I söndags kunde man läsa en intervju med finansminister Magdalena Andersson i Dagens Nyheter, i vilken hon förkunnade att coronakrisen ”är slutet för den nyliberala eran som grundades under Thatcher och Reagan.” Det kan man så klart hoppas. Men när Andersson sedan beskriver vad hon tycker bör göras för att frångå den erans dogmer är det inte uppenbart vad hon menar med begreppet.
Andersson nämner en rad investeringsprojekt som behöver genomföras och som skulle kräva en ny inriktning av den ekonomiska politiken: utbyggnad av försvaret, förbättring av infrastrukturen med nya stambanor, stärkande av polisen, den gröna omställningen. För att lyckas med detta menar hon att överskottsmålet – den viktigaste delen av det finanspolitiska ramverket som riksdagspartierna kom överens om på 90-talet och som i dag omhuldas av till och med Vänsterpartiet – bör överges.
Vad ska det då ersättas med? Jo, ett ”balansmål”. I stället för att varje år låta statsfinanserna sluta på plus ett ex antal miljarder tycker finansministern att man ska ”överge nyliberalismen” och i stället laborera med helt balanserade budgetar. I stället för plus ska slutsaldot vara plus minus noll. Det skulle i dagsläget visserligen frigöra resurser till satsningar och reformer. Men att hävda att detta nödvändigtvis skulle innebära ett brott med nyliberalismen är ganska magstarkt.
I själva verket avser Andersson införa en budgetpraxis som i vår samtid främst är förknippad med det land som är kanske minst benäget till finanspolitiska utsvävningar, nämligen Tyskland. Där har Angela Merkels regering länge låtit ekonomin gå med stora exportöverskott medan välfärden svältfötts och infrastrukturen eftersatts till den grad att skolbyggnader läcker in och internethastigheten i delar av landet fortfarande inte är snabbare än den var i Sverige på 90-talet. Denna extrema budgetdisciplin brukar kallas ”Schwarze Null” (svarta nollan) – i hänvisning till den svarta nollan på budgetsaldot i stället för röda förlustsiffror – och är främst förknippad med den tidigare finansministern Wolfgang Schäuble.
De flesta icke-tyskar som har hört talas om honom känner nog igen honom från Greklandskrisen. Det var i praktiken han som tvingade den grekiska vänsterregeringen att svälja ett närmast sadistiskt brutalt åtstramningsprogram 2015 för att lära andra krisande EU-länder en läxa. I Sydeuropa är han fortfarande hatad som inkarnationen av åtstramningspolitik, men i Tyskland är den snustorre och rullstolsburne ”Dr. Schäuble” en av de politiker som åtnjuter störst förtroende hos väljarna. När han avgick efter valet 2018 tackade hans medarbetare honom genom att bilda en mänsklig svart nolla nedanför hans arbetsrumsfönster.
Nu är Tyskland inte Sverige och Schäuble inte Andersson. Det faktum att den svenska finansministern öppnar för att frångå dagens extremt försiktiga praxis är ett tecken i tiden, och ett balansmål i Anderssons tappning behöver inte nödvändigtvis innebära ett slaviskt tillbedjande av balanserade budgetar i tysk stil. Problemet är bara att vi inte vet vad hon menar. Bör balansmålet gälla på årsbasis? Eller vart femte år? Vart tionde? Reglernas hårdhetsgrad är bestämmande för vilket svängrum den ekonomiska politiken ges. Många hoppas nu att det är det vidare måttet som avses. Men med tanke på Magdalena Anderssons politiska förflutna och hennes självbild, som tycks vara baserad på Spara i Lyckoslantens sedelärande nyliberala historia, bör man inte vänta sig alltför mycket.
I dag finns en rad nya ekonomiska teorier och skolor som på olika sätt bryter de bojor som den nyliberala revolutionen fäst kring den ekonomiska politikens fötter. Men att en svensk socialdemokratisk regering på allvar skulle utnyttja de goda förutsättningarna man har och göra bruk av någon av dem tycks helt uteslutet. Det är inte här revolutionen kommer att börja.