Klimatfrågan blir ofta teknisk. Full av siffror och begrepp som är intetsägande för de allra flesta. Jag tänkte prova att vara personlig och fullständigt ärlig istället. Och då är det så här: Jag är rädd. Skiträdd. Tanken på den framtid mina barn kan gå till mötes ger mig en förtvivlad klump i halsen som inte går att svälja ner. Den får mig att vilja stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Hoppas att någon annan ska lösa problemet. Och handen på hjärtat: Är det inte ganska många av er som läser som har huvudet i sanden och gärna vill ha kvar det där? Andra som läser har kanske huvudet ovanför sanden men tänker att det inte riktigt är så allvarligt. Att klimataktivisterna överdriver. Jag kan förstå om du tänker så. För det låter ju helt obegripligt egentligen. Ofattbart och påhittat. Tänk att världens ledare har gett upp två graders-målet. Tänk att vi, med dagens utveckling, troligtvis rullar mot en fullständig och ganska snar ekologisk kollaps. Tänk att det finns en väldigt stor risk att våra barn och barnbarn får möta en värld där vi inte kan skydda dem från svält, torka och sociala konflikter. Nej, det vill man ju inte tänka på.
Faran med att reducera klimatfrågan till avancerade beräkningar är inte bara att frågans allvar går många om intet, utan också att det framstår som om lösningen enbart är en fråga om teknik och idéer. Som om det inte fanns starka ekonomiska krafter som kraftfullt motarbetar varje steg till omställning. Som om klimatfrågan inte är en fråga för sociala rörelser utan för glada ingenjörer och företagare. Som om vi skulle kunna tuffa på som nu med små tekniska justeringar. Denna syn präglar dessvärre den officiella diskussionen inför Rio+20-mötet, FN:s konferens om hållbar utveckling som inleds i Rio de Janeiro denna vecka. Konferensen är en uppföljning av det Rio-möte som för 20 år sedan bland annat resulterade i Agenda 21 och den klimatkonvention som i sin tur ledde till Kyotoprotokollet och de globala klimatförhandlingarna.
Temat för Rio+20 är grön ekonomi, ett begrepp som smakar gott både för blå politiker som vill ha miljöpoäng och för miljöorganisationer som inte vill framstå som alltför subversiva. Men vad är syftet med den gröna ekonomin egentligen? Att underordna ekonomin våra ekologiska ramar? Nej knappast. Snarare att bana väg för business as usual och öppna upp ytterligare möjligheter för rika länder och företag att göra pengar på olika klimat/miljö-system. Att klimatrelaterade handelsmekanismer gett så uselt resultat hittills tycks inte ge våra makthavare tvivel om att detta är vägen att gå. ”Det finns mycket kvar att göra men det går åt rätt håll” var det budskap Lena Ek levererade inför sin avresa till Rio. Hur vår miljöminister kan tycka att eskalerande utsläpp är ”rätt håll” blir bara begripligt just om man förstår de starka drivkrafter och intressen vi utmanar när vi kräver en värld som är hållbar. Hur viktigt det är för vissa att upprätthålla drömmen om att vi kan lunka på ungefär som nu.
Apropå drömmar. Alla de drömmar DU har. Om fred och frihet och tolerans. Eller om starka fackförbund, feministiska framsteg och att krossa rasismen. Alla hänger de samman med klimatfrågan. Är beroende av den. En värld där det blivit för sent att stoppa en fullständig eko-kollaps är en värld utan drömmar. Och det är kanske det allra allra värsta.