I decennier har korrupta arabiska och nordafrikanska regimer gäckat både sina egna invånare och de palestinier de vid festliga tillfällen sagt sig stödja. Med egna tortyrkammare (också med uthyrningsdel till väst), riggade val och en exempellös korruption har de understötts av USA för geopolitiska syften.
USA arbetar nu febrilt med att samtidigt stödja tyrannin och folket. Det går väl så där får man säga. När deras specielle sändebud, Frank Wisner, pratade ur skägget och sade det alla redan förstått är USA:s politik, ”Mubarak bör sitta kvar”, blev han tagen i örat. Han hade ”uttryckt sin personliga uppfattning”, hette det. Precis som om supermakters expertdiplomater i revolutionära situationer brukar babbla fritt om vad de tycker. Men därefter uttrycktes heller ingen motsatt uppfattning. Nu talar mycket för att det blir som Wisner säger, även om rykten säger att Mubarak kan slussas ut för medicinsk behandling till Tyskland.
President Hosni Mubarak anses vara garanten för att Israel ska ha säkerhet och eftersom en majoritet av befolkning i Egypten inte alls vill stänga gränserna till sina bröder i Gaza måste han tvinga på dem den politiken. För detta erhåller landet varje år miljarder i biståndsdollar, framför allt från USA men också från EU. Dessutom är de vapen, vattenkanoner såväl som skarp ammunition, som riktas mot folket levererat av bundsförvanten USA.
Egypten har ansetts varit en pålitlig allierad i ”kriget mot terrorismen” och så länge de har levererat i den avdelningen har inga frågor ställts om demokrati och mänskliga rättigheter.
”USA har inte haft några problem med att av politiska, ekonomiska eller strategiska skäl öppet stödja repressiva regimer – som den egyptiska, jordanska, tunisiska, jemenitiska, emiratiska, kuwaitiska eller saudiska.”, som nyhetsbyrån IPS påpekar.
Nu återkommer USA:s utrikesminister Hillary Clinton gång på gång till att Egyptens revolution inte får ”kapas” av islamistiska krafter, något som anses vara en överhängande risk. Men den största risken är att det blir just USA som kapar revolutionen, och stödjer en ny omgång förtryckare, i lätt modiferad form.
Per Gahrton påpekar på tankesmedjan Cogitos hemsida att det är Mubaraks politik gentemot Israel som lett till att Gazas isolering så länge lyckats bestå. Han har gått med på att bygga en mur och gör allt för att stänga de tunnlar som är det isolerade Gazas enda chans till att nå många av de nödvändigheter som ockupationsmakten Israel förvägrar dem. En ny regering i Kairo kan göra framtida projekt som ”Ship To Gaza” onödiga. Det vet den israeliska regeringen och därför ropar de öppet på ”stabilitet” och att Mubaraks förtryckarregim ska sitta kvar.
Hela världen, även icke-arabisktalande, har kunnat följa skeendena live på kanaler som Al Jazira English. Vår egen media har gjort allt för att täcka så många skeenden som möjligt och haft ett flertal skickliga korrespondenter på plats. Därför har också glappet till våra ryggradslösa politiker, med Carl Bildt i spetsen, blivit så tydligt. Journalister har tagit politikernas ständiga tal om demokrati på orden och ställer nu regeringen mot väggen. Varför kan inte Sverige stödja den demokratiska revolutionen? För en gångs skull har mainstream-medias bevakningen skilt sig från maktelitens bedömningar.
Filosofen i Ljubjana, vänsterns favorit Slavoj Zizek, ofta svårbegriplig, har varit hur tydlig som helst den här gången och ofta briljant. Hans påpekande att det plötsliga försvinnandet av de annars så heliga universella demokratiska fri- och rättigheterna från borgerlighetens agenda plötsliogt inte är något värt. Det är nu i demokratierna i väst som det talas om om hur kulturella skillnader kan göra att islamiska länder inte är redo för demokrati.
Väst är helt enkelt rädda för att egpytierna ska kunna få den politik som folkviljan står bakom.
Den äkta universalismen visar däremot alla de som runt om i världen vänder sig emot förtryckarna. De talar plötsligt med en röst och skrämmer sina makthavare så de knappt kan sova.
