Efter det finska inbördeskriget 1918 fördes 10 000 röda fångar, varav nära 700 kvinnor, till ett dödsläger i det tidigare ryska regementet i Dragsvik, utanför Ekenäs. Men tusentals av dem kom aldrig därifrån.
I dag finns ett minnesmärke över de döda vid Finlands största massgrav en bit utanför vad som i dag åter är ett regemente. Namnet på tre tusen döda fångar är ingraverade i röda granitstenar intill själva minnesstenen och de döda ligger under tre rader av rosenbuskar.
Men det är ett minne som det officiella Finland länge inte ville kännas vid.
Det finns många stora monument över vad inbördeskrigets segrare kallar Frihetskriget 1918, över Mannerheim och de vita soldaterna, men minnesmärkena över de röda som stupade i kriget eller dödades under den vita terrorn är färre, mindre och oftast undangömda.
De vita rev ner många minnesmärken som sattes upp av de röda, gravar grävdes upp och döda flyttades till okända platser. Man försökte hindra etablerandet av platser där arbetarrörelsen kunde träffas för att hedra de många som dödades 1918.
Efter andra världskrigets slut kunde en omvärdering av inbördeskriget inledas. Ett stort steg mot de rödas upprättelse kom med Här under polstjärnan, Väinö Linnas trilogi om den finske torparen som består av Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar samt Söner av ett folk (1959-1962). Den andra delen, Upp trälar, berättar om män och kvinnor som avrättades på lösa grunder, medan andra skickades till fånglägren som rests efter att inbördeskriget avgjordes i och med landstigningen av tyska trupper. Linnas huvudperson Akseli hamnar i Hennala, ett annat läger.
Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap arrangerade under 2018 en resa i inbördeskrigets spår. Dragsviks regemente och minnesmärket med massgraven var ett av resmålen. Ciceron i Dragsvik var historikern Sture Lindholm, som bland annat har skrivit boken Fånglägerhelvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918 (Vaktel förlag).
– Inte förrän på 90–talet blev det möjligt att akademiskt forska kring den vita terrorn och att skriva om detta och andra dödsläger, berättar han.
Det nedlagda regemente som användes som läger var planerat för 700 ryska soldater, men skulle nu rymma 10 000 fångar. Dessa kunde inte ens ligga på golvet samtidigt utan fick sova några timmar i taget. Många svalt ihjäl, men dog också på grund av sjukdomar som lätt spreds då de sanitära förhållandena var usla.
– Fångarna fick inte gå ner till stranden för att tvätta sig, berättar Sture Lindholm. Ledningen skyllde på att de hade för lite personal och inte kunde säkerställa att fångar inte rymde. De fick inte heller byta kläder utan gick i samma kläder hela tiden, många utan skor.
Lindholm kallar lägret för den största humanitära katastrofen i modern tid i Finland. Han citerar rader ur minnesanteckningar från överlevande som berättar om ”en obeskrivlig stank som kändes på kilometers avstånd” eller beskriver fångarna som ”en samling levande skelett” för vilka ”det sista andetaget var för många en större gåva och tröst än en brödkant”. En läkare i lägret skriver i en rapport i juni 1918:
”Vad tjänar det till med någon sjukvård och läkarverksamhet här när det inte finns mat.… Flera fångar ber att de ska skjutas hellre än att svältas till döds här.”
Lindholm nämner också att minnesmärket över massgraven invigdes 1951 av finska kommunister, men att det var först 1993 som tiden var mogen för en minnesceremoni där alla finländska partier deltog.
En som känner till historien är Veikko Keteli, som nu bor i Oslo. Han evakuerades som krigsbarn till Sverige 1944. År 1961 kallades han till Dragsviks regemente för att göra sin värnplikt.
– Det värsta var att knappt någon, varken värnpliktig eller befäl, kände till att samma regemente hade fungerat som dödsläger efter inbördeskriget, berättar Veikko Keteli. De kände inte heller till massgraven. Det var tyst om den vita terrorn och alla dödade röda. Mannerheim kallades Hjälten, inte Slaktaren.
Veikko berättar att han fick veta historien genom en bibliotekarie på regementet som fick honom att läsa Väinö Linnas då nyligen utgivna böcker, som han fortfarande ofta återvänder till.
– Här, i dessa kaserner, dog i juli 1918 i medeltal 30 personer dagligen av svält eller sjukdomar, berättar Veikko.
Om hur det finska inbördeskriget påverkade arbetarrörelsen i de nordiska länderna kan man läsa vidare i Den röda våren 1918. Finska inbördeskriget i nordisk samhällsutveckling (Arbetarnas Kulturhistoriska sällskap).
