”Är du kommunist fortfarande?” När journalister ställde frågan till Jerry Williams under de sista åren visste de svaret på förhand. De visste att han skulle nicka, säga ”ja, jag är röd” och därefter ge en citatvänlig kommentar om samhällets tillstånd och varför han själv aldrig hade ändrat uppfattning i grunden. Jerry Williams politiska medvetande hade inte formats i någon progressiv kulturrörelse på 60- eller 70-talet, även om han på senare tid kom att göra gemensam sak med den. Erik Fernström växte upp i en kommunistisk familj i Solna där han både fick uppleva klassamhällets utsatthet, höra Paul Robeson sjunga på Gärdet på 1 maj, lära sig spela instrument i kommunala musikskolan och knyta fackliga solidaritetsband som rörmokarlärling.
Hans politiska identitet slängdes inte överbord när han började intressera sig för Little Richard, jänkebilar och yviga scenrörelser. När hans rockband The Violents turnerade runt i Europa under tidigt 60-tal var det bara The Beatles som spelade i samma division. Det var dock först långt senare som han fick möjlighet att prata politik offentligt och i en intervju i Stormklockan 1979 förklarade han att ”när man snackar rött vill borgarpressen gärna gör en till ett pom-pom-huvud.”
Hans politiska identitet slängdes inte överbord när han började intressera sig för Little Richard, jänkebilar och yviga scenrörelser.
Jerry Williams var en politisk musiker i bemärkelsen att han sög upp och tillgängliggjorde den amerikanska arbetarklassens och afro-amerikaners musik. Under årens lopp skrev han bara en handfull låtar på egen hand. Han var framför allt en musikalisk utforskare och uttolkare samt en professionell scenartist ut i fingerspetsarna. Jerry Williams hade en unikt bred repertoar och ett genuint intresse för arrangemangen. Han gjorde aldrig några hafsverk men han var heller aldrig rädd för folkliga arenor och sammanhang. Han tacklade inte av under årens lopp utan fick snarare mer energi samtidigt som han sjöng allt bättre, och drog storpublik gång på gång.
Med sin karaktäristiska och närmast utrotningshotade Stockholmsslang gav han också befriande prov på självdistans. När Aftonbladet uppmärksammade honom på att han varit ensamstående pappa i början på 60-talet avfärdade han det hela med att ”Det var inte svårare för mig än för kärringar som är ensamma med barn. De gör dessutom mindre stålar”. Han försatte heller aldrig ett tillfälle att förklara vilka som bar upp samhällsbygget och därför var de verkliga hjältarna. Det var ju i slutändan ändå bara tillfälligheter som hade gjort rörmokarlärlingen till Sveriges rockhjälte.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.