgång tonades också behovet av parallella, självstyrda utbildningar ner.
När så den kommunistiska delen av arbetarrörelsen startade sin egen folkhögskola, Bona, år 1984, var det mycket riktigt inte längre tal om att bygga någon revolutionär plantskola. Den främsta bevekelsegrunden för de entusiastiska eldsjälar som byggde vpk:s skolor i Motala och Malmö var i stället kritiken mot den traditionella ungdomsskolan, nya pedagogiska idéer och ett brinnande socialt patos.
Det är intressant att LO väckte frågan om en arbetarhögskola just i början av 1990-talet igen. Efter ett långt socialdemokratiskt segertåg, som bland annat hade resulterat i en utbildningsrevolution, hade LO förlorat såväl striden om löntagarfonderna som konflikten med den socialdemokratiska kanslihögern. Den svenska modellen hade dessutom kommit i gungning i och med Kjell-Olof Feldts avregleringar och Motalamodellens införande. Borgarna hade vunnit valet 1991 och bland annat ändrat reglerna för finansieringen av folkbildningen på framför allt LO:s bekostnad.
Den politiska agendan styrdes nu av postmodern relativism efter ”de stora ideologiernas död” och nyliberal segeryra efter ”historiens slut”. Socialismens som idé framstod i vissa kretsar som lika död som Sovjetunionen som precis hade gått i graven.
Tiden var med andra ord mogen för att återigen diskutera behovet av en självstyrd arbetarhögskola i rörelsens tjänst. Men den chansen tog aldrig LO. Och det är mycket talande att Kenneth Abrahamssons skrift satte fokus på de fina kunskapsmöten som forskare på universiteten och fackligt aktiva LO-medlemmar skulle kunna skapa snarare än på någon fråga av strategisk betydelse.
I bokens nyskrivna del späder han på ytterligare och lovordar de möjligheter som ”informationssamhället” och ”nätets nya världar” skapar för ”det offentliga samtalet”. Här talar Habermas och Castells, de vänsterliberala postmarxisterna som har blivit till ikoner för en progressiv, men mycket tandlös strömning inom det svenska samhällsvetarsamfundet. Att Abrahamsson dessutom ägnar det allra sista kapitlet av sin skrift åt att göra reklam för EU:s regionala utvecklingsfonder, de europeiska socialfonderna, gör inte saken bättre.