Tyska valrörelser har de senaste årtiondena varit ungefär lika spännande som den tyska fotbollsligan: krusningar sker då och då, men i slutändan vet man att Angela Merkel bildar regering och Bayern München höjer bucklan. För första gången på 16 år är så inte längre fallet.
Omsvängningen i det tyska politiska psyket märks redan på tåget från Bryssel. I västtyska Münster kliver en äldre man på och slår sig ned bredvid mig. När han får reda på varför jag reser till Berlin bekänner han snabbt färg:
– Jag är socialdemokrat. Jag vill mest av allt få ett regeringsskifte, men jag är ledsen för att Merkel försvinner. Hon var i grunden socialdemokrat.

Han har inte heller något emot en vänsterkoalition. Men bara på ett villkor, som länge har ansetts vara det absolut största hindret för den tyska vänstern att nå makten:
– Jag har inget emot en röd-röd-grön koalition. Men det kan bara bli av om vänstern ändrar sin inställning till Nato, säger han.

De senaste veckorna har mätningarna visat att en så kallad röd-röd-grön regering bestående av socialdemokratiska SPD, De gröna och vänsterpartiet Die Linke kan få egen majoritet. Det är i sig inte en så stor sak. Det är däremot det faktum att ett sådant samarbete för första gången någonsin inte är uteslutet på förhand av SPD och De gröna.

Det är uppenbart att den mittenpräglade konsensuskultur som gällde under Angela Merkels styre håller på att vittra sönder. Till och med beskedliga Die Zeit uppmanar nu på ledarplats väljarna att rösta på en regering som vågar bryta landets finanspolitiska tabun.

Tar man tåget genom Tyskland blir det snabbt uppenbart varför saker och ting inte kan fortsätta som vanligt. Vid varje station i små och mellanstora städer möts man av i princip samma syn: slitna hyreshus från 50- och 60-talet, stationslokaler med krossade fönster, nedgångna lokalcentrum som för tankarna till ett krisland snarare än Europas ekonomiska lokomotiv.

Precis som USA, som ofta präglas av ekonomisk urstyrka och teknologisk och infrastrukturell efterblivenhet, är Tyskland ett digitalt u-land. Internetuppkopplingen är ofta pinsamt långsam, och landets hantering av coronapandemin sinkades kraftigt av att förvaltningen fortfarande är pappersbaserad. Den undermåliga IT-­infrastrukturen har blivit en central valfråga. I skogsregionen Sauerland lät en lokaltidning nyligen testa vilket medel som snabbast lyckades transportera 4,5 gigabyte foton 10 kilometer: internet eller en häst. Hästen vann.

Till detta kommer ett klimatnöd­läge och en välfärd som svultits ut av en självpåtagen åtstramningsdoktrin som till och med skrivits in i grundlagen.

Nästan alla är därför överens om att investeringar behövs. Frågan är bara hur stora de ska vara och hur de ska finansieras. De mest långtgående krävs i vanlig ordning av vänstern. Men för att en sådan regering ska kunna komma till stånd är det inte bara de utrikespolitiska stötestenarna som måste lösas: sedan SPD den senaste månaden gjort en oväntad uppryckning i opinionsmätningarna, samtidigt som kristdemokratiska CDU gått allt sämre, har den tyska högern väckt ett gammalt spöke till liv igen – nämligen hotet om ett socialistiskt maktövertagande.

Café Einstein ligger mitt på paradgatan Unter den Linden i Berlin, ett stenkast från förbundsdagen. Det är här tyska politiker träffas över partigränserna när de vill att det ska synas i media. Det är också här jag träffar Stefan Liebich, som är parlamentsledamot för Die Linke. Över en lax­bagel berättar han att han varit i Sverige och minns Gudrun Schymans tid som V-ledare med värme. Han menar att högerns kampanj främst går ut på att skrämma gröna och socialdemokratiska väljare som är mer mitten- än vänsterorienterade. Detta har fått partiledningarna i SPD och De gröna att inte ge några löften till vänstern.
– För första gången utesluter SPD och De gröna inte en koalition med oss. Det är ett framsteg. Men man märker också att de inte vill skrämma väljare. Högern varnar nu för ett kommunistiskt maktövertagande. Det skrämmer dem. Men majoriteten av de gröna partimedlemmarna vill regera med oss. Allt är möjligt, säger han.

Förutsättningen för att valrörelsen skulle bli så intressant som den blivit är också den stora överraskningen: socialdemokraternas osannolika come back. För bara några månader sedan ansågs SPD fortfarande vara uträknade och i stället spekulerades om huruvida De grönas kandidat Annalena Baerbock hade det som krävs för att bli förbundskansler. Men istället att ”pasokifieras” och i princip försvinna, likt de grekiska socialdemokraterna Pasok och de franska och nederländska för systerpartierna, har SPD plötsligt åter blivit största parti med omkring 26 procents stöd. Orsaken stavas Olaf Scholz.

Partiets kanslerkandidat har blivit omåttligt populär i opinionsmätningar och det talas nu om en ”Scholz-effekt”. Det faktum att en röd-röd-grön koalition plötsligt skulle kunna få egen majoritet beror till stor del på hans personliga dragningskraft. Scholz tillhör dock SPD:s högerflank, och som finansminister i Merkels sista regering och borgmästare i Hamburg gjorde han sig knappast känd för några finanspolitiska utsvävningar. Hans strategi har hittills varit att försöka personifiera kontinuiteten med Merkels trygga ledarskap bättre än CDU:s egen kandidat Armin Laschet. Detta har drivits så långt att Scholz vid ett fototillfälle till och med gjorde ”Merkel-diamanten” – den nuvarande kanslerns patenterade handgest.

Samtidigt, påpekar Stefan Liebich, har Scholz eget parti gått åt vänster. 2018 hindrades han från att väljas till ny partiordförande av en kampanj ledd av ungdomsförbundets ledare Kevin Kühnert. I stället valdes vänsterkandidaterna Saskia Essen och Norbert Walter-Borjans till ledare. Först i våras blev Scholz vald till partiets kanslerkandidat.
– Han är alltså omgiven av vänsterpolitiker. Dessa politiker är väldigt tysta just nu för deras överenskommelse är att så länge Scholz inte utesluter en koalition med oss får han göra vad han vill, säger Stefan Liebich.

Problemet är att ingen riktigt vet vad Scholz vill. Inom SPD är tålamodet med ”storkoalitioner” tillsammans med CDU/CSU slut. Däremot talar mycket för att en röd-gul-grön ”trafik­ljuskoalition” tillsammans med De gröna och liberala FDP kan bli aktuell. Det senare partiet har historiskt stött socialdemokratiska regeringar, men har de senaste årtiondena utvecklats till ett marknadsfundamentalistiskt parti som får svenska Centerpartiet att framstå som… ja, ett faktiskt centerparti. En koalition med dem skulle sannolikt innebära att FDP:s Porsche-körande ledare Christian Lindner skulle ges veto över finans­politiken. Då skulle Tyskland snarare gå åt höger än vänster.
Denna risk anses uppenbarligen vara överhängande.

När jag samma kväll ska träffa en väninna är hon försenad för att hon dragit runt med sin politiska aktionsgrupp och förvrängt SPD:s valaffischer föreställande Scholz till att säga ”Kansler för Christian Lindner” i stället för ”Kansler för Tyskland”.

Stefan Liebich tror dock inte bara att Scholz kan få svårt att sy ihop en sådan koalition på grund av sitt eget parti; även Lindners handlingsutrymme är inskränkt, inte minst som han efter valet 2017 överraskande övergav koalitionsförhandlingar med CDU och De gröna för att dess politik var för vänster.
– Det kommer naturligtvis bli ännu svårare för dem att komma överens med SPD och De gröna. Och en ny storkoalition med CDU är extremt impopulär inom SPD. Därför kan en koalition med oss bli Scholz enda chans, säger Stefan Liebich.

Han hävdar också att Die Linke till och med är beredda att släppa fram en röd-grön minoritetsregering, något som aldrig förr prövats i Tyskland.
– De måste fundera över det. Vi kan ge SPD kansler- och finansministerposten. Men då måste de göra det lättare för oss att rösta för regeringen i fråga om väpnade utlandsinsatser. I Tyskland finns ingen tradition på federal nivå för minoritetsregeringar. Personligen är jag för att ingå i en regering eftersom man har mer inflytande då. Men vi har medlemmar som är rädda för det.

Förutom de allestädes närvarande valplakaten märks det knappt att det är valrörelse i Berlin. På ön Museuminsel i floden Spree, mitt emot katedralen, köar turister till det nyligen återuppbyggda kungliga palatset. Barockslottet bombades sönder under andra världskriget, och i början av 1970-talet lät DRR:s regering riva de sista resterna, med undantag för balkongen där Karl Liebknecht utropade den tyska republiken 1919. I stället uppförde man parlamentsbyggnaden Palast der Republik på platsen. 2003 bestämde dock förbundsdagen att den östtyska skolådan skulle rivas. I somras invigdes så palatset efter tolv års konstruktion – i huvudstaden går det uppenbarligen att tillåta sig skryt­investeringar.

Nu möts man i stället av ett kitschigt hopkok av arkitektoniska stilar som kritiker har beskrivit som ett ”preussiskt Disneyland”. För att förekomma kritiken om att hylla den tyska nationalismen lät staden förvandla palatset till det postkoloniala museet Humboldt Forum, döpt efter de antikoloniala upplysningsbröderna Wilhelm och Alexander von Humboldt. Resultatet är ett smaklöst sammelsurium som inte gör någon sida av historien rättvisa. Därinne finns palmträd, exotiska statyer och en utställning där ett ständigt väsande ljud visar sig vara ljudet av en döende elefant – en symbol för den tyska chauvinismen får man förmoda. Tyvärr delas inga skämskuddar ut vid entrén.

Efter ett kort besök på den preussiska nöjesparken träffar jag Die Linkes Pascal Meiser i en av förbundsdagens byggnader. Han menar att idén om att Natofrågan skulle vara ett hinder för ett regeringsdeltagande för Die Linke är påhittad av partiets fiender för att skrämma väljare.
– Det är struntprat att Natofrågan skulle vara en avgörande fråga för ett koalitionsdeltagande för oss. Det är något som ledarna i SPD och De gröna sprider, eftersom de alltid har varit emot en koalition med oss. Det blir dock inte mer sant för den sakens skull. Vår position är klar: Nato är en relikt från det förgångna som borde upplösas och ersättas av en europeisk säkerhetsstruktur. Det stämmer dock att vi har en relativt hård i linje i frågan om tyskt deltagande i väpnade interventioner. Men inte Natofrågan i sig.

Till skillnad från sin partikollega är Pascal Meiser dock mindre optimistisk om att en röd-röd-grön koalition faktiskt kan komma till stånd. Det är trots allt bara 32 år sedan Berlinmuren föll och det östtyska statspartiet SED förvandlades till PDS, som 2007 till slut blev en del av Die Linke. I det första valet efter återföreningen 1994 drev CDU en skamlös skrämselkampanj som varnade för att gamla östtyska politruker – kallade ”rödstrumporna” – skulle infiltrera statsapparaten om partiet gavs makt. Den retoriken har tydligen inte åldrats, av det höga tonläget från högern att döma.
– De mer optimistiska tror jag drivs av önsketänkande mer än något annat. Sedan finns de som är mer realistiska, som jag, som anser att ledarskapet i SPD och De gröna inte är intresserade av en sådan koalition. Trycket från samhället är så starkt att de inte kan något annat. Vi vill så klart delta i en regering. Men bara om det leder till en betydande vänstervridning, säger Pascal Meiser.

Hur en sådan vänstervridning skulle se ut har Die Linke redan definierat. Partiet publicerade nyligen ett förslag på ett åttasidigt gemensamt regeringsprogram med de andra partierna. Där ingår bland annat höjd minimilön, avskaffande av arbetslöshetsförsäkringen Hartz IV, höjda pensioner och ett nationellt hyrestak. Det senare är kanske den viktigaste frågan i Berlin, där lyktstolparna är täckta av kampanjplakat för att få invånarna att rösta för att stadens största privata bostadsbolag ska exproprieras i en folkomröstning på söndag.

Men Die Linkes krav kan bli svåra att få igenom. För även om en röd-röd-grön regering är mer sannolik än någonsin är problemet att den rådande ”vänstervågen” inte har gynnat vänstern. Medan De gröna under våren växte till största parti och SPD gjort sin osannolika upphämtning ligger Die Linkes opinionsstöd och skvalpar på omkring sex procent, farligt nära femprocentsspärren. Vad det beror på är ingen riktigt säker på, inte heller Pascal Meiser.
– Vi är naturligtvis inte nöjda med läget. I alla mätningar säger 20 procent att de kan tänka sig att rösta på oss, men det gör de inte. Jag vet inte vad det beror på. Om man ser på de senaste månaderna har vi knappt förekommit i media. Och om ingen pratar om en är det inte konstigt att man inte får många röster.
Pascal Meiser hoppas dock att möjligheten till en röd-röd-grön majoritet ska göra att många vänsterväljare tvingas rösta taktiskt.

Skulle en röd-röd-grön koalition bildas måste dock ett sista hinder övervinnas för att den också ska kunna bedriva vänsterpolitik. Ett hinder som är lika djupt förankrat i det tyska kollektiva medvetandet som punktligheten och respekten för regler.

På ett kafé strax intill den stora synagogan i Mitte träffar jag ekonomen Philippa Sigl-Glöckner som arbetar på institutet Dezernat Zukunft. Hon menar att valets stora fråga är vad som kommer att hända med den så kallade ”skuldbromsen”. Till skillnad från den gängse synen var det inte bara Sydeuropa som påtvingades åtstramningspolitik av den tyskledda trojkan i samband med finanskrisen – Tyskland lät också bakbinda sig självt genom att 2009 skriva in en gräns i grundlagen för hur mycket underskottet får växa med varje år. Denna siffra är i dag 0,35 procent av BNP, något som i princip omöjliggör större investeringar, inte minst av de mått som Tyskland så skriande behöver. Enligt Philippa Sigl-Glöckner kom bromsen till för att SPD och CDU som just bildat en ny koalitionsregering misstrodde varandra.

– Skuldbromsen var en del av ett nyliberalt projekt som hade pågått sedan 1990-talet. Efter återföreningen hade Tysklands statsskuld ökat kraftigt, räntorna var höga och många var rädda. Sedan kom finanskrisen. Storkoalitionen som just hade bildats visste ännu inte hur dess politik skulle se ut: skulle reformutrymmet gå till skattesänkningar eller utgiftshöjningar? Båda partierna var oroliga för vad det andra skulle göra, så de hade båda intresse av att ta bort detta ekonomiska utrymme från spelplanen.

Sedan dess har Tyskland i princip varit konstitutionellt förhindrat att göra investeringar. Enligt Philippa Sigl-Glöckner är detta en stor orsak till de miserabla stadskärnor jag åkte förbi två dagar tidigare.
– Jag skulle säga att den har bidragit till det, dels för att det inte finns tillräckligt med pengar till investeringar, och dels för att den gör att man fokuserar på fel saker. Den gör att man hela tiden räknar på underskottet i stället för att fråga sig om man har rätt människor och om man lyckas få ut pengarna dit de behövs, säger hon och fortsätter:
– Det var ett väldigt genomtänkt projekt. Det handlar inte bara om skuldbromsen. Allt i den tyska ekonomiska politiken är byggt på tanken att staten måste hålla i pengarna. I  finansdepartementet finns det inte längre några tjänstemän som tittar på de ekonomiska konsekvenserna av deras egen politik, för vi har kommit överens om att det inte behövs.

När coronakrisen kom gjordes dock avsteg från reglerna, och nu har frågan om skuldbromsens fortsatta existens blivit en valfråga. Die Linke vill avskaffa den och De gröna vill uppdatera den. Precis som i regeringsfrågan vet dock ingen riktigt vad SPD vill än. Men som förra årets oväntade omfamning av euroobligationer visade innehåller Olaf Scholz finansdepartement uppenbarligen människor som tänker utanför den vanliga tyska sparboxen.
– Olaf Scholz är försiktig men han är i alla fall intresserad av debatten, säger Philippa Sigl-Glöckner.
Problemet är bara att det krävs två tredjedelars majoritet i förbundsdagen och senaten för att ändra grundlagen, något som enligt henne gör det nästintill omöjligt att ändra den så länge CDU håller fast vid regeln.

Eftersom skuldbromsen kom till stånd med de europeiska budgetreglerna som ursäkt föreslår Philippa Sigl-Glöckners institut en strategi där såväl skuldbromsen som Maastrichtkriterierna avvecklas på sikt. På grund av EU:s konstitutionella natur är de senare reglerna dock om möjligt ännu svårare att avskaffa än den tyska bromsen. Dessutom publicerade en grupp nord- och östeuropeiska finansministrar, inklusive Magdalena Andersson, nyligen en rapport där de krävde en snabb återgång till regelverket. Den snåla klubben i EU lär alltså inte vika sig så lätt.
– De reformer som vi föreslår för Tyskland kommer också att innefatta EU. Så det är en europeisk strategi, på samma sätt som skuldbromsen var det. Men även om de europeiska reglerna är kvar skulle Tyskland få mycket större utgiftsutrymme om bromsen avskaffades.

Det är med andra ord mer än på mycket länge som står på spel i söndagens val. Ideologiskt tyder allt på att ett skifte i fråga om synen på statsskuld och inflation håller på att äga rum. Frågan är bara hur snabbt detta kommer att ske och hur långt en eventuell vänsterregering är beredd att gå. Enligt Philippa Sigl-Glöckner är det uppenbart att något håller på att ske.
– Jag tror att det håller på att förändras. En journalist sade nyligen till mig att hela skuldstoryn är tråkig, för de får inga klick längre. Inte ens artiklar om inflation gör folk upprörda längre. Debatten om klimatet handlar inte heller om skuld, utan om en falsk dikotomi mellan marknaden och staten. Vilket är nonsens för vi kommer att behöva båda. Men det intressanta är att debatten handlar om det och inte om underskottet, säger hon.

Om tyska tidningsläsare inte längre får höjd puls av braskande rubriker om någon promilles inflationshöjning är det utan tvivel något som har förändrats. Frågan är bara om inställningen till rödstrumporna också har det.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.