Det förvånar många att höra länder som Tunisien, Egypten och Libyen plötsligt omnämnas som ”diktaturer”. Det har att göra med att förtrycket i dessa länder riktats mot islamistiska rörelser, alltså med den västliga demokratins uppskattande hjälp. Inget fall är så tydligt som den senast tillkomna brickan, Libyen, som snabbt efter den 11 september 2001 tvingades av Bushdoktrinen in i fållan. Sedan 2003 har landet till IMF:s tillfredställelse privatiserat ett hundratal av sina större företag. Fram till denna vecka har landet och dess ledare därför undgått kritik och löje.
Under decennier har länder som Tunisien, Egypten, och Libyen ur USA:s och EU:s perspektiv i första hand varit spelbrickor för att skapa ett lojalt geopolitiskt block i arabvärlden. Att länderna nu faller en efter en handlar om att politiken dåligt tjänat befolkningarnas intressen. Snart ett halvsekel efter att den sista nordafrikanska kolonin Algeriet vunnit formell politisk självständighet styrde den ekonomiska kolonialismen utvecklingen. Detta är länder som aldrig tillåtits utveckla bredd och spets ekonomiskt, utan hänvisades till export av råvaror, mestadels olja.
När finanskrisen från 2008 och framåt satte olje- och livsmedelspriser i gungning uppenbarades den ekonomiska modellens största svaghet – fullständigt beroende av världens finansiella centra.
Ryszard Kapuściński konstaterar i en av sina många reflektioner över revolutioner i tredje världen att det är speciella lägen som frambringar revolter – de flesta människor gör inte uppror mot att de tvingas bära en ryggsäck de haft hela livet, det är ögonblicket någon lägger på dem en extra säck som situationen blivit outhärdlig. Demokratiska krav har framförts under decennier från oppositionsrörelser och intellektuella. Men den ekonomiska krisen sammanförde regimkritiken med en närmast desperat folklig ilska.
Kapitalistisk kris, högerregeringar med koppling till USA, valfusk och diktatur – på många sätt finns en klassisk bakgrund till ett vänsteruppsving. Det finns också flera element som tyder på att regionens tidigare svaga vänster nu kan börja spela en roll – ökade fackliga protester, rörelser mot privatiseringar och demokratiskt medvetna krav. Men det är uppseendeväckande tomt hittills på den politiska arenan, alltså just där makten över staten ytterst bestäms. Det finns islamistiska partier av olika kulör, som har starkt folkligt stöd. Det finns betydligt mindre liberala grupper, som med sina resurser och yttre stöd kommer spela sin roll. Men vänsterpartierna håller i många fall på att bildas nu.
Vänstern i arabvärlden har i många fall ställts inför valet att låta sig sugas upp i de gamla regimerna eller möta stenhård repression. En tredje väg till marginalisering har varit den så kallade NGO-isering (tendensen att bygga små humanitära organisationer med biståndspengar) av den arabiska vänstern som många kritiserat. Det är inte bara förtryck utan en grundläggande villrådighet kring hur man organiserar folk och vinner makt som ligger bakom dagens läge.
Det mest remarkabla exemplet på att det går att bygga en stark vänster i dagens värld finns i Latinamerika. Det är svårt att tro att den bara för två decennier sedan var liten, svag och kraftlös.
En av vänsterns få hjärnor som intresserar sig för organisation, Marta Harnecker ger en bild av den nyskapande processen i Latin America and Twenty-First Century Socialism. Inventing to Avoid Mistakes (Monthly Review jun-aug 2010) . En av de viktigaste förutsättningarna för framgången i Latinamerika, menar Harnecker, var att bryta med idén att partier kan beordra fram förändring med dekret med korrekt analys (avantgardism). Med vad som närmast var motsatsen till avantgardism, Paulo Freires pedagogik för förtryckta, tillämpad av de jordlösas rörelse MST kunde man börja se potentialen för ny massorganisering av marginaliserade.
En annan av de viktigaste ingredienserna var den feministiska vågen, som tvingade fram en respekt för olikhet i den stelbenta och smala latinamerikanska vänstern. Båda erfarenheterna öppnade för ett annat brott – med fixeringen kring facklig organisering, som i länder med stor informell sektor (till skillnad från exempelvis Sverige) bara omfattade minoriteter av befolkningen. Genom att expandera idén om vänstern till självanställda, hemarbetande, ursprungsbefolkningar och HBT-personer blev fronten bredare. Vänsterns krav berörde plötsligt majoriteten av befolkningen.
Den gamla latinamerikanska vänstern i ständig minoritet hade en ambivalent inställning till ”borgerlig demokrati”, naturlig på det sättet att man alltid förlorade val och därför föreställde sig samhällsförändring som ett verk av en liten medveten grupp. Den nya vänstern insåg inte bara att man kunde vinna majoritetsval, utan att demokratin är en av folkets mest kära ägodelar som skall användas ofta och offensivt med folkomröstningar och direktdemokrati. Utan att skapa medvetna och långlivade politiska partier hade vänstern aldrig – oavsett hur djup den kapitalistiska krisen varit – vunnit makten i Latinamerika.
I arabvärlden är förutsättningarna för en liknande utveckling sämre, eftersom utrymmet att organisera folkliga lager i många fall redan sugits upp av islamistiska rörelser. Men det ändrar inte uppgiften. När vänsterns misslyckanden världen över skall förklaras lyfts ofta enskildheter och historiska särutvecklingar fram. Men om något är universellt är det att samhällsförändring inte kan bygga på enskilda samhällssektorer, strejker eller snabba revolter.
